Kategori: Forntida civilisationer

mtDNA-haplogrupp U5a1b6

Den Av Helena Wijki DNA-släktforskning, Forntida civilisationer, mtDNA-haplogrupp U5a1b62 kommentarer
Av någon anledning fotvandrade ”vi” från Zimbabwe till Östergötland en gång i tiden. Foto: Family Tree DNA


U5 är en av de äldsta mtDNA-linjerna i Europa och dessa robusta och långa ”jägar-samlar-människor” var ättlingar till den människotyp som kallas Cro-Magnon. Av någon anledning började mina släktingar att fotvandra från Zimbabwe för 30 000 år sedan. De vandrade över Iran och Kazakstan och på något sätt hamnade man till slut i Östergötland, där mormor Elsa föddes 1903.

Mormor Elsa f. 1903

U5a1b6
I somras bestämde jag mig för att köpa en uppdatering av det mtDNA-test som min mamma gjorde hos Family Tree DNA 2016. Då, när vi gjorde våra DNA-test var vi gröngölingar på området och visste inte riktigt vad vi kunde förvänta oss av DNA. Mamma gjorde ett så kallat autosomalt DNA-test (Family Finder) samt det basala mtDNA-testet där man får veta vilken haplogrupp man tillhör på moderssidan. Vi fick veta att vi tillhör mtDNA-haplogrupp U5, men så mycket mer än så berättade inte denna variant av DNA-test.

Älskade mamma gick bort i januari 2024 men då jag förvaltar hennes DNA-test hade jag möjlighet att uppdatera testet till ”mtDNA Full Sequence”, där man får veta mer om de små ”grenar” och ”utskott” man tillhör på världens stora DNA-träd. Nu vet jag att vi tillhör den mitrokondriella haplogrupp som kallas U5a1b6.

Mitrokondriellt DNA (mtDNA)
Mitokondrie-DNA ärvs från modern – både till döttrar och söner – men det är bara döttrar som kan föra mtDNA vidare. Denna DNA-sträng är en exakt kopia av moderns och förändras (muteras) väldigt långsamt över tid. En mtDNA-haplogrupp består av en grupp människor som har en gemensam anmoder, som levde på en viss plats vid en viss tid.

Professor Bryan Sykes har genom sitt forskningsarbete och boken ”Evas sju döttrar” presenterat de sju kvinnor som kom att bli anmödrar till dagens européer när grupper av människor invandrade hit via Asien för ca 45 000 år sedan. Sykes har givit de sju anmödrarna bokstäver och namn: Jasmin, Katrine, Tara, Helena, Velda, Ursula och Xenia.

Vandrade norrut
U5 är en av de äldsta mtDNA-linjerna i Europa och dessa robusta och långa ”jägar-samlar-människor” var ättlingar till den första moderna människan som kallas Cro-Magnon. Av någon anledning började mina släktingar att fotvandra från Zimbabwe för 30 000 år sedan. De vandrade över Iran och Kazakstan. På något sätt hamnade man till slut i Östergötland, där mormor Elsa föddes 1903.

Trots att U5 var en av de första haplogrupperna som kom till Europa så är det idag bara 5 – 12% av européerna som tillhör mtDNA U5. U5 är idag mest förekommande bland samer i Norge, Sverige, Finland och Kolahalvön. U5 finns i nordsamiska populationer med över 50 %.

Mamma och ”Motalakvinnan” har en gemensam anmoder. ”Motalakvinnan” levde i Östergötland under äldre stenålder och de skelett som hittades i området var långa för sin tid, mellan 1.71 cm – 1.91 cm.

Majoriteten av dagens svenskar tillhör mtDNA-haplogrupp H, Helenas grupp, som kan spåras till Västra Asien för 20 -25 00 år sedan. Denna grupp kom hit via Anatolien (dagens Turkiet) för ca 6000 år sedan. (H)elenas grupp var väldigt duktiga på att tämja djur och att odla grödor och man tror att haplogrupp U, som levde en mer nomadiserande tillvaro, successivt trängdes undan och vandrade norrut när bondefolket etablerade sig här.

Bra på att hålla värmen
Det verkar som om U5-människorna hade en speciell förmåga att generera mer kroppsvärme och det forskas om detta nu. Jägar/samlarmänniskorna med haplogrupp U5 levde när temperaturen var som allra lägst och forskarna tror att de utvecklade en förmåga att producera ”frikopplande mtDNA” som genererar mer kroppsvärme. Våra gener kommer till oss med både styrkor och svagheter. Man har även upptäckt att människor som tillhör gruppen U5 har en högre risk att få hjärtinfarkt och stroke.

Cro-Magnon
Cro-Magnon är benämningen på den första moderna människan (Homo Sapiens) som en gång i tiden levde i Europa. Namnet kommer av fyndplatsen, en grotta – Abri de Cro-Magnon – som finns i sydvästra Frankrike. Skelettfynden i grottan har visat sig vara cirka 30 000 år gamla. Till utseendet liknade Cro-Magnonmänniskan oss, men deras hjärnor var 15 % större än våra och denna människotyp var resligare.

Av förståeliga skäl vill vi idag inte dela in människor i grupper av ”långskallar” och ”kortskallar”. Det var ju sådant man sysslade med inom den avskyvärda rasbiologin. I dag talar arkeologer inte om ”Cro-magnonmänniskan” utan benämner, i vissa fall, vissa benfynd som ”av cro-magnontyp” men ofta benämns Cro-magnon numera som ”den första moderna människan” eller som ”västerländsk jägare-samlare (WHG)”. DNA och arkeologi ger oss alla svaren och kan berätta hela den spännande historien om vårt förflutna, men vi förstår inte det som läggs fram då orden som sägs är totalt intetsägande och berättar väldigt lite om de människor som har varit här före oss på jorden.

Fanns Cro-Magnon i Amerika långt innan Columbus hade hittat dit? Foto: Prehistoric Britain

Den brittiske författaren och historikern Robert John Langdon menar att det som kallas ”kranialindex” och som berättar om kroppslängd och rubusthet, absolut inte handlar om rasism. Det handlar om geometri och biomekanik och berättar för oss om de människor som gick omkring här på jorden tidigare. ”Annars riskerar vi att berätta en historia där haplogrupper uppträder isolerade, separerade från de kroppar som bar dem.”

Rekonstruktion av U5 (skelettfynd) i norra Europa.

Här och där bildas det numera ”konspirationsteorier” om mystiska ”jättar” som kan ha levt här på jorden en gång i tiden och sanningen är att dessa jättar var våra egna förfäder- och mödrar.

Cro-Magnonmänniskan var bortåt 2, 2 1/2 meter på sin tid.

Jättar på sin tid
Vad man än väljer att kalla denna forntida människotyp, så var Cro-Magnon en jätte på sin tid, med en medellängd av cirka 2 meter, en skostorlek som motsvarar storlek 50 och som vägde cirka 140 kilo och man hade en hjärna som var cirka 15 % större än vår. Cro-Magnon hade en muskulös kroppstyp med extremt starka muskelfästen/senor. Om man vill förstå dessa människors kapacitet så kan man kika närmare på de verktyg som de använde, eftersom ett verktygs utformning berättar mer om vilka händer och vilka muskler det var som använde det, menar Robert John Langdon.

Ehenside Tarn-yxan. Foto: Prehistoric Britain

Ehenside Tarn-yxan som hittats i Storbritannien har ett kort, kraftigt skaft och själva yxan väger dubbelt så mycket som ett modernt stålyxhuvud. Den Cromagnonmänniska som använde detta redskap i forntiden hade enorma händer och en stor muskelstyrka. Mätningar har visat att det krävdes ungefär dubbelt så stor styrka i underarmar och handleder än för dagens fällyxor som väger cirka 1,3 kilo.

Mer än bara ”jägare-samlare”
När vi genom DNA-testet får veta att vi är si och så många procent ”jägare-samlare” (Jag är 51 % jägare-samlare) så säger det oss nästan ingenting. Vi får ingen vidare kunskap om vilka dessa våra förfäder- och mödrar var, hur de såg ut och vad de pysslade med om dagarna. När man får DNA-resultatet kanske man ser förfäderna, för sin inre syn, sittande i en mörk grotta, lurviga och primitiva, med ögon som glimmar i skenet av en eldstad. Men våra förfäder Cro-Magnon, var så mycket mer än så.

Några jättar finns inte i mammas släkt, på närmare håll. Mormor Elsa och mamma Gun Britt var cirka 1,53 cm. De var inte särskilt långa men superstarka kvinnor ❤

Termen ”jägare-samlades” myntades en gång i tider av antropologer och hade som mål att kategorisera människans utveckling i olika utvecklingsstadier för att visa på hur avancerad den västerländska civilisationen blivit, tack vare sin djupa medkänsla för andra individer.

Mycket tyder på att Cro-Magnon hade välutvecklade kreativa, empatiska och intellektuella förmågor. Man var duktiga inom sjöfart och astronomi och byggde fantastiska megalitiska monument, samt vattenkanaler. Deras samhälle och deras religion var inte som vårt, men de var inga primitiva grottmänniskor. Världens hittills äldsta målningar (Lascauxgrottan, sydvästra Frankrike) har skapats av Cro-Magnonmänniskor. Många skelettfynd som har hittats visar på läkta skador och man har även funnit tecken på att dessa människor ägnade sig åt rituella begravningar. Stark sammanhållning i gruppen och omhändertagande om sjuka och gamla tros därför ha funnits hos dessa människor.

Hos U5-människorna i Motala hittades ett dussin människokranier som var fästa på träpålar, samt mängder av ben från både människor och djur som placerats på en stenbädd i sjön. Foto: Family Tree DNA

 

Teckning: Helena Wijk

Mina U5a1b6-anmödrar:
Mamma Gun Britt Bure f. 1933 i Uppsala, Upplands län
Mormor Elsa Andersson f. 1903 i Norrköping, Östergötland
Mormors mor Hedvig Pettersson f. 1870 i Krokek, Östergötland
Mormors mormor Kristina Lovisa Persdotter f. 1848 i Krokek, Östergötland
Mormors mormors mor Lovisa Dahlberg f. 1824 i Krokek, Östergötland
Mormors mormors mormor Anna Catharina Fogelberg f. 1884 i Kvillinge, Östergötland
Mormors mormors mormors mor Ingrid Kullström f. 1755 i Kvillinge, Östergötland
Mormors mormors mormors mormor Brita Andersdotter f. 1724 i Risinge, Östergötland
Mormors mormors mormors mormors mor Ingrid Andersdotter f. 1699 i Risinge, Östergötland
Mormors mormors mormors mormors mormor Elisabeth Svensdotter f. 1677 i Regnaholm, Östergötland
Mormors mormors mormors mormors mormors mor Karin Pedersdotter f. 1653 1677 i Regnaholm, Östergötland
Mormors mormors mormors mormors mormors mormor Elisabeth Persdotter f. 1630 i Östergötland

 

 

 

Källor: Artikel Nature (2023): ”A mitochondrial genome sequence of a hominin from Sima de los Huesos”, Artikel, Discover Magazine (2023): ”The Gravettian Culture that Survived an Ice Age”, Artikel: ”Kanaljorden, Motala – Rituella våtmarksdepositioner och boplatslämningar från äldre stenålder, yngre stenålder och järnålder”, Stiftelsen Kulturmiljövård (2021), Family Tree DNA, ”Evolution and dispersal of mitochondrial DNA haplogroup U5 in Northern Europe: Insights from an unsupervised learning approach” by Kristjansson et al. (2022), Prehistoric Britain och egen forskning.

Guanches – Kanarieöarnas ursprungsbefolkning

Den Av Helena Wijki Forntida civilisationer, forntida DNA, GuanchesLämna en kommentar

 

Pyramiderna på Güímar, Teneriffa. Foto: Berthold Werner

När spanjorerna inledde sina erövringsförsök av Kanarieöarna i slutet av 1400-talet möttes de av starkt motstånd. Ursprungsbefolkningen visade sig vara en väldigt stark och enad ”nation” med många ”krigare”.  Men till slut besegrades man av inkräktarna och utplånades som folkgrupp.

Då det alltid är vinnaren som skriver historien är det svårt att återberätta den sanna historien om Kanarieöarnas ursprungsbefolkning, Guancherna. Det är så mycket vi fortfarande inte vet om deras kultur och föreställningsvärld, men genom DNA-studier vet vi att de bland annat hade sina rötter hos keltiska och berbiska stammar.

Tatuerade krigare klädda i getskinn

När spanjorerna kom till Teneriffa, Kanarieöarna på 1400-talet möttes de av ursprungsbefolkningen som bar kläder av getskinn. Påfallande många av ”infödingarna” var rödblonda, över medellängd och hade blå ögon. Invånarna var förtjusta i att tatuera sina kroppar och många hade allehanda mönster. På senare tid har man med hjälp av DNA kunnat spåra ursprungsfolkets rötter till den människotyp som kallades Cro Magnon, som var forntidens ”jättar”. Ursprungsfolket kom av inkräktarna att kallas ”Guanches”, som på spanska betyder ungefär ”människorna från Ashenshen (Teneriffa)”. Guancherna själva kallade sig ”bincheais”.

Guanche-man. Målning av Leonardo Torriani

När spanjorerna inledde sina erövringsförsök möttes de av starkt motstånd. Guancherna var väldigt skickliga på att kasta spjut, använda stridsyxa, klubba samt slangbella. Man var skickliga klättrare och tog sig lätt fram i den bergiga terrängen där de beridna spanjorerna stötte på stora svårigheter. Dessutom kunde man hoppa högt över bergsskrevorna och därmed undkomma spanjorernas attacker. Guancherna beskrivs som över medellängd, seniga, muskulösa och starka. Enligt en artikel 1922 var deras kvinnor mycket vackra, men skribenten tillägger ”dock måste detta upptagas med någon försiktighet då uppgiften kom från sjömän, vilka varit länge ombord utan att se en kvinna”.

Ett strikt, hierarkiskt samhälle

Enligt spanjorerna levde Guancherna i ett utpräglat klassamhälle som styrdes av kungar som styrde med järnhand över sina öar. Berättelserna bör tas med en stor nypa salt, men enligt myten hade Guancherna väldigt stränga lagar där exempelvis äktenskapsbrytare begravdes levande och barn som förolämpat sina föräldrar, slogs ihjäl. Somliga öar styrdes enväldigt av den kung som ärvt marken och ämbetet inom sin familj. På Teneriffa arrenderade kungen ut sin mark till sina undersåtar. Självmord var något man tycks ha uppmuntrat på Gran Canaria. När en ny kung/hövding tog över ”tronen” så förväntade han sig att undersåtarna frivilligt kastade sig utför ett stup.

Klädseln skilde sig åt i de olika samhällsklasserna och de olika grupperna fick inte heller gifta sig sig med varandra, eller begravas på samma plats. På Gran Canaria bar majoriteten kläder av getskinn och växtfiber. Överklassen hade långt hår, medan de lägre klasserna var tvungna att bära håret kort.

Liksom hos de nordafrikanska berberna hade Guanchernas kvinnor en stark ställning i samhället. Ett av de värsta brotten en man kunde göra sig skyldig till, var att förolämpa en kvinna. Speciellt grovt ansågs brottet vara om han vid tillfället var beväpnad.

Bronsstaty av en Guanche-man på Teneriffa. Foto: Jose Mesa


Bodde i grottor och runda hus

”Dessa infödingar voro mycket krigiska och deras bostäder belägna på de mest otillgängliga platser, ofta bestående av grottor” skrev Göteborgs handels- och sjöfartstidning år 1922.

Guancherna hade gärna sina bostäder i grottor men bodde även i byar som bestod av runda hus med halm/grästak. Man uppförde dessutom befästningar och pyramidliknande stenstrukturer som liknar dem som finns i Nordamerika och Mesoamerika. Man använde sig, förutom av talspråk, även av ett slags visselspråk som man använde för att kommunicera på långt håll. Detta visselspråk som kallas ”Silbo Gomero” används än idag av herdarna på ön Gomera.

Åt mättande ”gofio”

Många av Guancherna var rödblonda, blåögda och över medellängd. På senare tid har man med hjälp av DNA kunnat spåra ursprungsfolkets rötter till den människotyp som kallades Cro Magnon, som var forntidens ”jättar”.  I början av 1900-talet trodde man dock att Guanches imponerande längd hade att göra med födan de åt. Man bakade nämligen bröd av en speciell sädesmix som kallades ”gofio” och som bestod av mald, rostad säd (av korn, vete och majs) som blandades med vatten eller mjölk till en näringsrik gröt. Denna gröt kunde sparas och bäras med under arbetsdagarna, för att vid lämpliga tillfällen bakas till bröd på upphettade stenhällar eller i lerkrukor, över en koleld. Den näringsrika gröten kunde även ätas utan att tillagas. Denna maträtt påminner mycket om Nävgröten/motti som kom till vårt land genom den finska invandringen på 15- och 1600-talen.

Balsamerade de döda

Precis som de gamla egyptierna balsamerade Guancherna sina döda. De dödas inälvor avlägsnades, kropparna preparerades med harts, framställt av tall, eller av drakblodssaft och sedan fick liken torka i solen under några veckor, inlindade i garvade getskinn. De begravdes sedan i grottor eller under gravhögar. Guanchernas överstepräster, Faycans, var en slags shamaner/druider, som även fungerade som läkare och utförde balsamering av de döda. Shamanerna tillhörde, liksom kungarna det allra översta sociala skiktet, adeln. ”På Gran Canaria, ute i de öde lavamarkerna, sällan beträdda av människofot finns den plats som numera kallas ”mal pais”, det dåliga landet. Under de stora stenhoparna har Guancherna sina gravar. Här lade de sina släktingars lik, klädda i skinn och med vapen och redskap vid sidan” skrev Göteborgs Aftonblad 1912.

Berglandskap, Gran Canaria. Foto: Vinterfrid

Guanchernas föreställningsvärld

I Guanchernas religiösa föreställningsvärld hade allting en själ som man måste hålla sig väl med. ”De tillbad därför bergen, vinden, havet och allt som spelade en roll i deras liv.” (Göteborgs aftonblad 1912-05)
Man dyrkade flera gudar och gudinnor där den främste var Almogaren, solen. Gudarna och gudinnorna bodde högt uppe på bergen men kunde ibland bege sig ned och beträda människornas nivå för att ta emot deras böner. I Guanchernas religiösa föreställningsvärld fanns även en ond ande som troddes bo uppe på vulkanen Teides topp (helvetet). Man vet att människooffer förekom i Guanchernas kultur. På Teneriffa offrades barn till solen vid sommarsolståndet, genom att kastas från en klippa.


Vid svåra tider och torka drev man sina hjordar till platser som ansågs vara särskilt heliga. Där skilde man sedan lammen från sina mödrar och lät dem sedan irra omkring i ödemarken. Man föreställde sig att lammens jämmerliga skrik skulle blidka den store guden. En liknande föreställning, där barnoffer och tron på att man skulle väsnas, skrika och slamra till gudens ära, återfinns även inom den forna Baalskulten.

Hade tama hundar

Guancherna var ett herdefolk som inte odlade marken i någon större utsträckning. På Kanarieöarna fanns gott om föda i form av får, getter, grisar och kaniner. Man höll sig även med tama hundar, som bland annat hjälpte till att valla hjordarna. Enligt Göteborgs handels- och sjöfartstidning 1922, var kastrerade hundvalpar en delikatess för Guancherna på Kanarieöarna och detta har även bekräftats av arkeologer på senare tid. Att det fanns tama och vilda hundar på Kanarieöarna när spanjorerna kom dit framgår av diverse gamla dokument och man har även hittat mumifierade hundar på öarna. När spanjorerna väl hade erövrat Kanarieöarna beordrade man att alla herrelösa hundar skulle avlivas då de gjorde stor skada. Det första brevet som tar upp detta är daterat år 1501.

Besegrades och utplånades

”Ur den hundra år långa kampen framstod ett ödelagt land och spridda, förskrämda rester av ett fordom mäktigt folk, som nu under loppet av en jämförelsevis kort tid gingo upp i sina härskares nation”. (Göteborgs aftonblad 1912-05-06)

Kanarieöarnas ursprungsbefolkning besegrades till slut av inkräktarna och kom att utplånas som folkgrupp. De överlevandes ättlingar kom att absorberas i den folkgrupp som man besegrades av och många såldes som slavar.

DNA-studier av de mumifierade kroppar som hittats på öarna, visar att Guancherna var av Cro Magnon-typ och hade rötter i Kaukasus-området. Genom DNA-studier kan man se hur dessa människor har förflyttat sig över världen och hur generna har blandats under resans gång. Guancherna delade bland annat DNA med de keltiberier som bodde på den centrala-nordöstra iberiska halvön under de sista århundradena f.Kr., liksom med berberna, som är ursprungsbefolkningen i Nordafrika. Det finns även likheter mellan Guanchernas DNA och de människor som lever i dagens Puerto Rico.

Bland den nordafrikanska ursprungsbefolkningen Berber finns både mörkt och ljust hår liksom mörka/ljusa ögon representerade.

 

 

 

”Molnkrigare” på rymmen från Karthago?

Den Av Helena Wijki Chachapoya, Chachapoyas, Forntida civilisationerLämna en kommentar

Kuélap i Peru. Foto: Gelber21

Chachapoyas, som levde på 3000 meters höjd i Peru var på sin tid kända för sin stridskonst, bland annat för sin skicklighet att hantera slangbella och för sina fantastiska runda byggnader av sten. År 1998 anlände den tyske professorn Hans Giffhorn till Peru för att studera sällsynta småfåglar men hans forskning fick en helt ny inriktning och han började istället att forska om Chachapoyas och deras eventuella koppling till Karthago…

Chachapoya-byggnad i Peru.
Foto: Harley Calvert

”Molnkrigarna” i Perus dimhöljda bergstrakter
Chachapoyas, även kallad ”molnkrigarna”, levde på 3000 meters höjd i de molntäckta bergen i norra Peru i Sydamerika. På 900-talet blomstrade Chachapoyas kultur, men man besegrades slutligen av inkastammarna i området och kulturen upplöstes och försvann på 1400-talet. Chachapoyafolket skiljde sig från de övriga stammarna i området, både kulturellt, språkligt och utseendemässigt. Många var ljushyade och hade inte sällan blont eller rött hår. Pedro Cieza de León, som var en spansk conquistador, menade på sin tid att Chachapoyas kvinnor var så vackra att många kvinnor tvingades bli hustrur till inkahövdingar och många fördes också till soltemplet. De Leon berättade även att både Chachapoyamän- och kvinnor alltid bar ullkläder samt llawt’us (turbanliknande huvudbonad av ull) på sina huvuden.

I Tarim Basin, Kina har man hittat märkliga blonda- och rödhåriga mumier med ullmössor som är prydda med fjädrar.

Människooffer och trepanation
Chachapoyas var kända för sin stridskonst, bland annat för sin skicklighet att hantera slangbella och för sina fantastiska runda byggnader av sten. Kuélap är en känd Chachapoya-bosättning, omgärdad av en massiv stenmur som är 600 meter lång. Man har hittat människoskallar i stenmuren, vilket tyder på att Chachapoyas inte drog sig för att offra/ avrätta somliga människor. Man har även hittat kranium med borrade hål, som visar att man i denna kultur utförde trepanation.

Egyptisk man med slangbella. Relief från Medinet Habu, Egypten. Foto: BiblePlaces. Com

1997 hittades flera hundra Chachapoya-mumier, som placerats i schakt, högt upp på de lodräta bergsväggarna norr om Kuélap. Kropparna var mumifierade och begravda i sittande position, med böjda knän. Många av dessa individer bär spår av våldsam död och man hade, under livstiden, även genomgått trepanation, där man hade borrat hål i individernas kranium.

Traditionen att borra/mejsla hål i skallar har urgamla rötter. Bronsåldersfolket Yamnaya, som härjade omkring på den pontiska stäppen, utförde på sin tid denna märkliga form av skallkirurgi, så kallad trepanation. Vid trepanation borrades eller mejslades ett eller flera hål i kraniet, i hopp om att detta skulle bota olika sjukdomar eller frigöra diverse onda andar. Man har genom åren hittat många kranier som bär tecken på denna forntida skallkirurgi. Människorna tycks ha överlevt operationerna och benvävnad som vuxit fram efteråt, tyder på att somliga verkar ha levt många år efter trepaneringen.

Yamnayaman. Bild: Sovelios/X

Jag har skrivit om Yamnaya och trepanation i ett tidigare blogginlägg som du kan läsa här

Konformade skallar
Chachapoyas-fynden visar även att man inom denna kultur var förtjusta i att forma barnens huvuden så att de fick en avlång form. Konformade och avlånga skallar har hittats i flera delar av världen, bland annat i Paracas, Peru, i Egypten samt i området kring Svarta havet. Av någon anledning tyckte man inom vissa kulturer, bland andra Yamnaya, att det var lite extra tjusigt med avlånga kranium och somliga valde därför att forma barnets huvud direkt efter födseln. Barnets mjuka huvud kunde formas, exempelvis genom att det lindades eller sammanpressades med träkilar.

Författaren och forskaren Brien Foerster har länge studerat de avlånga kranium som hittats i Paracasområdet i Peru och DNA-analyser har visat att dessa människor delvis hade sina rötter i området kring Svarta havet.

Konformat kranium som hittats i Kaukasus. Bild: Forskning & framsteg/Plos one

Fågelforskning fick en ny inriktning
År 1998 anlände den tyske professorn Hans Giffhorn till Peru för att studera sällsynta småfåglar – kolibrir – men när han besökte Kuélap tog hans forskning en helt ny vändning. I norra Spanien finns många forna keltiska, runda bosättningar som kallas ”castros” och som uppfördes av de keltiska stammar som bosatte sig i området (Galicien). Giffhorn såg stora likheter mellan Chachapoya´s och dessa keltiberiers traditioner. Han såg även stora likheter mellan Chachapoyas och det folk som en gång levde på de Baleariska öarna i Medelhavet (bland annat på Mallorca). Även dessa var så kallade keltiberier. Giffhorn såg likheter mellan de olika kulturernas begravningssätt, byggnadskonstruktion (runda byggnader) och deras stridskonst.

Castrokulturen byggde runda hus, precis som Chachapoyas i Peru och Guanches på Kanarieöarna.
Foto: Joao Carvalho

Guancherna
Även ursprungsbefolkningen på Kanarieöarna var delvis keltiberier. Guancherna var högresta och hade ofta rödblont hår. De bodde i grottliknande bostäder och i runda hus. ”Dessa infödingar voro mycket krigiska och deras bostäder belägna på de mest otillgängliga platser, ofta bestående av grottor” skrev Göteborgs handels- och sjöfartstidning år 1922.

DNA-studier av de mumifierade kroppar som hittats på Kanarieöarna, visar att Guancherna hade sina rötter i Kaukasus-området. Genom DNA-studier kan man se hur dessa människor har förflyttat sig över världen och hur generna har blandats under resans gång. Guancherna delade bland annat DNA med de keltiberier som bodde på den centrala-nordöstra iberiska halvön under de sista århundradena f.Kr., liksom med berberna, som är ursprungsbefolkningen i Nordafrika. Det finns även likheter mellan Guanchernas DNA och de människor som lever i dagens Puerto Rico. Mer om det kan du läsa i ett tidigare inlägg här i bloggen: ”Guanches – Kanarieöarnas ursprungsbefolkning” 

Även på Nya Zeeland finns berättelser om en högrest ursprungsbefolkning med rödblont hår. Några av ättlingarna till ”de rödhåriga jättarna” har låtit DNA-testa sig och DNA visar bl.a. rötter i Iran, Egypten och Peru.

Rymlingar från Karthago?
När professor Hans Giffhorn besökte Peru började han att fundera på om Chachapoyas, ”Molnkrigarna”, ursprungligen kunde ha varit förrymda krigare från Karthago, som flydde över havet, undan romarna. Det blev starten på många års forskning om detta.

Det forntida folk som ursprungligen bodde i Israel kallades kaananiter. Trots att man införde en monoteistisk religion med en enda gud i Israel så fortsatte kaanaiterna att tillbedja sina gudar och man utförde bland annat människooffer till tjurguden Baals ära. Kaananiterna fördrevs därför och blev ett sjöfarande folk, som bland annat bodde i nuvarande Libanon och Syrien. Grekerna kallade dem fenicier men själva ville de bli kallade kanaanéer då Kaanan var deras hemland.

Med tiden kom fenicierna/kaananéerna att grunda många blomstrande handelsstäder, bland andra Karthago vid Nordafrikas kust som grundades 814 f. Kr. Karthago och dess befolkning sågs av romarna som ett hot och år 146 raserades hela staden och invånarna dödades brutalt. Många kaananiter (som av romarna kallades ”puner”) togs som slavar och fick sina tungor bortslitna, i ett försök att utplåna deras språk. Tusentals människor flydde undan romarna och nyare rön har väckt frågan om de kan ha flytt till Sydamerika, sjövägen? Det är omöjligt, menar den etablerade forskarvärlden. Deras skepp var nämligen inte alls anpassade för en sådan resa.

Balearisk man som bär slangbellan kring hjässan. Illustration: Johny Shumate

Mästare på att hantera slangbella
Slangbellan som vapen har urgamla rötter och de baleariska männen var mästare i denna stridskonst. Många kom att bli legosoldater i karthageniska och romerska arméer.  Man hade som tradition att bära slangbellan kring hjässan, som ett pannband. Även Chachapoya-mumierna som hittades norr om Kuelap, Peru 1997, bar slangbellor kring hjässan på exakt samma sätt.

Mumifierade kroppar med slangbellor kring hjässan har även hittats i Nazca, Peru.

Fördes till soltemplet i Machu Picchu
Den spanske conquistadoren Pedro Cieza de León menade på sin tid att Chachapoyas kvinnor var så vackra att många tvingades bli hustrur till inkahövdingar och många fördes även till soltemplet som offer. Om de fördes till soltemplet i Machu Picchu för att offras till gudarna förtäljer inte historien, men man har bland annat hittat 109 skelettfynd av kvinnor i Machu Picchu. DNA-analyser har visat att de inte tillhörde den inhemska befolkningen.

DNA-studier har visat att Chachapoyas delvis har rötter från Europa, men forskarna är inte så sugna på att forska vidare i just detta. Och det kan man på sätt och vis förstå med tanke på det öde som drabbade ursprungsbefolkningen efter att Columbus gjorde entré i området. Dock visar studier av Chachapoyas-mumierna att TBC funnits i området långt innan Columbus var påtänkt, så det bör ha funnits någon tidigare koppling till omvärlden. Vidare forskning kommer förhoppningsvis att ge mer klarhet. Än i dag lever Chachapoyas ättlingar i Peru och vissa, de så kallade ”gringuitos”, utmärker sig genom att de har en blondare fenotyp än majoritetsbefolkningen i området.

Bild: Genetiker

Här nedan kan du se Hans Giffhorns dokumentär ”Warriors from Spain in the Andes of Peru – over 2000 years ago”

 

 

Källor: ”Craniums and Controversies of the Chachapoya Cloud Warriors” av Mark Andrew Carpenter (2024), ”The Mystery hiding the skeletons found in Machu Picchu” av Ticket Machu Picchu (2016), ”Carthage´s los twarriors: Mummies reveal well kept secret”

Arvet från Yamnaya

Den Av Helena Wijki DNA-släktforskning, Forntida civilisationer, Medicin & hälsa, släktforskningLämna en kommentar
Bild: Yamnaya phenotype från gravplats i Novooleksiivka, Ukraina. Wikimedia commons.


Yamnaya-kulturen har beskrivits som en av de våldsammaste som någonsin har existerat. Med hjälp av häst och vagn kunde dessa två meter långa ”barbarer” förflytta sig långa sträckor och invadera de mesolitiska byarna. Yamnaya kom att dominera Europa och Asien på sin tid och från dem har vi som bor här i norr, bland annat ärvt ett speciellt enzym som gör att vi tål mjölkprodukter.

Bild: Ancestral whispers rekonstruktion av Yamnaya (Afanasievo-kulturen från södra Sibirien)



Krigiska stäppnomader

Yamnaya var ett krigiskt herdefolk med rötter i södra Ryssland. De storvuxna (ofta 2 meter långa) människorna förde ett halvnomadiserande liv på stäpperna för cirka 5000 år sedan. Man tämjde hästar, höll tamboskap och förflyttade sig med hjälp av häst och vagn över stora områden. Man var skickliga krigare och kom så att kolonisera och dominera över delar av Europa och Asien. Med sig hade man kor, getter och får som utgjorde en viktig födokälla. Man bryggde även öl på sin tid.

Yamnaya kom bland annat till Kina för 5000 år sedan. De mumier som har hittats i Tarim Basin, Kina var Yamnaya-släktingar (Afanasievo från södra Sibirien).

Ordet Yamnaya (grop) kommer av det speciella gravskick man hade inom denna kultur. De döda placerades i gropar, så kallade kurgans, med böjda knän, beströddes med röd ockra och täcktes med jord. Dessa människor, som på sin tid uppfattades som barbarer, tros ha dödat männen i de bondesamhällen man invaderade.

Yamnaya-kranium som har hittats i Samarara, Ryssland. Den döde har målats med röd ockra. Foto: Natalia Shislina/Science Nordic


Man tog sedan kvinnorna till sina hustrur…eller kanske rättare sagt, till sina slavar. Man tror att Yamnaya lärde sig konsten att brygga öl från dessa kvinnor.  Yamnaya var långa, starka ryttare. Man tog sig in i stenåldersbyarna på hästryggen och invaderade blixtsnabbt, innan någon hann ana oråd. Yamnaya-folkets gener spreds snabbt och snart var de dominerande i alla områden man erövrat.

Bild: Rekonstruktion av en över 2 meter lång Yamnaya-släkting som hittats i västra Kazakhstan, Centralasien.



Arvet från Yamnaya

Efter 5000 år är Yamnaya-generna fortfarande dominerande i nordeuropéers arvsmassa. Jag, liksom många andra svenskar, är till häften Yamnaya, genetiskt sett. Finländare har den högsta koncentrationen DNA från Yamnaya, liksom östeuropéer och människor från Ryssland, men många svenskar bär också en stor del av sina genetiska rötter från dem.

När man gör ett autosomalt DNA-test hos Family Tree DNA (Family Finder), får man även veta sina forntida rötter. Bild från mitt DNA-resultat.



Från Yamnaya, som tidigt höll kor och getter som tamboskap, har många som bor i norra Europa bland annat ärvt deras förmåga att bryta ned mjölksocker, laktos. I en stor del av världen saknar man enzymet laktas – som krävs för att bryta ned laktos i tunntarmen. I exempelvis Asien är nästan 100 procent av befolkningen laktosintolerant och har därmed svårt att bryta ned laktos. Med ett enkelt hemmatest där man ”topsar” insidan av kinden kan man få veta om man har laktosintolerans. Testet Dynamic Code Test för laktosintolerans, kan köpas på Apoteket. När man har har ”topsat” sig, skickas testet portofritt till ett laboratorium för DNA-test. Svaret kommer efter cirka en vecka. Smidigt och bra!

Hemtestet Dynamic Code visar att jag inte har anlag för laktosintolerans.

 

 








Källor: Indoeuropean.eu, ”Re-theorising mobility and the formation of culture and language among the Corded Ware Culture in Europe” (Kristiansen, Allentoft, Frei, Iversen, Johannsen, Kroonen, Pospieszny, Price, Rasmussen, Sjögren, Sikora och Willerslev, 2017), NewScientist (Story of most murderous people of all time revealed in ancient DNA, 2019), musaeumscytia.blogspot, SVT, Wikimedia, Family Tree DNA, Julius Voss och egen forskning.

Forntida kannibaler i Europa

Den Av Helena Wijki Arkeologiska fynd, Forntida civilisationer, Forntida kannibalism2 kommentarer

Rekonstruktion av Magdalenian-man som levde för cirka 17000 år sedan.
Foto: ancienteuropeans2

Att kannibalism har förekommit i fjärran länder är känt sedan länge, men även här i Europa tycks man ha knaprat för fullt på sina medmänniskor. Forskare har nyligen studerat kvarlevor från ett tiotal individer som levde i Frankrike, Spanien och Polen, som alla föll offer för forntida kannibaler. Offren har blivit flådda och kokade och man har sedan ätit upp deras hjärnor och brutit lårbenen för att komma åt benmärg.

Rituell kannibalism

Herxheim i sydvästra Tyskland tycks ha varit ett slags rituellt center, dit människor vallfärdade från när och fjärran för att knapra på varandra för omkring 7000 år sedan. 1996 upptäcktes på platsen en enorm massgrav med människoben och skallar som bär tydliga tecken på att någon har kalasat på dem. Kannibalernas offer var i alla åldrar – från nyfödda till vuxna individer. Arkeologerna har inte kunnat avgöra om de arma människorna var fångar som offrades, eller om man tog sig till platsen frivilligt, men man vet i alla fall att deras kroppsdelar rostades över öppen eld och sedan förtärdes.

Mänskliga kvarlevor som hittats i Herxheim, Tyskland. Foto: Jacquesverlaeken

Den rituella kannibalismen tycks ha fortsatt in i tiden. Nyligen upptäcktes spår efter kannibalism i El Mirador-grottan i Spanien. De europeiska kannibaler som festade loss i denna grotta levde för 5 500 år sedan och de 11 individer som arkeologerna har studerat, hade alla blivit flådda, kokade och därefter uppätna. Offrens ben bär tydliga tecken på att man karvat i dem och vissa ben är uppbrutna för att den åtråvärda och näringsrika benmärgen skulle kunna nås.

Forntida skallkult

Vem vet, våra förfäders fascination för människans huvud kanske uppstod på den tiden då man förde ett nomadiserande liv på stäppen? Familjen och förfäderna hade en central plats i människornas liv, men då man förde ett rörligt liv var det inte så lätt att besöka de anhörigas gravar. Att ta med sig någon släktklenod, som farfars huvud på hästryggen kanske blev ett sätt att vörda den dödes minne?

Även Yamnayas ättlingar, skyterna, ansåg att människans skalle var av särskild betydelse. Man var duktiga jägare och skyttar och framstående krigare lät sina fiendens huvuden hänga från hästryggen, som troféer. Denna sed övergavs med tiden och ersattes av huvudsvålar. Förmodligen blev det alltför tungt att släpa runt på en massa tunga skallar. Man började istället att skalpera sina offer och riktigt duktiga krigare lät sy långa rockar av fiendernas huvudsvålar.

Skytisk krigare till häst. Foto: V. Tereben.

Människohuvudet var för forntidens människor något magiskt. Det är ju i skallen allt ”händer” – där sitter hjärnan som man kan tänka magiska tankar med, ögonen som man kan se med, näsan, som man andas själva livsluften med och den magiska munnen som man kan tala med. För de forntida människorna var skallen en magisk sak på så många sätt. I vissa kulturer borrade man flera hål i kraniet, i hopp om att sjukdomar då skulle flyga sin kos. Man vet att bronsåldersfolket Yamnaya utförde denna speciella form av skallkirurgi, trepanation, och man ägnade sig även åt att göra huvudena avlånga.

Åt upp offrens hjärnor

Redan för 11 – 17 000 år sedan var människorna i Europa intresserade av människoskallen och dess innehåll. I den forntida kultur som kallas ”Magdalenian” var det tradition att käka upp sina fiendens hjärnor. Forskare har nyligen studerat kvarlevor från ett tiotal individer som levde i Frankrike, Spanien och Polen – som alla föll offer för forntida kannibaler. Bland annat har man ätit upp deras hjärnor och brutit deras lårben för att komma åt benmärg. Också i den tyska massgraven Herxheim fann man att de dödas skallar hade delats i två symmetriska halvor. Offrens hjärnor hade sedan käkats upp och forskarna såg även att deras tungor hade avlägsnats.

Skelettfynd som har hittats i Gough’s Cave, Cheddar Gorge, i England visar att de forna Magdalenian-människorna inte bara åt sina medmänniskor. De ägnade sig även åt att rista in konstnärliga mönster i offrens skelett (efter måltiden) och använde de dödas huvudskål som dryckesbägare. Att använda kranium som dryckeskärl är välkänt från flera andra forntida kulturer, bland annat inom den skytiska. Det är även känt här hos oss i Norden, från vikingatiden.

Dryckesbägare i form av ett människokranium. Gough´s cave. Foto: Natural History Museum

 

Källor:
”Settlement site hints at mass cannibalism”, Discovery News (2009): https://web.archive.org/web/20120924125629/http://news.discovery.com/history/mass-cannibalism-german-village.html

”New cases of trepanations from the 5th to 3rd millennia BC in Southern Russia in the context of previous research: Possible evidence for a ritually motivated tradition of cranial surgery?”: https://pubmed.ncbi.nlm.nih.gov/27100920/
”Population genomic analysis of elongated skulls reveals extensive female-biased immigration in Early Medieval Bavaria”: https://www.pnas.org/doi/10.1073/pnas.1719880115

”5,700-year-old cannibalism linked to Neolithic violence uncovered at El Mirador cave in Spain” (Archaeology News Online Magazine, augusti 2025): https://archaeologymag.com/2025/08/5700-year-old-cannibalism-at-el-mirador-cave/

”Brutal practices of ancient Scythians. Warriors made quivers from the skin of defeated enemies” (Medium): https://medium.com/@darkenergyarticles/brutal-practices-of-ancient-scythians-warriors-made-quivers-from-the-skin-of-defeated-enemies-93aa4c24c5d8

”Early European may have eaten their enemies brain’s archaeologists say” (CNN Science, februari 2025): https://edition.cnn.com/2025/02/12/science/magdalenian-cannibal-scli-intl

 

 

 

På djupet med de rödhåriga jättarna i Lovelock Cave (Del 1) – I gränslandet mellan myt och verklighet

Den Av Helena Wijki Forntida civilisationer, Forntida jättar, släktforskningLämna en kommentar

Berättelsen om de rödhåriga ”jättarna” i Lovelock Cave, Nevada, USA har fascinerat mig länge. Vilka var de? Varifrån kom de? Och varför i herrans namn bestämde man sig för att utrota dem i mitten av 1700-talet? Enligt muntliga berättelser tillhörde de ett storvuxet och sjöfarande folk som anlände till Amerika från ett land ”någonstans söderut”.

Tack vare dagens DNA-teknik går det att få svar på frågorna och nysta upp mysteriet om de rödhåriga jättarna, så häng med på en spännande resa, från myt till verklighet! 😊

En märklig berättelse

Berättelsen om jättarna i Lovelock ligger mig extra varmt om hjärtat eftersom min dotter Sandra-Li delar samme anfader som dessa ”jättar” som på sin tid kallades Si-Te-Cah, vilket betyder ”erövrare/fiende”.

Enligt mitt DNA-test är jag 79% skandinavisk och har resten av mitt genetiska arv i östra Finland och i området där Ukraina nu ligger. Min 20-åriga dotter har en mycket mer exotisk genetisk mix då hennes pappa är född i Bolivia, Sydamerika. Cirka 50% av hennes DNA tillhör den nordamerikanska ursprungsbefolkningen (amerindian).

Sandra-Li. Foto: Helena Bure Wijk

Det var när jag studerade Sandra-Li´s forntida DNA i Gedmatch och My True Ancestry som jag hamnade i en ödesmättad berättelse om ”rödhåriga jättar” som en gång levde i en grotta i Nevadaöknen. Dessa ”jättar” utrotades helt under ett ”krig” som varade under tre års tid på 1750-talet.

Men helt utrotade kan detta folk inte ha blivit. Det visade sig nämligen att min flicka delar samma anfader som två av de skelett/mumier som hittades i Lovelock-grottan i början av 1900-talet. Man har på senare tid gjort DNA-test på skelettfynden, som av arkeologerna kallas ”Lovelock1” och ”Lovelock4”.

Tack vare Sandra-Li´s DNA kan jag nu gå riktigt ”på djupet” med berättelsen om de mystiska rödhåriga jättarna i Nevadaöknen.

Kannibalistiska barbarer

Enligt den muntliga traditionen hos den nordamerikanska ursprungsbefolkningen i Nevadatrakten, levde en gång i tiden en barbarisk grupp med storvuxna, rödhåriga människor vid Humboldt-floden. Dessa ”jättar”, som var 2–2 ½ meter långa fanns redan på platsen när de andra stammarna bosatte sig där.

I boken ”Life among the Piutes – Their Wrongs and Claims” (1882) berättar Sarah Winnemucca Hopkins hur dessa rödhåriga barbarer brukade ligga i bakhåll för hennes folk, överfalla dem och sedan döda dem. Jättarna var inte bara mordlystna, de var även kannibaler. Av rädsla brukade därför medlemmarna i Paiute-stammen endast färdas på stigarna om natten, men de rödhåriga lät dem inte vara ifred då heller. De gillrade fällor (grävde hål i marken) som Paiute föll i. Sedan käkade de upp dem.

Sarah Winnermucca

Winnemucca, liksom många andra från ursprungsbefolkningen har hävdat att de rödhåriga var kannibaler som åt sina döda – ”De brukade även gräva upp våra döda som hade begravts, bära i väg dem för att sedan äta dem”, berättar Sarah Winnermucca och fortsätter: ”Då och då hände det att man (jättarna) kom och inledde strider mot mitt folk. De ville slåss. Så snart någon hade dödats kom deras kvinnor och bar bort kropparna.”

Enligt Winnermucca försökte Paiute att bekanta sig med de rödhåriga genom att välkomna några av dem i sina hem, men det visade sig vara omöjligt att bli vän med detta ociviliserade folk.

En helt annan berättelse

Ingenjören John T. Reid, som själv bodde i Lovelock-området kom under sin livstid att utforska myten om de rödhåriga jättarna. Sedan barndomen var han nära vän med Paiute-stammarna i området och talade även deras språk. Han var intresserad av ursprungsbefolkningens berättelser, legender och myter. Därtill intresserade han sig för arkeologi och antropologi. Enligt de berättelser Reid fick ta del av var ”jättarna” ett sjöfolk som hade kommit till området från ett land som låg ”någonstans söderut” och de bodde redan i området när Paiute och de andra stammarna anlände. Paiute och de andra stammarna såg emellertid de rödhåriga som ”inkräktare” och ”fiender” och beslutade sig för att göra sig av med dem.

Ett sjöfarande folk från ett land ”någonstans söderut”

Enligt Reid vistades dessa rödhåriga och storväxta människor huvudsakligen på sjöarna, ombord på husbåtar som de tillverkade av vass (tule). De kalllades ”tule-ätare” av de andra stammarna. Enligt muntliga berättelser John Reid fick ta del av, brukade de ibland binda samman husbåtarna så att de kunde gå, från en båt till en annan, liksom på en enorm flotte. De kunde dock snabbt lossa repen, separera båtarna från varandra och fly snabbt, när det behövdes. Och det verkar som om de levde i stor osäkerhet mest hela tiden.

De rödhåriga jättarna som av ”ursprungsbefolkningen” kallades Si-te-cah, tycks ha känt en större trygghet när de befann sig ute på sjön. De lämnade nämligen ogärna sina båtar – bara för att skaffa matproviant – exempelvis de grödor man odlade på land, samt de stora stenar som användes för att mala dem. Enligt den muntliga källan fruktade de rödhåriga jättarna indianstammarna som aldrig lät dem vara ifred.


Kanske färdades man i båtar som liknade denna? Modell av vassbåten Ra, Kon-Tikimuseet i Oslo


Civiliserade rödhåriga kannibaler?

Bland John T. Reids anteckningar som nedtecknades i början på 1900-talet finns även en muntlig berättelse från en man vid namn Bow-E-An, som berättade vad hans farfar berättat om de rödhåriga. Farfadern hade bland annat beskrivit de många ”rökkolonner” som steg upp över Humboldt- och Carson Lakes på den tiden. Tidiga morgnar och kvällar gjorde dessa rödhåriga människor nämligen kokeldar då de lagade sin mat. På den tiden åt de flesta stammar sin mat rå, men dessa, deras rödhåriga fiender, avsatte regelbundet tid för att göra upp eldar där de tillagade sin mat.

Bow-E-An berättade för Reid om en händelse som utspelade sig under hans farfars farfars livstid: ”En man från Paiute-stammen stod vid stranden och ropade högljutt efter de rödhåriga människorna. De svarade och kom efter honom med en ett stort antal båtar och de tog honom till en ö, inte långt från stranden. På den sandiga ön tog de ett stadigt grepp om mannen och höll honom med huvudet nedåt ett ögonblick, varefter de förde honom till ett av sina hus, där de behöll honom under två dagar. De tog honom sedan tillbaka till stranden och släppte honom fri.” 

Enligt Bow-E-An återvände mannen sedan till sin stam på Poker Brown Springs och hade då med sig ovanliga gåvor, bland annat pärlor, mockasiner som var tillverkade av grävling-skinn, pilar av snäckskal, diverse mat, föremål av hönsskinn och lera, halsband med fjädrar och bäverfiltar. Mannen fick även med sig en levande, tam hund ”som hade öron som stod rakt upp”.
”Paiute hade inga hundar på den tiden. Hunden kom sedan att stanna kvar hos stammen. De tyckte alla att han var väldigt vacker och klok. Hunden varnade stammen när främlingar närmade sig”, berättar Bow-E-An och tillägger ”Platsen där denna händelse utspelade sig kom sedan att kallas Fredsfördraget av Bow-E-Ans folk.”


Kanske var det en sådan här hund som kom till Paiute-stammen? Herde/vallhund från Sardinien.
Foto: Chili The Border Collie


Någon varaktig sämja tycks dock inte detta ”fredsfördrag” ha resulterat i. I mitten på 1700-talet beslutade Paiute att det var dags att eliminera ”inkräktarna” en gång för alla…

Tre års ”krig”

Man bestämde sig slutligen för att utrota ”jättarna” och flera stammar av ”ursprungsfolk” gick samman i ett krig. Man låg i bakhåll och besköt dem med pil och båge. Paiute har beskrivit det hela som ett ”krig” som pågick under tre år. Man omringade de rödhåriga och besköt dem från alla håll. Till slut flydde de ut på sjön i husbåtar, tillverkade av vass. De gick bara i land för att skörda sina grödor, men omringades även då och besköts från land.

Enligt Winnemucca bodde cirka 2600 ”rödhåriga jättar” i området när man inledde kriget. ”Mitt folk dödade de flesta av dem. De få som överlevde drog sig undan och gömde sig i de djupa skogarna vid Humboldt-sjön, men mitt folk satte då eld på skogen. De försökte rädda sig genom att att tillverka båtar och bege sig ut på sjön, men de kunde inte överleva utan eld. De var nära svältgränsen där de befann sig. Mitt folk stod på land runt sjön och höll utkik och så snart de försökte ta sig i land blev de dödade”. (Winnermucca, 1882)

Innebrända i Lovelock Cave

Efter att ha jagats i åratal gick slutligen de överlevande ”jättarna” iland, på sjöns östra sida och flydde in i en djup grotta. Paiute-stammarna stod på vakt vid grottans ingång, beredda att döda dem så snart de försökte lämna sitt gömställe för att hämta vatten. Enligt författaren Sarah Winnermucca, så ville man få de rödhåriga att ge upp sin kannibalistiska tradition: ”Mitt folk frågade dem om de var beredda att ge upp och leva som oss och sluta upp med att äta människor som vore de prärievargar eller odjur. Men de ville inte ge upp”.

Man beslutade sig nu för att ta kål på familjerna som gömde sig i grottan och samlade ihop ved och ris som snart fyllde grottans ingång. Människorna inne i grottan försökte förtvivlat rädda sig genom att rasera vedtravarna och bära in materialet långt in i grottan, men de förlorade striden och avled.

Arkeologisk utgrävning av Lovelock Cave 1929

”På cirka tjugo fots djup grävde vi fram några skelett. På norra sidan, centralt i grottan på cirka fyra fots djup, hittades en kropp av en man. Hans kropp var mumifierad, 6,6 fot lång (2,1 m) och hans hår tydligt rött. Kring hans hals fanns ett rep tillverkat av vass, som var knutet under vänster öra. Repet var cirka åtta fot långt. Fötterna var sammanbundna från fotleden till ovanför knäna med samma kraftiga rep. De andra mumierna i grottan hade alla rött hår…” (John T. Reid)

Stenmortel i jätte-storlek hittades i Lovelock-grottan.
Foto: Meghalitic Marvels



 ”På djupet med de rödhåriga jättarna i Lovelock Cave -del 2 -När myter visar sig vara sanna” hittar du här











Källor: Life among the Piutes – Their Wrongs and Claims”, Sarah Winnermucca (1882), John T. Reid’s Case for the Redheaded Giants” (1975), Gedmatch, My True Ancestry.

 

På djupet med de rödhåriga jättarna i Lovelock Cave (del 2) – När myten visar sig vara sann

Den Av Helena Wijki DNA-släktforskning, Forntida civilisationer, Forntida jättarLämna en kommentar

 


Berättelsen om de rödhåriga ”jättarna” i Lovelock Cave, Nevada, USA har fascinerat mig länge. Vilka var de? Varifrån kom de? Och varför i herrans namn bestämde man sig för att utrota dem i mitten av 1700-talet? Enligt muntliga berättelser tillhörde de ett storvuxet och sjöfarande folk som anlände till Amerika från ett land ”någonstans söderut”.

Tack vare dagens DNA-teknik går det att få svar på frågorna och nysta upp mysteriet om de rödhåriga jättarna, så häng med på en spännande resa, från myt till verklighet! 😊

Del 1 hittar du här


När myten visar sig vara sann

John T. Reid, som bodde i Lovelockområdet i Nevada, USA, var egentligen ingenjör inom gruvindustrin men kom under sin livstid att utforska myten om de rödhåriga jättarna. Sedan barndomen var han nära vän med Paiute-stammarna i området och talade även deras språk. Han fann det väldigt intressant att höra om ursprungsbefolkningens berättelser, legender och myter. Därtill intresserade han sig för arkeologi och antropologi.

I sina anteckningar berättar Reid hur han i början på 1920-talet träffade en släkting till Sarah Winnemucca, som tog med honom till den mytomspunna grottan Lovelock Cave, där avbrutna pilspetsar fortfarande satt fast vid grottans mynning och vittnade om de strider som en gång pågått. Släktingen, vid namn Natchez, berättade historier om de rödhåriga människor som en gång kommit till Amerika i husbåtar som var flätade av den fiberrika växten Schoenoplectus acutus, även kallad Tule. De var storvuxna och hade kommit till området sjövägen från ”ett land som låg någonstans söderut”.

Sarah Winnermucca
Foto: Yosemite Indian


Klänning med människohår

I sin bok (Life among the Piutes – Their Wrongs and Claims (1882) berättar Sarah Winnermucca om en klänning med invävt människohår som hennes familj tog som någon slags trofé på 1750-talet när man utrotat de rödhåriga jättarna i Lovelock-grottan. Klänningen, som gick i arv i hennes familj var tillverkad av ”jättarna” och har rött hår invävt i tyget; ”I min familj har en klänning, sydd av deras röda hår, gått i arv från far till son i flera generationer. Den kallas sorgklänning (mourningdress) och jag ska bära den vid någon av mina föreläsningar” skrev Winnermucca i sin bok.

Enligt John T. Reids anteckningar påstod en lantmätare, John Runner, att han med egna ögon sett den rödbruna klänning med invävda människohår som Winnermucca berättade om. Runner beskrev den som en skjortklänning, dekorerad med brunrött hår. Det invävda håret var i olika längder, mellan 6 – 60 centimeter i längd.


Arkeologiska utgrävningar

Flera arkeologiska utgrävningar har gjorts i Lovelock-grottan sedan den upptäcktes 1911. När arkeologer kom till Lovelock Cave år 1929 visade det sig att Paiute-stammens berättelse var sann. Vid grottans ingång fanns många spjutspetsar och inuti var det svart av sot. Man hittade över 1000 föremål därinne samt 49 människokroppar.

Lockbete i form av en Gräsand som tillverkats i jaktsyfte av ”jättarna” i Lovelock-grottan. Foto: Harrington Mark R.

En av de döda var en man ”av jätteväxt”, med rött hår. Hans fötter var bundna med rep och ett rep satt kring hans hals, som om han hade blivit hängd.
”På cirka tjugo fots djup grävde vi fram några skelett. På norra sidan, centralt i grottan på cirka fyra fots djup, hittades en kropp av en man. Hans kropp var mumifierad, 6,6 fot lång (2,1 m) och hans hår tydligt rött. Kring hans hals fanns ett rep tillverkat av vass, som var knutet under vänster öra. Repet var cirka åtta fot långt. Fötterna var sammanbundna från fotleden till ovanför knäna med samma kraftiga rep. De andra mumierna i grottan hade alla rött hår…” (John T. Reid)

I grottan fanns även kvinnoskelett som var mycket kortare än männen. Enligt John T. Reid hade de ”samma längd som japaner”. Flera av de enorma kranium man hittade i grottan såldes till privata samlare, somliga hamnade på museum men gömdes sedan undan av någon anledning.

Mortel av sten från Lovelock Cave. Foto: Megalithic Marvels


Var de jättar?

De rödhåriga kallades ”tule-eaters” (tuleätare) av de andra stammarna i området. Tule är en art av vass/gräs som ”jättarna” livnärde sig på, gjorde skor och kläder av och även tillverkade sina båtar av. De var cirka 2 -2 1/2 meter långa. I Paiutes ögon var de nog skrämmande genom sin längd och röda, långa hår…

I Lovelock-grottan hittades sandaler som motsvarar skostorlek 50, vilket amerikanska tidningar skrev om redan år 1912: ”Man har hittat en sandal är över 15 tum lång (skostorlek 50) och därmed bekräftas myten som har påståtts av Paiute-stammen att dessa människor var ”jättar”. Man fann bland annat ett käkben som är dubbelt så stort som en modern människas…”

Foto: Megalitic Marvels


Var de kannibaler?

Ja, utifrån de mikroskopiska analyser av koproliter (avföring) som hittats i Lovelock Cave kan man dra slutsatsen att människorna som en gång levde där, bland annat åt jordekorre och skogsråttor…men även människor. Om det berodde på att det var brist på föda eller om man åt människor i något annat syfte vet man dock inte. Bara ordet kannibalism väcker känslor av avsky och får håret att resa sig hos oss som lever idag, men det var en utbredd företeelse i äldre tider och vanligt förekommande bland annat hos ursprungsbefolkningen i Nord- och Sydamerika.

I de fossiliserade avföringsrester från Lovelock Cave har man hittat 25 strån från Homo Sapiens (människa), 2 strån från jordekorre, 2 strån från mus/skogsråtta, 6 hårstrån från prärievarg (eller annat djur från vargsläktet), 3 från kattfrett, 2 från rådjur och 1 strå som verkar komma från svartbjörn. 2 hårstrån kunde inte identifieras. 

”Rödhåriga jättar” även i Maccu Piccu, Peru?

Två av de skelett som hittades i Lovelock-grottan har man gjort DNA-tester på. Fynden, som av arkeologerna kallas ”Lovelock1” och Lovelock4” är till den genetiska sammansättningen snarlika de fynd man har gjort (och DNA-testat) i Machu Piccu och Ollantayambo Cusco i Peru (fynden härrör från ca 1500 e.Kr.)
Så enligt forntida DNA-mått mätt, var det samma folk som en gång kallades Inka och levde i Peru, som även levde i Nevadaöknen i Arizona, USA och där kallades ”rödhåriga jättar” och ”kannibaler” av de andra stammarna.

Machu Piccu i Peru. Foto: Martin St-Amant

Genom dagens DNA-verktyg (Gedmach och MyTrueAncestry) kan man inte bara få veta mer om det forntida DNA´t utan även få veta vilka moderna folkgrupper vårt DNA överensstämmer med. ”Grabbarna” som hittades i Lovelock-grottan i början av 1900-talet delar huvudsakligen DNA med två nutida ursprungsbefolkningar/stammar i Nordamerika – Pima och Luiseño.

Pima med rötter från sjöfarande minoer

Pimafolket lever i södra Arizona och norra Sonora, Mexiko. På senare tid har man studerat deras DNA, som överraskande nog visat sig ha grekiska och sardinska rötter. Även Hohokam-folket (vars namn betyder ”sjöfolket”) delar dessa märkliga inslag av genetiska rötter från minoer och andra medelhavsfolk som tycks ha färdats i båtar över haven, långt innan Columbus ens var påtänkt.

Dubbelyxor i jättestorlek från den minoiska kulturen. Foto: 58int/Ancient Pages


Minoerna, som sedan följdes av fenicier och libyer, upptäckte de rika mineraltillgångarna i Amerika redan 2000 f.Kr. och lade grunden för välutvecklade civilisationer på många platser, bland annat Sardinien.

Dagens Pimafolk har naturligtvis även ett genetiskt inslag av det som kallas ”amerindian”, en genetisk mix som bland annat består av DNA som matchar dagens japanska befolkning, hankineser, Oroqen (ett mongoliskt folk) och Burusho (anatoliskt inslag) samt DNA som idag bärs av människor som lever i Yakutsk, Sibirien.

Den sista shamanen av Oroqenfolket i Norra Kina. Foto: Rickard Noll

De möjliga asiatiska rötterna lyftes av flera amerikanska tidningar redan vid den första arkeologiska undersökningen av Lovelock-grottan år 1912. En tidning skrev: ”Om man är skeptisk till idén om asiatisk härkomst så räcker det att betrakta den konformade huvudbonaden som är vävd av vass. Tankarna går direkt till Kubla Khan och den liknar de som bärs av koreaner idag. Samma typ av vävnadsteknik återfinns även i sandalerna som finns på på museet.”

Nevada State Journal 1912


Luiseño

De genetiska och kulturella inslagen med rötter i Asien (Sibirien) återfinns även hos Luiseño-stammen som bland annat bebodde Stillahavskusten och Channel islands i södra Kalifornien. Detta folk kallades Payomkawichum, ”västerlänningarna”, av andra stammar men kallade sig själva kort och gott för ”folket”, Ataxum.

Luiseño levde isolerat och höll sig med de egna. Man hade en ganska krigisk natur och försvarade sitt revir med näbbar och klor. Varje stam hade sin egen ledare, som i sin tur hade en paxá, en shaman som sörjde för stammens andliga och fysiska hälsa. Man höll sig till den egna religionen, Chinigchinix, där en enda gud dyrkades. De healingmetoder som användes innefattade olika örter och växter. För sår användes omslag av vildlök och kokt tule (vass). Svåra sjukdomar ansågs dock endast kunna botas av stammens shaman. Shamanen trodde även ha förmågan att åstadkomma ont med hjälp av exempelvis en hårlock eller en nagel, varför man var noga med att aldrig lämna sådant på obevakade platser.

”Svedjebränning”

Luiseño förde ett halvnomadiserande liv och livnärde sig på jakt och fiske men odlade även sina grödor. En intressant detalj är att Luiseño förberedde marken med en metod som man kallade ”kontrollerad bränning”. Man satte helt enkelt eld på marken och sådde fröerna i den varma jorden, vilket gjorde att de önskade grödorna växte bättre. Den kontrollerade bränningen var även gynnsam när det gällde jakt på kanin, då elden skrämde kaninflockarna. Denna metod återfinns även hos de så kallade ”skogsfinnarna”.

Armband av människohår

Både kvinnor och män hade långt hår. Männen i Luiseño-stammen bar (vid kyligt väder) pälskappor av utter-, hjort- och kaninskinn. Kvinnorna bar förkläden av sidenört, vass och pilbark. Man tillverkade sandaler av vass och bar även mockasiner av hjortskinn. Vanliga smycken var halsband av björnklor, stenar, snäckor samt armband och fotlänkar som tillverkades av människohår. Enligt Paiutestammens berättelser tillverkade ”de rödhåriga jättarna” kläder där man ”vävde” in människohår av olika längder i tyget. I Lovelock-grottan hittades även diverse sandaler tillverkade av vass – somliga motsvarade skostorlek 50.

Luiseño bodde i konformade hus, byggda av vass och cederbark, som delvis låg under mark. De enda öppningarna i husen var ingången samt ett hål där röken kunde komma ut.

Till varje by hörde en bastu, en ”svetthydda” som hettades upp med hjälp av heta stenar, där man utförde renings- och härdnings-ritualer. I svetthyddan samlades männen inför jakt och renade sig genom att bränna salvia och andra örter. 

Den minoiska ormgudinnan från palatset i Knossos.

 

Källor: Life among the Piutes – Their Wrongs and Claims, Sarah Winnermucca (1882), John T. Reid’s Case for the Redheaded Giants” (1975), Part I. Analysis of hairs in Lovelock Cave coprolites”, Charles L. Douglas, University of Texas Austin, A Genetic Atlas of Human Mixture History (2014), Gedmatch, My True Ancestry

Märkliga mumier med tre fingrar och tre tår – nya rön

Den Av Helena Wijki Arkeologiska fynd, Forntida civilisationerLämna en kommentar

”Maria”/”Mario”. Foto: Trydactyls.org

Sedan 2015 har man hittat ett hundratal märkliga mumier i Nazcaområdet i Peru, Sydamerika. De mumifierade individerna har väldigt olika utseenden och storlek. Vissa mumier är minimala och har en mer reptilliknande framtoning, medan andra, exempelvis den som fått namnet ”Maria”/”Mario”, har ett mer människoliknande utseende. Gemensamt för dem alla är att de endast har tre fingrar och tre tår. Studier visar att de levde på jorden för cirka 800 – 6000 år sedan.

Det dröjde lång tid innan Perus myndigheter ens ville befatta sig med dessa arkeologiska fynd. Man avfärdade länge det hela som ”fake news”, men på senare tid har man gjort vetenskapliga undersökningar och den 9 april 2025 offentliggjorde Perus kulturdepartement resultaten av diverse studier, bland annat undersökningar med skiktröntgen, som man gjort på de mumier som fått namnen ”Maria”/”Mario” och ”Wawita”.

Foto: Jesse Michels

Människoliknande mumie utan öron och navel

Mumien ”Maria”/”Mario” beräknas ha levt i södra Peru för 1800 år sedan och är 1,65 centimeter lång. Liksom de andra mumier som har hittats i Nazca har denna individ endast tre fingrar och tre tår. Mumiens kranium är cirka 30 % större än Homo Sapiens. Varelsen saknar ytteröron och dessutom saknar h*n navel. DNA-analyser har på senare tid visat att ”Maria” egentligen är en ”han”, så mumien kallas numera ”Mario”.

I gruppen tretåiga varelser, som vi hittills känner till, återfinns reptiler, vissa fåglar, sengångare samt noshörning. Den stora fågeln Emu (Dromaius novaehollandiae) har, liksom reptiler, tre tår.

”Homopan tridactyla” med rötter i Asien

DNA-undersökningar som gjorts på mumien ”Maria”/”Mario” ger forskarna huvudbry. Det är nämligen endast cirka 30 % av varelsens DNA som överensstämmer med den moderna människan, Homo Sapiens, resten tillhör en hittills okänd varelse, som man föreslår kan få namnet Homopan tridactyla.

Det DNA som härstammar från Homo Sapiens visar att ”Maria”/”Mario” härstammade från Myanmar i Sydostasien på moderssidan (mtDNA-haplogrupp M20a) och från den kinesiska HAN-kulturen (Y-DNA-haplogrupp O2a1c1a6a2) på faderssidan.

Maria/Mario
Bild: Gaia

Fluga från Afrika

Studier av de bakterier som man funnit i mumien ”Maria”/”Mario” ger en vink om att ”Maria”/”Mario” avled för 1800 år sedan, till följd av ostron som kontaminerats av bakterier. Den fluga som bär just den här bakterien, angriper endast djur, vilket förbryllar forskarna. Dessutom finns flugan endast djupt in i Afrikas djungel så man förstår inte hur flugbakterien hamnade i södra Peru.

Horisontella fingeravtryck

De läkare som har analyserat mumien ”Maria”/”Mario” har kommit fram till att h*n till utseendet påminde om den moderna människan men hade 30% större skalle och väldigt stora ögonhålor, vilket tyder på att h*n hade stora, utstående ögon. Varelsen har tre fingrar och tre tår och gick upprätt, som en människa, men fötternas utseende med de tre långa tårna tyder på att h*n gick omkring på tå. ”Maria”/”Marios” fingrar har mönster precis som en människa har, men liknar inte alls en människas fingeravtryck. Mumiens mönster är horisontella, i stället för cirkulära, som människa och andra primater har.

Sedan 2015 har man hittat ett hundratal märkliga mumier i Nazcaområdet, Peru. Foto: Michael Mazzola

Här finns mer information och DICOM-filer gällande ”Maria”/”Mario”. De vetenskapliga studierna har genomförts av Perus kulturdepartement genom ICA (The Instituto de Asuntos Culturales).
Mer om ”Maria”/”Marios” DNA kan du läsa här

Drömmen om Tartariet

Den Av Helena Wijki Forntida civilisationerLämna en kommentar
Tartariet 1851. Karta av John Tallis and John Rapkin.

Föreställningar om att det en gång i tiden har funnits ett världsomspännande, upplyst imperium som kallades Tartariet har florerat genom tiderna och än idag frodas diverse konspirationsteorier om en svunnen civilisation med högtstående teknologi, som har dolts för oss alla och helt utraderats från de historiska kartorna.

Outforskat område

Redan på 1200-talet besökte den katolske ärkebiskopen och upptäcktsresande Giovanni da Pian del Carpine Asien och väl hemkommen författade han verken ”Historia Mongalorum quos nos Tartaros appellamus” (Berättelsen om mongolerna, de vi kalla tartarer” och ”Liber Tartarorum”.

Tartarisk man på oxe, med vagnar och tält i bakgrunden. Illustration: Nicolaes Witsen 1641-1717

Även Jesuitprästen Martini Martino (1614–1661) var på besök i området och författade därefter boken ”Bellum Tartaricum”:
”Deras land är delat i två, nämligen det västra Tartariet, känt av européerna långt tillbaka, samt det östra, om vilket vi hittills ej haft någon kännedom. Tillsammans innefatta de konungarikena Samahanie, Tanyu, Niuche, Niulhan förutom många andra provinser, vilka samfällt sträcka sig från Lilla Tartariet och konungadömet Cascar ända ned till havet norr om Japan. Här utgör Anian gränsskillnaden mellan Tartariet och Quenira, ett land beläget på Amerikas kust. Redan för 4000 år sedan voro tartarerna, som är ett av Asiens äldsta folkslag, fiender till Kina och de hava för det mesta i de ofta förekommande och ohyggliga striderna dem emellan varit de segrande.”

Det skytiska templet Jugangu i nuvarande Peking, Kina. Illustration: Nicolaes Witsen (1641-1717).

Centralasien, dess norra delar (Sibirien), liksom de nordöstra delarna förblev dock näst intill helt okänt för européer, långt in på 1700-talet, enligt Wikipedia. Området kallades kort och gott ”Ta(r)tariet”.  Inre Asien kallades för ”stora Tatariet”, medan området kring Krim, Don och Dnepr kallades ”lilla Tatariet” eftersom det var just till dessa områden som folket kazantatarer hade emigrerat. 

Shaman i Tungus, Sibirien. Illustration: Nicolaes Witsen (1641-1717).

Konspirationsteorier 

Föreställningar om att det en gång funnits ett tartariskt imperium, som var skilt från det mongoliska, började tidigt att florera och än idag frodas diverse konspirationsteorier om en svunnen civilisation med högtstående teknologi, som har dolts för oss alla och nästintill utraderats från de historiska kartorna, och ur folkminnet.

Tartariet påstås av somliga haft en fantastisk och högtstående teknologi, kultur och man levererade till och med gratis el till sina invånare i detta svunna paradis. Några påstår att detta fantastiska imperium begravdes under lermassor i någon förmodad klimatkatastrof.

Och inte blev det lugnare i de konspiratoriska lägren när det 1998 påstods att gamla dokument från 1957 offentliggjorts av den amerikanska underrättelsetjänsten CIA, där det framgår att historien har skrivits om och det forna Tartariet helt har raderats från källorna. Hela dokumentet finns att läsa här

Källa: National Cultural Development under Communism, CIA 1999-08-24.

Försvunna städer, elfenbensskåp och tartarisk yoghurt

Även här i våra nordiska länder har man genom tiderna funderat över detta mystiska, vidsträckta område och dess folkgrupper.  I Stockholms veckoblad skrev man exempelvis om svunna städer med pråliga palats, enorma marmorstoder och elfenbensskåp, fyllda med böcker och skrifter år 1752. Och om tartarernas begravningsseder skrev man: ”Eljest är det också märkvärdigt att i Stora Tartariet, mot Sibirien, träffar man många gamla gravhögar varuti tartarne fordom begravit sina döda med guld och silver och andra dyrgripar, som nu icke äro gängse bland dem…det äro ett urgammalt bruk, som än bibehålles av de hedniska tartare, att sätta de döda i hög med fina, förnämsta ägodelar och det de under livstiden haft kärast, i synnerhet den bästa hästen”. (Stockholms veckoblad 1752-03-07)

En familj intill sina tipis i Tungus, Tartariet.

1797 kunde läsare av Åbo tidningar ta del av recept på tartarisk yoghurt:

”Denna i Tartariet allmänt brukliga dryck tillredes på följande sätt: Till färsk stomjölk tillgjutes en sjättedel vatten. Detta slås i ett träkärl vartill lägges såsom jäsningsämne en åttondel komjölk, den suraste som kan fås. Men till vidare tillredningar är en liten portion av drycken den starkaste jästen.

Kärlet täckes sedan med en tjock duk och sättes på ett rum som har måttlig värme, där det lämnas att stå i 24 timmar, efter vilken tid mjölken surnat och en tjock grädde satt sig därpå. Därefter arbetar man det med en träspade eller visp, så länge till dess grädden väl är inmängd med den andra mjölken, varpå man ånyo låter det stå i detta tillstånd 24 timmar och sedan slår det i en kärna och arbetar det på nytt, likasom förra gången, till dess att mjölken blir lika tjock överallt. Smaken är en behaglig blandning av sött och surt.

Denna dryck är en förträfflig medicin i tärande sjukdomar, febrar, nervsvagheter och nyttjas även såsom mat någon tid i så stor myckenhet man behagar. Denna dryck är tartarernas yppersta dryck. Ett stycke ost och en flaska av denna dryck utgöra deras endaste reseprovision.” (Åbo tidningar 1797-06-26)

Familj i Irkutsk, Sibirien någon gång på 1600-talet. Illustration: Nicolaes Witsen

Samer från Tartariet i svenska tidningar

Även här i Sverige har man genom tiderna funderat över Tartariet och dess svunna folkgrupper. I området levde bland andra skyterna, ett nomadfolk med en utvecklad kultur. De var skickliga skyttar och ryttare och tillverkade vackra konstföremål av guld.
År 1901 författade Valdemar Lindholm (1880–1947) en artikel med titeln ”Ett döende folk” i Västerbottenskuriren där han hänvisade till gamla texter av Johannes Thomaeus och Johannes Rudbeckius. (Obs! Många gamla texter är tyvärr fyllda av fördomar och även rasism)
”Johannes Thomaeus, pastor i Torneå i mitten av 1600-talet och Olaus Rudbeckius var övertygade om samernas härstamning från judafolket. Man ansåg att det var sannolikt att samerna var ättlingar till Noas son, Japhnet, sedan av Magog, av vilken äro götar, tartarer, ryssar, turkar och polacker”.

Thomaeus hävdade att lapparna äro komna från skytiska orter, synnerligen ifrån Tartare, ty lapparnas gamla seder och bruk giva det till känna att de sådant grobianskt leverne fört hava, sitta ej gärna på stolar utan på golvet och bara marken, såväl kvinna som man, ej heller stå rätt på knä, utan låta sig baklänges, såsom tartare ännu bruka.

Av alla dessa äldre auktorers forskningar och skrifter kan man ej komma till annat resultat än att att lapparna måste vara ett från Skyterna härstammande folk, som företagit en stor folkvandring och slagit sig ned i delarna av vårt fädernesland samt i Norge, Finland och Ryssland. Tiden för denna invandring är ej lätt att gissa sig till men tiden för denna tilldragelse borde torde vara att söka tämligen långt tillbaka, då man med säkerhet vet, att lapparna på 1100-talet voro så vitt utbredda att de hade sina visten och betesmarken ända nere i Hälsingland.” (Västerbottenskuriren 1901-01-15)

Bild: Scythians


Dalmasar från Tartariet

Även Dalarnas invånare har sina rötter i Tartariet, enligt Erik Tuneld (1900), men dessa ädla dalkarlar tycks dock inte föra något ”grobianskt” leverne…

”Inbyggarne som kallas dalkarlar, äro för sin uppriktighet och för sin trohet mot konung och fädernesland samt för sin besynnerliga manlighet mycket namnkunniga i gamla historien. Så erbjöd sig denna provins att, i den svåra belägenhet i vilken Sverige befann sig år 1708, lämna 20 000 man till armén till försvar för rikets gränser.

Deras krigsutrustning och beväpning har fordom bestått av stålbågar och pilar samt av långa barder och spjut. Därav synes sannolikt att de, efter någras mening, äro avkomlingar efter de uråldriga skyter som varit här i Norden och övat bågskjutning”. (Hemlandsposten halvveckoupplagan 1900-10-05)

Presskonferens om de mystiska Nazcamumierna

Den Av Helena Wijki Forntida civilisationer, NazcaLämna en kommentar
Mumien ”Montserrat” har en platta av guld inopererad i pannan.

I dag den 4 april, hölls en presskonferens i Lima, Peru, angående de mumier som har gäckat forskarvärlden sedan de först hittades år 2017. Sedan dess har man funnit ett 100-tal av dessa märkliga kvarlevor som alla har tre fingrar och tre tår, i grottor och i underjordiska system runtom i Nazcaområdet, Peru.

Stormade in i lokalen

Presskonferensen som initierats av de undersökande journalisterna Jaime Maussan, från Mexiko och Jois Mantilla från Peru, hann knappt gå av stapeln innan polis och tjänstemän från de peruanska myndigheterna kom inrusande i lokalen och försökte avbryta eventet. Efter en stund kunde dock konferensen fortsätta…


Maussan, som har en mångårig bakgrund som undersökande journalist har blivit hånad och fått något av en ”foliehatts-stämpel” sedan han tog initiativet, att undersöka de mystiska mumierna. Hans rykte som journalist har blivit skamfilat genom detta, men han ger inte upp.

Sedan fynden gjordes 2017 har han på alla sätt försökt få de peruanska myndigheterna intresserade, utan resultat. I stället tycks man från myndighetshåll göra allt för att försöka dölja och förminska dessa fynd, som enligt Maussan och hans team kan vara de viktigaste fynden i vår mänskliga historia.

Mumie med implantat i pannan.

Vill väcka forskarvärldens intresse

De presskonferenser man har haft den senaste tiden syftar till att väcka omvärldens intresse och man bjuder härmed in världens ledande forskare att studera det biologiska materialet (mumierna). Nu har det fastställts att detta är biologiskt material, från varelser som en gång har levt här på jorden och det är absolut inte ”fake”, eller ”dockor” som har skapats av människohänder.

Mumien ”Luisa” har metallimplantat som består av osmium och silver.


På plats i Peru finns i detta nu många duktiga läkare och forskare, redo att fortsätta de ingående studierna av dessa mumier, bland andra Dr. James Caruso, William Rodriguez och John McDowell. Under presskonferensen förtydligade man att dessa studier görs ideellt och inte för vinnings skull. Samtliga forskare slår fast att man behöver få mer kunskap om dessa mystiska individer, som har många olikheter men även vissa likheter med människa. Fynden omfattar vuxna individer, barn och även foster, så det finns gott om ”biologiskt material” att studera. Samtliga forskare är överens om att dessa fynd måste offentliggöras eftersom detta är en oerhört viktig upptäckt för mänskligheten.

Tretåiga varelser som är täckta av ett vitt puder

När dessa individer levde för cirka 1000 år sedan, gick de upprätt, liksom människa men de har endast tre fingrar och tre tår. I gruppen tretåiga varelser – som vi hittills känner till – återfinns reptiler, vissa fåglar, sengångare samt noshörning. Den stora fågeln Emu (Dromaius novaehollandiae) har liksom reptiler tre tår.

Emu har tre tår. Foto: FunkMonk

Dessa mystiska ”hybridvarelser” med tre fingrar och tre tår som har hittats i Nazcaområdet verkar inte ha några likheter alls med dagens moderna befolkning i Peru. Man har funnit ett hundratal mumier, i olika storlekar och med olika utseenden. Vissa mumier har en mer människoliknande framtoning, andra liknar mest små grå ”rymdisar” i science fictionfilmer.

Mytiska varelser med tre fingrar återkommer inom konst och kultur i Peru.

Alla mumier är täckta av ett vitt puder som består av pulvriserade snäckskal, som påskyndade mumifieringsprocessen när de begravdes för cirka 1000 år sedan.

Mumien som har fått namnet Santiago beräknas ha varit ca 7–9 år när han avled. Skallen påminner om en nutida människas men näsan skiljer sig helt då den har två små smala springor till näsborrar. Dessutom har mumien endast tre fingrar och tre tår. Santiago har en stor metallplatta i nacken och två mindre som sitter på varsin sida vid nyckelbenen.

Osmium upptäcktes år 1804

Osmium är ett dyrbart metalliskt grundämne som bland annat används som katalysator, samt i legeringar. Ämnet upptäcktes av vår nuvarande civilisation först år 1804, men för cirka 1000 år sedan fick dessa mystiska mumier implantat som består av Osmium, silver och guld inopererade i kroppen. Analyser har visat att benvävnad har vuxit kring implantaten av metall, vilket visar att individerna levde när de fick dessa inopererade. Vissa mumier har även metallplattor med märkliga inskriptioner.

Denna mumie har metallplattor och ägg som blev synliga genom röntgen.

Montserrat och Rafael

Mumien ”Montserrat” beräknas ha varit en vuxen individ, mellan 16 – 30 år när hon avled. Liksom de andra mumierna är hon tridactyl, en tretåig varelse. Hon har ett implantat av guld inopererat i pannan. När hon avled väntade hon barn och hennes foster, som är ca 12 cm, har fått namnet ”Rafael”. 




Fler inlägg om Nazcamumierna:

De levde sida vid sida med människor för tusen år sedan?

Mystiska mumier – Nya fynd

Okänd jätte med tre fingrar hittades i Peru



DNA-Faces och forntida DNA

Den Av Helena Wijki DNA-släktforskning, DNA-test, Forntida civilisationer, forntida DNA1 kommentar

 

Den här glade släktingen levde för 6400 år sedan i Donkalnis, Litauen. Han begravdes tillsammans med sina verktyg av flinta. Foto: MyTrueAncestry

 

När man har gjort ett DNA-test hos något av de olika släktforskningsföretagen, exempelvis Ancestry, Family Tree DNA och My Heritage, så ligger fokus främst på att matcha vårt DNA med nu levande släktingar och förmedla genetisk information några hundra år tillbaka i tiden. Om man är intresserad av att utforska sitt forntida DNA så finns flera företag som erbjuder fördjupade analyser av DNA-resultatet, bland andra Gedmatch (gratis), Genomelink och MyTrueAncestry. En ny funktion hos My True Ancestry är ”DNA-faces” där man med hjälp av AI-teknik ger de gamla arkeologiska kvarlämningarna ansikten. 

Gedmatch – kostnadsfri databas

Om man redan har gjort ett DNA-test så finns möjligheter att gå på djupet med DNA-resultatet, helt gratis. Gedmatch är en kostnadsfri och oberoende databas där man kan ladda upp sitt DNA-resultat, oavsett vilket företag man har låtit testa sig hos. Gedmatch har bland annat verktyget ”Archaic DNA matches”, där vårt DNA jämförs med DNA-prov från arkeologiska utgrävningar som har gjorts på olika platser runtom i världen.

I tyska Benzingerode-Heimburg hittades kvarlevorna efter den här bronsåldersmannen som jag delar DNA med.


Family Tree DNA – Ancient Origins

När man gör DNA-testet Family Finder hos företaget Family Tree DNA så ingår en beräkning av den personliga genetiska ”mixen” där DNA:t jämförs med olika moderna populationer. ”Ancient Origins” erbjuds endast av företaget Family Tree DNA och ingår i priset. Här jämförs vårt DNA med arkeologiska fynd (mänskliga benfynd) som har återfunnits.

My True Ancestry

Företaget My True Ancestry fokuserar på riktigt, riktigt långväga släktingar, tusentals år tillbaka i tiden och när man har skapat ett konto och laddat upp sitt DNA-resultat så får man efter cirka 10 minuter många nya DNA-matcher, i form av gamla skelett. Företaget erbjuder inga DNA-tester utan man laddar upp befintligt DNA-resultat på den personliga sidan.

DNA-resultatet jämförs med genetiskt material som hittats på tusentals arkeologiska utgrävningsplatser och DNA:t jämförs med 150 forntida civilisationer. Materialet som används för analys kommer bland annat från NCBI, National Center for Biotechnology Information.

Den gamla släktingen som har fått namnet ”urm160” hittades på en vikingatida gravplats vid St. Gertruds kyrkogård i Sigtuna.

Medlemsnivåer i olika prisklasser

MyTrueAncestry erbjuder 10 olika medlemsnivåer till varierande pris – från 0 kronor till cirka 430 kronor. På gratisnivån (Commoner level 0) kan man ladda upp ett DNA-kit och får tillgång till 10 DNA-matcher samt kartor, befolkningsgrupper och PCR-diagram. Om man väljer att använda sig av gratis-modellen kommer resultatet dock att försvinna efter 48 timmar. Men man kan alltid ladda upp det igen, så många gånger man önskar.

Om man önskar att DNA-resultatet inte ska försvinna sin kos behöver man betala för medlemsnivå 1 (Footman level 1) som förnärvarande (4 april 2024) kostar 37 dollar (ca 392 kronor). Då får man fördjupade analyser och fler matchningar med individer och populationer. För att kunna ladda upp flera DNA-kit på samma konto behöver man gå ett eller flera ”snäpp” vidare på medlemsstegen, beroende på om man vill ladda upp två eller fler DNA-kit. Man behöver inte uppge någon personlig information när man skapar konto och kan vara helt anonym om man vill. Allt som behövs är ett e-postkonto och själva DNA-resultatet (rådatan) som man sedan laddar upp på sidan.

En gammal släkting från Fatayanovokulturen under tidig bronsålder. Skelettet hittades i Moskva, Ryssland.


AI-genererade bilder och annat smått och gott

Om man tycker att det är spännande att fördjupa sig i forntida civilisationer och arkeologi så är MyTrueAncestry en bra grej.  ”Sample match” indikerar att man delar genetiska markörer med individen (de arkeologiska fynden) och ”deep dive match” är en individ som man delar DNA-segment och en gemensam förfader med.


Det här är inte en AI-genererad bild på Jesus 🙂 Bilden sägs föreställa en av mina DNA-släktingar som levde för cirka 3500 år sedan i nuvarande Tjeckien.


En ny funktion är ”DNA-faces” där man med hjälp av AI-teknik ger de gamla arkeologiska kvarlämningarna ansikten. När man laddat upp sitt DNA på kontot får man även sin ”personliga DNA-historia” i form av en filmsnutt (DNA-saga). Nytt är även filmsnutten ”Saga-Faces” där man får se hur de gamla skelettsläktingarna förmodas ha sett ut, på den tiden när det begav sig…

Mina DNA-filmer från MyTrueAncestry kan du se här:
DNA-Saga
Saga-Faces

Jag 🙂

 

Mystiska mumier – Nya fynd

Den Av Helena Wijki Forntida civilisationer, Forntida människorLämna en kommentar
Qollmay, Peru
Foto: Tobias Demi



I Sydamerika har man funnit många märkliga mumier som har orsakat en hel del bryderier i forskarvärlden genom åren, bland annat trefingrade jättevarelser och små mystiska ”rymdisar” med märkliga implantat. Tack vare omfattande undersökningar och DNA-analys har man kunnat se att dessa varelser en gång gick omkring här på jorden, även om deras DNA inte riktigt överensstämmer med vårt. Tisdagen den 12 mars 2024 kommer nya fynd att avslöjas.

Mumien Maria

2015 hittades en mumie av en kvinna som begravts i en sittande position. Mumien, som fått namnet Maria beräknas ha varit mellan 165 – 170 centimeter lång när hon levde för cirka 1800 år sedan. Hennes kranium är 25% större än nutida människors och hon har endast tre fingrar och tre tår. DNA-tester har visat att hennes DNA överensstämmer med Homo Sapiens (nutida människa) till 33, 7% men övriga cirka 70% tillhör en ännu okänd varelse.

Maria
Foto: Gaia


Små ”rymdisar” med implantat

I grottor har man funnit mumifierade varelser med varierande längd och utseende. Bland annat har man hittat små, tunna varelser, 30–40 centimeter långa, med droppformade huvuden och ett utseende som för tankarna till små grå ”rymdisar” i science fictionfilmer. Men ingenting påvisar att detta handlar om ”utomjordingar”…det här kan vara någon okänd jordisk art som vi helt har missat.

Foto: reddit


Varelserna tycks ha haft en reptilliknande hud och man har även funnit ägg med embryon i vissa av dessa mumier, som pekar på att de kan ha varit reptil- eller fågelliknande när de levde. Många av skeletten har implantat. När de levde har man således försökt att stötta upp och ”laga” skeletten med metallimplantat.
Vissa mumier har inga käkar och bara ett litet hål till mun, vilket tyder på att de levde av flytande kost när de gick omkring här på jorden.

DNA-tester har visat att alla dessa mumier har en liten del mänskligt DNA (Homo sapiens) men en stor del är ännu okänt och överensstämmer inte med någon nu levande varelse på jorden.

Nya fynd avslöjas

På tisdag 12 mars kommer man att avslöja nya fynd på en presskonferens som äger rum i Kalifornien, USA. Ett av de fynd som kommer att presenteras  är en mumie med tre fingrar och tre tår som har fått namnet Sebastián.

Sebastián hittades i Peru.
Foto lånat från X/Nazca mummies

 

 

Varifrån kommer vi, egentligen?

Den Av Helena Wijki Artefakter från Mexiko, Forntida civilisationer8 kommentarer
Hominiden schimpans
Foto: Aaron Logan

Upptäckten av de mystiska mumierna i Nazca, Peru, har skapat bryderier för de forskare som studerar dessa kvarlevor. Mumierna har nämligen, till viss del mänskligt DNA, men har även genetiska rötter som härstammar från en art som inte finns med i våra databaser. Det här kan betyda att människan, såsom vi känner henne, inte var den enda i sitt slag för några tusen år sedan. Kanske fanns det här på jorden flera människoliknande hominider av varierande storlek och utseende i forntiden?

Sebastián hittades i Peru.
Foto lånat från X/Nazca mummies


Kanske besöktes vår planet även av utomjordiska varelser? Eller kanske fanns här på jorden vid någon tidpunkt en kultur som var tekniskt avancerad och som kunde bygga flygande farkoster? Det är en svindlande tanke.

Här nedan är bilder på artefakter som har hittats i Ojuelos, i delstaten Jalisco, Mexiko.

Figur med ”rymdisutseende” och tefatsliknande inskriptioner. Foto: Arqueologia alienigena
Artefakt med DNA-sträng. Bild: Arqueologia alienigena
Forntida rymdskepp?
Bild: Arqueologia alienigena
Massor av små ”rymdisar”?
Bild: Arqueología Extraterrestre México
”Rymdis” med avlångt huvud och DNA-sträng. Bild: Las piedras de Ojuleos/Plano cero
Reptilliknande figur.
Bild: Las Piedras de Ojuelos/Plano cero
Kranium av sten med dubbla tandrader.
Bild: Las Piedras de Ojuelos/Plano cero
”Rymdis”, pyramid med okänd skrift samt Horusöga (som fanns i Egypten)
Bild: Arqueologia alienigena
Trefingrad ”rymdis” med DNA-sträng.
Bild: Arqueologia alienigena
Bevingad figur och ett rymdskepp.
Bild: OvniNoticias Primero
Varelser med mänskligt utseende som ser ut att offra något till ett flygande föremål.
Bild: OvniNoticias Primero
Två varelser, en med reptilliknande utseende och röda ögon (t.h) och en med mer människolik framtoning (t.v) idkar sexuellt umgänge.
Bild: Enigmas en la historia
Egyptiskt Anch-tecken som hittats i Mexiko. Bild: Plano cero
Varelse med avlångt huvud. Bild: Plano cero
Kranium av sten. Bild: Plano cero

 

Okänd jätte med tre fingrar hittades i Peru

Den Av Helena Wijki DNA-test, Forntida civilisationer, Forntida jättar, Peru4 kommentarer
Machu Picchu, Peru. Foto: Allard Schmidt

 

I en forntida grotta i södra Peru hittades flera märkliga kvarlevor 2017, bland annat ”jättehänder” med endast tre fingrar. DNA-analyser visar att händerna tillhör en hittills okänd människoliknande varelse, som, när den gick omkring på jorden, var tre meter lång.

Jättehänder med tre fingrar. Foto: Cosmic Road


Vandrade på jorden för 2000 år sedan

Det var i en forntida tunnel i Nazca, Peru, som man upptäckte mystiska kvarlevor av hittills okända livsformer år 2017. Bland annat hittades händer med tre fingrar som har tillhört en apliknande varelse som var omkring tre meter lång när den levde, för cirka 2000 år sedan.

Forntida apmänniska med tre fingrar

De enorma händerna har tre fingrar med sex ben (falanger) i varje finger, samt naglar, som liknar apor- och människors. Människans fingrar utgörs dock endast av tre falanger.

Den mystiska apmänniskan hade tre fingrar som bestod av sex ben i varje finger.



Nagelbeklädda fingrar har både människan och våra kända apsläktingar, men alla kända människoapor (hominoidea) har fem fingrar och fem tår.

Den trefingrade individen hade naglar, liksom människa och andra primater. Foto: Brien Foerster/Hidden Inca Tours

 

I gruppen tretåiga varelser återfinns reptiler, vissa fåglar, sengångare samt noshörning.

Emu (Dromaius novaehollandiae) har, liksom reptiler tre tår.
Foto: FunkMonk


DNA-analys med märkligt resultat

Man har gjort DNA-undersökningar av dessa fynd som visar att 82 procent av individernas (händernas) DNA tillhör en helt okänd art av familjen hominoidea (människoapor) och endast 30 procent av dess DNA överensstämmer med nu levande människor.

Familjen Hominoidea (människoartade apor) består av människor, schimpanser, gorillor, orangutanger och gibboner. Och nu blir det riktigt märkligt – De 30 procent DNA som tillhör människa, överensstämmer med moderna människor som nu lever i Myanmar, Sydostasien – på andra sidan jordklotet.

Hur i hela friden dessa forntida jätte-varelser med tre fingrar hamnade i Peru är en gåta som ingen kan besvara (ännu)…

Klocka i Myanmar som väger 97 ton. Foto: Ralf-André Lettau

 

Forntida kirurgi och avlånga skallar inom Yamnayakulturen

Den Av Helena Wijki Arkeologiska fynd, Forntida civilisationer, forntida DNA, YamnayaLämna en kommentar
Bild: Dmitry Butyvsky

Yamnaya var ett herdefolk som förde ett ganska vilt liv på de pontisk-kaspiska stäpperna (området norr om Svarta havet och Kaspiska havet) för cirka 5000 år sedan. Man invaderade bondbyar på hästryggen, tog kvinnor till slavar i syfte att sprida sina gener, och kom därmed att dominera Europa och Asien på sin tid. Än idag är Yamnayas gener dominerande i nordeuropéers arvsmassa.

Yamnayas kultur har beskrivits som den våldsammaste som någonsin existerat, men vad som kanske är lite mindre känt är att man även ägnade sig åt forntida skallkirurgi och skalldeformering.

Yamnayaman
Bild: Sovelios/X


Märkliga seder och rituell kannibalism

Yamnaya var ättlingar till Cro-Magnonmänniskan, som till utseendet liknade oss, men deras hjärnor var större än våra och de var resligare. Det var inte ovanligt att man hade en längd på över 2 meter. En av de tidiga sederna hos Cro-Magnon var att man gärna målade eller beströdde de döda med röd ockra, en sed som sedan fördes vidare genom tiderna.

Skelettfynd som gjorts, bland annat i Gough’s Cave, Cheddar Gorge, i England, visar att Cro-Magnonättlingarna som levde där (Magdalenian-kulturen) praktiserade rituell kannibalism. Man käkade helt enkelt upp sina medmänniskor och ristade sedan in konstnärliga mönster i offrens skelett. Man använde också de dödas huvudskålar som dryckesbägare.

Att använda kranium som dryckeskärl är välkänt från flera andra forntida kulturer, bland annat inom den skytiska. Det är även känt här hos oss i Norden, från vikingatiden. Inom den skogsfinska kulturen använde man ibland björnars kranium som rituella ölbägare.

Yamnaya-kranium som har hittats i Samarara, Ryssland. Den döde har målats med röd ockra. Foto: Natalia Shislina/Science Nordic

Från mammutjägare till stäppherdar

Den jägar-samlarkultur som kallas Gravetti levde på äldre stenåldern, för ungefär 35 000 år sedan. Dessa cro-magnon-ättlingar levde på stäppen där de jagade mammut och följde elefanthjordarna för att få mat och kläder. Dessa människor beräknas ha varit 180 – 190 centimeter långa och var sin tids ”jättar”.

Från Gravetti uppstod senare bronsålderskulturen Yamnaya (Yamna). Ordet Yamnaya (grop) kommer av det speciella gravskick man hade inom denna kultur. De döda placerades i gropar, så kallade kurgans, med böjda knän, beströddes med röd ockra och täcktes med jord.

Yamnaya-vagn
Bild: Dan Davis History

Våldsam kultur

Yamnaya-människornas kultur kan beskrivas som halvnomadisk då man förflyttade sig över stora områden och bodde i vagnar, men man bedrev även småskaligt jordbruk och livnärde sig på kött och mejeriprodukter. Yamnaya var troligtvis den första kulturen som tämjde hästar och använde vagnar med hjul.

Bild: Rekonstruktion av en över 2 meter lång ”Yamnaya-jätte” som hittats i västra Kazakhstan, Centralasien.

Dessa människor sägs ha haft den mest våldsamma kultur som någonsin har existerat. Med hjälp av häst och vagn kunde dessa två meter långa ”barbarer” förflytta sig långa sträckor och invadera de mesolitiska byarna. Man tros ha dödat männen i de bondesamhällen man invaderade. Man tog sedan kvinnorna till sina hustrur…eller kanske rättare sagt, till sina slavar.

Rekonstruktion av Yamnayakranium.
Bild: Emese Gábor/The Archeologist

Yamnaya kom att dominera Europa och Asien på sin tid och från dem har vi som bor här i norr, bland annat ärvt ett speciellt enzym som gör att vi tål mjölkprodukter. Yamnaya-generna är fortfarande dominerande i nordeuropéers arvsmassa och vi svenskar bär en stor del av våra genetiska rötter från dem.

Bild: Yamnaya phenotype från gravplats i Novooleksiivka, Ukraina. Wikimedia commons.

Forntida skallkirurgi

Yamnayafolket utförde även en form av skallkirurgi, så kallad trepanation. Vid trepanation borrades eller mejslades ett eller flera hål i kraniet, i hopp om att detta skulle bota olika sjukdomar eller frigöra diverse onda andar.

Man har hittat många kranier som bär tecken på denna forntida skallkirurgi. Människorna tycks ha överlevt operationerna och benvävnad som vuxit fram efteråt, tyder på att somliga verkar ha levt många år efter trepaneringen.

Trepanerat kranium.
Bild: Nordisk familjebok

Avlånga skallar

Konformade och avlånga skallar har hittats i flera delar av världen, bland annat i Paracas, Peru, i Egypten samt i området kring Svarta havet.

Yamnayakranium.
Bild: Forskning & framsteg/Plos one

Av någon anledning tyckte man inom vissa kulturer, bland andra Yamnaya, att det var lite extra tjusigt med avlånga kranium och somliga valde därför att forma barnets huvud direkt efter födseln. Barnets mjuka huvud kunde formas, exempelvis genom att det lindades eller sammanpressades med träkilar.

Konformat kranium som hittats i Kaukasus.
Bild: Forskning & framsteg/Plos one

Författaren och forskaren Brien Foerster har länge studerat de avlånga kranium som hittats i Paracasområdet i Peru och DNA-analyser har visat att dessa människor hade sina rötter i området kring Svarta havet.


 

 

 

Här finns mer att läsa:

”Population genomic analysis of elongated skulls reveals extensive female-biased immigration in Early Medieval Bavaria”: https://www.pnas.org/doi/10.1073/pnas.1719880115

”New cases of trepanations from the 5th to 3rd millennia BC in Southern Russia in the context of previous research: Possible evidence for a ritually motivated tradition of cranial surgery?”: https://pubmed.ncbi.nlm.nih.gov/27100920/

 

 

 

Mystiska mumier med häxhattar

Den Av Helena Wijki Arkeologiska fynd, Forntida civilisationerLämna en kommentar
Gravplats i Urumqi, Xinjiang
Foto: Jun Jin Luo

I Subeshi, Kina, har man hittat märkliga mumier iklädda ”häxhattar”. Hattarna tros vara ceremoniella huvudbonader och till formen påminner de mycket om de som fanns inom den forna skytiska kulturen.

Obs! Ett varningens ord till känsliga läsare – detta inlägg innehåller bilder av gamla mumier…

Välbevarade kinesiska mumier

I Tarim Basin som ligger i Xinjiang, Kina, har man hittat ljushyade, rödhåriga mumier som beräknas vara cirka 4000 år gamla. DNA-tester har visat att dessa individer hade sina genetiska rötter i Kaukasus-området. De beräknas ha varit närmare 2 meter långa under sin livstid och begravdes i urholkade trädstammar, täckta med djurhudar och gravgåvor.

Textilier som hittats i Tarim påminner om skotskrutiga tyger (tartan)
Foto: Penn Museum



Tack vare det kalla och torra klimatet har dessa mumier bevarats och gravfynden visar att man var väldigt skickliga på att väva. De vackra kläderna har röda, invävda band och avancerade vackra mönster. På begravningsplatsen hittades enorma, uppresta träformationer som liknar åror. Gravmonumenten hade målats röda. Den mest kända av de välbevarade mumier som hittats är ”skönheten i Loulan”.

Skönheten av Loulan är en av de mest välbevarade mumierna som hittats i Tarim Basin i södra Kina. Foto: Wenying Li, Xinjiang Institute of Cultural Relics and Archaeology


Kvinnliga mumier med mystiska häxhattar

I samma område (Subeshi, Tarim) hittades även tre kvinnliga mumier med höga, spetsiga filthattar som påminner om de hattar vi förknippar med häxor och trollkarlar. Mumierna har daterats till 200-talet före f.Kr.



De tre kvinnorna som begravts i sina märkliga häxhattar har alla blont hår.
DNA-analys har visat att mumierna i Tarim, Kina, till största delen har sina genetiska rötter i norra Eurasien med mindre inslag av DNA från nordöstra Asien.

”Häxhattarna” tros vara ceremoniella huvudbonader och till formen påminner de mycket om de som fanns inom den skytiska kulturen.

Skytiska krigare



Skyterna

För några tusen år sedan dominerades området kring Svarta- och Kaspiska haven av Skyter, ett nomadfolk med en väl utvecklad kultur. Skyterna var skickliga skyttar, ryttare och man tillverkade vackra konstföremål.

Skytiska huvudbonader

Majoriteten av den skytiska gruppen var bosatta i Skytien, ett enormt område som på sin tid sträckte sig från Kina ända till Tyskland. Vissa skytiska grupper tog sig till västra Europa där de, när de fick ättlingar med ryttarfolket kimmerierna, gav upphov till den keltiska kulturen. Vissa skytiska grupper kom att bosätta sig i det nordliga område som vi känner som Skandinavien. Området kallades Skathanavia (”skat” betyder skyt).

Undertecknad med häxhatt 🙂