Berättelsen om de rödhåriga ”jättarna” i Lovelock Cave, Nevada, USA har fascinerat mig länge. Vilka var de? Varifrån kom de? Och varför i herrans namn bestämde man sig för att utrota dem i mitten av 1700-talet? Enligt muntliga berättelser tillhörde de ett storvuxet och sjöfarande folk som anlände till Amerika från ett land ”någonstans söderut”.
Tack vare dagens DNA-teknik går det att få svar på frågorna och nysta upp mysteriet om de rödhåriga jättarna, så häng med på en spännande resa, från myt till verklighet! 😊
En märklig berättelse
Berättelsen om jättarna i Lovelock ligger mig extra varmt om hjärtat eftersom min dotter Sandra-Li delar samme anfader som dessa ”jättar” som på sin tid kallades Si-Te-Cah, vilket betyder ”erövrare/fiende”.
Enligt mitt DNA-test är jag 79% skandinavisk och har resten av mitt genetiska arv i östra Finland och i området där Ukraina nu ligger. Min 20-åriga dotter har en mycket mer exotisk genetisk mix då hennes pappa är född i Bolivia, Sydamerika. Cirka 50% av hennes DNA tillhör den nordamerikanska ursprungsbefolkningen (amerindian).
Det var när jag studerade Sandra-Li´s forntida DNA i Gedmatch och My True Ancestry som jag hamnade i en ödesmättad berättelse om ”rödhåriga jättar” som en gång levde i en grotta i Nevadaöknen. Dessa ”jättar” utrotades helt under ett ”krig” som varade under tre års tid på 1750-talet.
Men helt utrotade kan detta folk inte ha blivit. Det visade sig nämligen att min flicka delar samma anfader som två av de skelett/mumier som hittades i Lovelock-grottan i början av 1900-talet. Man har på senare tid gjort DNA-test på skelettfynden, som av arkeologerna kallas ”Lovelock1” och ”Lovelock4”.
Tack vare Sandra-Li´s DNA kan jag nu gå riktigt ”på djupet” med berättelsen om de mystiska rödhåriga jättarna i Nevadaöknen.
Kannibalistiska barbarer
Enligt den muntliga traditionen hos den nordamerikanska ursprungsbefolkningen i Nevadatrakten, levde en gång i tiden en barbarisk grupp med storvuxna, rödhåriga människor vid Humboldt-floden. Dessa ”jättar”, som var 2–2 ½ meter långa fanns redan på platsen när de andra stammarna bosatte sig där.
I boken ”Life among the Piutes – Their Wrongs and Claims” (1882) berättar Sarah Winnemucca Hopkins hur dessa rödhåriga barbarer brukade ligga i bakhåll för hennes folk, överfalla dem och sedan döda dem. Jättarna var inte bara mordlystna, de var även kannibaler. Av rädsla brukade därför medlemmarna i Paiute-stammen endast färdas på stigarna om natten, men de rödhåriga lät dem inte vara ifred då heller. De gillrade fällor (grävde hål i marken) som Paiute föll i. Sedan käkade de upp dem.
Winnemucca, liksom många andra från ursprungsbefolkningen har hävdat att de rödhåriga var kannibaler som åt sina döda – ”De brukade även gräva upp våra döda som hade begravts, bära i väg dem för att sedan äta dem”, berättar Sarah Winnermucca och fortsätter: ”Då och då hände det att man (jättarna) kom och inledde strider mot mitt folk. De ville slåss. Så snart någon hade dödats kom deras kvinnor och bar bort kropparna.”
Enligt Winnermucca försökte Paiute att bekanta sig med de rödhåriga genom att välkomna några av dem i sina hem, men det visade sig vara omöjligt att bli vän med detta ociviliserade folk.
En helt annan berättelse
Ingenjören John T. Reid, som själv bodde i Lovelock-området kom under sin livstid att utforska myten om de rödhåriga jättarna. Sedan barndomen var han nära vän med Paiute-stammarna i området och talade även deras språk. Han var intresserad av ursprungsbefolkningens berättelser, legender och myter. Därtill intresserade han sig för arkeologi och antropologi. Enligt de berättelser Reid fick ta del av var ”jättarna” ett sjöfolk som hade kommit till området från ett land som låg ”någonstans söderut” och de bodde redan i området när Paiute och de andra stammarna anlände. Paiute och de andra stammarna såg emellertid de rödhåriga som ”inkräktare” och ”fiender” och beslutade sig för att göra sig av med dem.
Ett sjöfarande folk från ett land ”någonstans söderut”
Enligt Reid vistades dessa rödhåriga och storväxta människor huvudsakligen på sjöarna, ombord på husbåtar som de tillverkade av vass (tule). De kalllades ”tule-ätare” av de andra stammarna. Enligt muntliga berättelser John Reid fick ta del av, brukade de ibland binda samman husbåtarna så att de kunde gå, från en båt till en annan, liksom på en enorm flotte. De kunde dock snabbt lossa repen, separera båtarna från varandra och fly snabbt, när det behövdes. Och det verkar som om de levde i stor osäkerhet mest hela tiden.
De rödhåriga jättarna som av ”ursprungsbefolkningen” kallades Si-te-cah, tycks ha känt en större trygghet när de befann sig ute på sjön. De lämnade nämligen ogärna sina båtar – bara för att skaffa matproviant – exempelvis de grödor man odlade på land, samt de stora stenar som användes för att mala dem. Enligt den muntliga källan fruktade de rödhåriga jättarna indianstammarna som aldrig lät dem vara ifred.
Civiliserade rödhåriga kannibaler?
Bland John T. Reids anteckningar som nedtecknades i början på 1900-talet finns även en muntlig berättelse från en man vid namn Bow-E-An, som berättade vad hans farfar berättat om de rödhåriga. Farfadern hade bland annat beskrivit de många ”rökkolonner” som steg upp över Humboldt- och Carson Lakes på den tiden. Tidiga morgnar och kvällar gjorde dessa rödhåriga människor nämligen kokeldar då de lagade sin mat. På den tiden åt de flesta stammar sin mat rå, men dessa, deras rödhåriga fiender, avsatte regelbundet tid för att göra upp eldar där de tillagade sin mat.
Bow-E-An berättade för Reid om en händelse som utspelade sig under hans farfars farfars livstid: ”En man från Paiute-stammen stod vid stranden och ropade högljutt efter de rödhåriga människorna. De svarade och kom efter honom med en ett stort antal båtar och de tog honom till en ö, inte långt från stranden. På den sandiga ön tog de ett stadigt grepp om mannen och höll honom med huvudet nedåt ett ögonblick, varefter de förde honom till ett av sina hus, där de behöll honom under två dagar. De tog honom sedan tillbaka till stranden och släppte honom fri.”
Enligt Bow-E-An återvände mannen sedan till sin stam på Poker Brown Springs och hade då med sig ovanliga gåvor, bland annat pärlor, mockasiner som var tillverkade av grävling-skinn, pilar av snäckskal, diverse mat, föremål av hönsskinn och lera, halsband med fjädrar och bäverfiltar. Mannen fick även med sig en levande, tam hund ”som hade öron som stod rakt upp”.
”Paiute hade inga hundar på den tiden. Hunden kom sedan att stanna kvar hos stammen. De tyckte alla att han var väldigt vacker och klok. Hunden varnade stammen när främlingar närmade sig”, berättar Bow-E-An och tillägger ”Platsen där denna händelse utspelade sig kom sedan att kallas Fredsfördraget av Bow-E-Ans folk.”
Foto: Chili The Border Collie
Någon varaktig sämja tycks dock inte detta ”fredsfördrag” ha resulterat i. I mitten på 1700-talet beslutade Paiute att det var dags att eliminera ”inkräktarna” en gång för alla…
Tre års ”krig”
Man bestämde sig slutligen för att utrota ”jättarna” och flera stammar av ”ursprungsfolk” gick samman i ett krig. Man låg i bakhåll och besköt dem med pil och båge. Paiute har beskrivit det hela som ett ”krig” som pågick under tre år. Man omringade de rödhåriga och besköt dem från alla håll. Till slut flydde de ut på sjön i husbåtar, tillverkade av vass. De gick bara i land för att skörda sina grödor, men omringades även då och besköts från land.
Enligt Winnemucca bodde cirka 2600 ”rödhåriga jättar” i området när man inledde kriget. ”Mitt folk dödade de flesta av dem. De få som överlevde drog sig undan och gömde sig i de djupa skogarna vid Humboldt-sjön, men mitt folk satte då eld på skogen. De försökte rädda sig genom att att tillverka båtar och bege sig ut på sjön, men de kunde inte överleva utan eld. De var nära svältgränsen där de befann sig. Mitt folk stod på land runt sjön och höll utkik och så snart de försökte ta sig i land blev de dödade”. (Winnermucca, 1882)
Innebrända i Lovelock Cave
Efter att ha jagats i åratal gick slutligen de överlevande ”jättarna” iland, på sjöns östra sida och flydde in i en djup grotta. Paiute-stammarna stod på vakt vid grottans ingång, beredda att döda dem så snart de försökte lämna sitt gömställe för att hämta vatten. Enligt författaren Sarah Winnermucca, så ville man få de rödhåriga att ge upp sin kannibalistiska tradition: ”Mitt folk frågade dem om de var beredda att ge upp och leva som oss och sluta upp med att äta människor som vore de prärievargar eller odjur. Men de ville inte ge upp”.
Man beslutade sig nu för att ta kål på familjerna som gömde sig i grottan och samlade ihop ved och ris som snart fyllde grottans ingång. Människorna inne i grottan försökte förtvivlat rädda sig genom att rasera vedtravarna och bära in materialet långt in i grottan, men de förlorade striden och avled.
Arkeologisk utgrävning av Lovelock Cave 1929
”På cirka tjugo fots djup grävde vi fram några skelett. På norra sidan, centralt i grottan på cirka fyra fots djup, hittades en kropp av en man. Hans kropp var mumifierad, 6,6 fot lång (2,1 m) och hans hår tydligt rött. Kring hans hals fanns ett rep tillverkat av vass, som var knutet under vänster öra. Repet var cirka åtta fot långt. Fötterna var sammanbundna från fotleden till ovanför knäna med samma kraftiga rep. De andra mumierna i grottan hade alla rött hår…” (John T. Reid)
Foto: Meghalitic Marvels
”På djupet med de rödhåriga jättarna i Lovelock Cave -del 2 -När myter visar sig vara sanna” hittar du här
Källor: Life among the Piutes – Their Wrongs and Claims”, Sarah Winnermucca (1882), John T. Reid’s Case for the Redheaded Giants” (1975), Gedmatch, My True Ancestry.
Helena Wijk - Släktforskning & historia 