Undermåliga människor och samhällsodugliga avkommor – tvångssterilisering i Sverige 1934 – 1975

Docent Herman Lundborg, Statens institut för rasbiologi, 1922. Bild från veckotidningen ”Hvar 8 dag”.

I början av 1900-talet sågs Sverige som ett föregångsland vad gäller rasbiologisk forskning. I vårt land, liksom i flera andra europeiska länder, bekymrade man sig för att ”folkstammen” höll på att utarmas. Man ville att barnafödandet skulle öka i önskvärda samhällsgrupper, samtidigt som det var av största vikt att den minskade bland de ”samhällsodugliga och undermåliga” individerna.

De värnlösa människor som man borde ha skyddat sågs som en belastning i samhället och sterilisering blev den ultimata lösningen.  Tvångssterilisering möjliggjorde att de ”oönskade elementen” kunde få leva i samhället och bidra till dess uppbyggnad genom arbete, men de kunde inte föröka sig. 

Mellan åren 1934 – 1975 tvångssteriliserades omkring 20 000 personer i Sverige. Det var främst kvinnor från arbetarklassen som steriliserades och det kunde räcka med att man ansågs vara promiskuös, asocial eller förde ett leverne som ansågs vara ”fel” på annat sätt. Under denna period steriliserades även många män och kvinnor som var av resandesläkt.

Rasbiologi som vetenskap

I början av 1900-talet växte intresset för den pseudovetenskapliga disciplinen, rasbiologi, bland engelska, tyska, amerikanska och även svenska forskare och politiker. Under åren som följde kom rasbiologin och dess tillämpning, eugenik, att drabba många människor.

Här i Sverige oroade man sig för att den ”nordiska folkstammen”, med sitt tidigare så goda virke, var på väg att helt utarmas. ”Ett önskningsmål är, att i främsta rummet de friska och starka fortplanta sig, och att individer, som av en eller annan anledning äro svaga eller behäftade med något lyte, som kan förmodas komma att gå i arv avstår från att sätta barn till världen”. (Professorn och socialdemokraten Bengt Lidforss, från föreläsningen ”Socialdemokrati och rasbiologi”, 1911)

Sverige var ett land med utbredd fattigdom i början på 1900-talet.
Bild: Kalmar läns museum

Undermåliga individer och främmande folkslag

Docenten Herman Lundborg gick i spetsen för rasbiologin i vårt land. Lundborg, som hade studerat ärftliga sjukdomar inom svenska släkter, speciellt bondesläkten Lister från Blekinge, var förtjust över det intresse man i Amerika visat för hans rön. Han hade redan 1903 publicerat en vetenskaplig avhandling om sin forskning – ”Die progressive Myoklonus- Epilepsie”, där han lyfte fram sambandet mellan släktforskning och ärftlighetshygien (rasbiologi). Enligt Lundborg handlade denna vetenskaps uppgift om att ”undervisa folket om de åtgärder som bör vidtagas för att undvika degeneration och istället åstadkomma släkt- och rasförbättring. Allt för undermåliga individer måste på ett eller annat sätt förhindras att fortplanta släktet”. (Göteborgs handels- och sjöfartstidning 1917-02-06)

Herman Lundborg reste runt i Sverige och fotograferade svenska människotyper och dess olika rasblandningar där bland annat finländare, samer, valloner och romer ingick. Han gjorde även gipsavgjutningar av människorna. Dessa avgjutningar kallade han ”bröstbilder”. Lundborgs avgjutningar samt fotografier visades på en utställning som invigdes nyåret 1918/1919 i Uppsala.

Bildtext: ”Ur utställningens bildmaterial. Lappkvinnor (lärarinnor). Från vänster en finsk, en svensk och en ren lapsk typ”.


I USA var man vid den här tiden redan i full gång med att organisera arbetet kring en central rasbiologisk institution, men här hemma i Sverige gick arbetet lite långsammare. Den entusiastiske Lundborg hade dock redan bedrivit större studier i Lappland och Värmland, för att studera vad som händer om man korsar samer, finnar och svenskar. Lundborg blev snabbt hyllad i världen för sin vetenskapliga forskning och 1916 meddelade Sydsvenska dagbladet att hans namn står i allra första ledet bland de internationella rasbiologerna. (Sydsvenska dagbladet 1916-02-20)

Lundberg, liksom hans kumpaner inom det rasbiologiska fältet, ansåg att all ”rasblandning” var förkastligt och skadligt. Han hävdade att folkgrupper med mycket rasblandning befann sig på en ”låg kulturnivå”. ”Åt invandringen bör vi ägna stor uppmärksamhet, så att ej undermåliga individer av främmande folkslag få obehindrat inflytta och bosätta sig i landet. Blandning mellan rasbiologiskt högt stående folk, som de skandinaviska, och andra sämre kvalificerade folkelement, exempelvis zigenare, galizier, vissa ryska folkslag m. fl. är avgjort förkastligt”.  (Göteborgs dagblad 1919-19-11)

Skrämmande människosyn

I dag är det oerhört svårt att förstå hur en sådan människosyn kunde få genomslag i vetenskapliga och politiska kretsar, men på den tiden var Lundborg sedd som en klok vetenskapsman och han hyllades av många. ”Tyskarna se upp till oss såsom ett föregångsfolk bland germaner” skrev exempelvis tidningen Aftonbladet 1913. I artikeln lovsjunger man Herman Lundborg, med orden: ”Vi svenskar kunna med själ vara stolta över att äga en sådan vetenskapsman, vars energi och uppoffrande av tid och krafter utfört ett så betydelsefullt arbete. Må vi hoppas att han får röna allt erkännande och bliva i stånd att framgent i sitt viktiga forskningsarbete gagna Sverige, som han tydligen älskar så högt”. (Aftonbladet 1913-02-25)

Även Max von Gruber, en österrikisk läkare och rashygieniker hyllade Lundborgs studier: ”Doktor Lundborgs undersökning är den omfångsrikaste, grundligaste familjeundersökning, som någonsin företagits. Den uthålliga flit och den offervilliga handlingskraft, med vilken Dr. Lundborg har övervunnit de oändliga svårigheterna att utröna släktskapen och beskaffenheten av tusentals individer ända till 200 år tillbaka, äro beundransvärda och utgöra i och för sig ett vackert vittnesbörd om den starka idealismen hos det svenska folket”. (Göteborgs handels- och sjöfartstidning 1917-02-06)

1923 utnämndes Max von Gruber till president i Bayerska vetenskapsakademin, av Adolf Hitler.

Försämrat folkmaterial

Många svenskar hade emigrerat till Amerika på grund av fattigdom och Herman Lundborg varnade för att just utvandringen var en farlig faktor då ”de goda elementen ersättas med invandrade, ofta sämre. Genom dessa dåliga inblandningar försämras folkmaterialet”. Han varnade dessutom för att den förbättrade levnadsstandarden bidrog till att människor inte var lika villiga att gifta sig längre ”varigenom en del gott blod går förlorat till ingen nytta”.

Nu blev det viktigt att befrämja barnafödslar inom ”rätt” befolkningsgrupper och att sålla bort de sämre individerna för att hålla ”raskraften” uppe: ”Ett verkligt gott folkmaterial är ett lands dyrbaraste klenod, som det under inga omständigheter får avhända sig. Goda hem måste grundas i tillräckligt stort antal för att hålla raskraften uppe”. (Herman Lundborg, 1922)

Statens institut för rasbiologi startade sin verksamhet 1922 och var, fram till 1937 förlagt till Gamla folkskoleseminariet i Uppsala (Dekanhuset). Foto: Riggwelter


Rasbiologiska institutet 1922 – 1959

1922 inrättades vid Uppsala universitet ett rasbiologiskt institut som skulle komma att vara verksamt fram till 1959. Herman Lundborg och hans vänner inledde sitt arbete på rasbiologiska institutet med att planera ett omfattande forskningsprojekt där man skulle studera befolkningen. Framför allt ville man ta reda på vad rasblandningen mellan samer, finnar och svenskar hade åstadkommit. Man ville därtill studera ”orsakerna till den gamla bondeklassens tillbakagång” på Gotland, där man misstänkte att ingifte var en betydande orsak. (Dagens Nyheter 1921-12-06)

Sterilisering av undermåliga människor

Sterilisering av ”undermåliga” människor kom snart på tapeten och den svenske professorn Ivar Broman menade att ”Den tid torde vara i annalkande då vi i vårt land på allvar måste taga upp tanken att införa en av humanitet och skonsamhet dikterad sterilisering”. Man tänkte sig att sterilisering skulle ge den undermåliga individen ett fritt liv i samhället där hon kunde fylla sin plats i samhällsarbetet, utan att sprida de dåliga anlagen vidare.

I broschyren ”Om befruktningen samt om fruktsamhet och sterilisering från rassynpunkt” (1921) skriver Broman, som var medlem i ”Svenska sällskapet för rashygien”, att det krävs bestämmelser för att ”stävja de sämsta människoelementens ohejdade fortplantning”. Kriminella, idioter, människor med ärftliga sjukdomar eller personer som tillhörde sämre raser skulle tvångssteriliseras. Epileptiker var en sådan grupp och Sydsvenska dagbladet skriver. ”Det är nämligen ett faktum att det i Sverige finns omkring 7000 fallandesjuka. Sterilisering är den enda effektiva åtgärden”.  (Sydsvenska dagbladet 1921-07-04)

Året därpå inlämnades en skrivelse för utredning och riktlinjer om hur sinnesslöa, sinnessjuka och fallandesjuka (epileptiker) kunde steriliseras.

Samhällsodugliga avkommor

Rasbiologi och dess tillämpning, rashygien (eugenik), handlade om rasförbättring, men ordet var lite problematiskt, ansåg somliga. Det förde nämligen tankarna till förädling av en viss ras, något som nästan var ouppnåeligt. Man föreslog att det istället skulle kallas ”släkthygien”, för det var ju den ursprungliga tanken med det hela – att vissa ärftliga sjukdomar skulle förhindras att föras vidare till kommande generationer.

1922 lade den socialdemokratiske psykiatrikern Alfred Petrén en motion i riksdagen som begärde utredning av steriliseringsfrågan. Han hävdade att de sinnessjuka- och sinnesslöa i landet hade ökat. Nu var det av största vikt att begränsa dessa människors barnalstrande, men ett äktenskapsförbud skulle inte ha någon verkan. Man måste därför direkt hindra dem att skaffa barn.

De så kallade ”idioterna”, de lägre stående sinnesslöa som på den tiden kallades ”obildbara idioter”, behövde man inte oroa sig så mycket över. Deras sexualdrift ”lärer vara mer eller mindre utslocknad”, menade Petrén. Värre var det med de ”bildbara sinnesslöa”, de som kallades imbecilla. ”Sådana begagna gärna varje tillfälle till sexuellt umgänge, som bjuder sig”, hävdade han. Nu blev det således viktigt att inrikta sig på de människor som ansågs föra ett ”otuktigt levnadssätt”, särskilt kvinnorna, eftersom ”risken för förförelse till sexuellt umgänge beträffande kvinnliga sinnesslöa är mera framträdande”.

Nu var alla människor som befarades ge upphov till ”samhällsodugliga avkommor” och ”själsligt abnorma individer” i riskzonen för tvångssterilisering.

”Sinnessjuka böra icke få fortplanta sig” menade Alfred Petrén. Bild: Artikel i tidningen ”Arbetaren”, 1923.

Resande och romer, de människor som kallades ”tattare”, ansågs utgöra en belastningsfaktor i samhället, såväl biologiskt som socialt. Denna grupp kom att bli föremål för debatt på 1920-talet och många ansåg att sterilisering vore ”bästa bot på tattarplågan”.

Lagutrymmet för vilka människor som skulle omfattas av steriliseringslagen borde vidgas, menade man. ”Den borde inte inskränkas blott till dessa kategorier utan jämväl till några närbesläktade, att särskilt nämna de så kallade tattare och personer, vilka genom upprepade återfall i brott eller lösdriveri dokumenterat sig som otvivelaktigt till släktets fortplantning olämpliga individer”. (Göteborgs handels- och sjöfartstidning 1922-02-01 & Arbetaren 1923-07-31)

Resandefamilj på gården Skistad i Fjällbacka, Bohuslän på 1920-talet. Bild: Johan Johansson/Bohusläns museum


Det europeiska ”rasproblemet”

Den tyske läkaren Herrman Rohleder besökte Sverige 1924 för att föreläsa om ”det europeiska rasproblemet”. Under föredraget, som hölls för ”Svenska läkaresällskapet” i Stockholm, hävdade han att ”blomman av den manliga befolkningen skördats av kriget och åldringar, defekta individer och invalider blevo kvar”.

Han tänkte sig att kriget i Europa hade gjort att den ”den europeiska stammen” hade utarmats. Medelklassens förutsättningar hade också försämrats, vilket gjorde att många familjer nu tvekade att sätta många barn till världen. De lägre samhällsklasserna märkte inte av samma ekonomiska försämring och födde fortfarande många barn. Rohleder fruktade därför att den bildade medelklassen skulle dö ut, medan de fattiga, de som hade sämre anlag och lägre bildning, skulle fortsätta att fortplanta sig. Detta skulle få katastrofala följder, då arbetarklassen helt saknade medelklassens kulturtradition och bildning. ”Den bildade medelklassen dör ut och ingenting kommer istället”, som Rohleder uttryckte det under sitt föredrag. (Jämtlandsposten 1924-01-10)

Sterilisering med röntgenstrålning

Under föredraget 1924 lovsjöng Herrman Rohleder Sverige som ett föregångsland inom det sexuella och sexualpatologiska området. Han berättade för den stora åhörarskaran att man i Tyskland redan var i full gång med att tvångssterilisera förbrytare och sinnessjuka och man hade för detta ändamål funnit ”den enklaste och bästa lösningen”, nämligen att sterilisera individerna med röntgenstrålning istället för kirurgisk operation. Sterilisering med röntgenljus var en väldigt bra metod, menade Rohleder, eftersom metoden gjorde det möjligt att bestämma hur länge patienten skulle vara infertil – några månader eller för en längre tid.

Användes även i Sverige

Röntgenbestrålning för sterilisering (och kastrering) omnämndes i den svenska statliga steriliseringsutredningen 1929. De svenska läkarna kände tveksamhet inför att använda metoden då det var svårt att avgöra hur länge patientens sterilitet skulle vara. Man rekommenderade därför istället operation.

Men dokument visar att röntgensterilisering utfördes i Sverige redan 1926, två år efter Rohleders föredrag för ”Svenska läkaresällskapet”. Bland annat steriliserades en kvinna som var intagen på Västra Marks mentalsjukhus med röntgenbestrålning. Behandlingen tycks dock inte ha fungerat då kvinnan blev gravid några år därefter.

1923 skrev Göteborgs aftonblad att svenskar huvudsakligen kan komma att steriliseras genom röntgenbehandling.

Röntgensterilisering var en uppfinning av tysken Manfred Fraenkel. 1936 kom röntgensterilisering att inkluderas i den tyska lagen och användes sedan flitigt. Sterilisering med ”röntgenljus” blev för de tyska läkarna också ett sätt att sterilisera utan patienternas vetskap. Metoden var dock inte utan biverkningar.

Förintelselägret Auschwitz.
Bild: Bundesarchiv


Fruktansvärda övergrepp i Auschwitz-Birkenau

Åren 1933 – 1945 tvångssteriliserade omkring 200 000 personer i Nazityskland. SS-mannen Heinrich Himmler valde koncentrations- och förintelselägret Auschwitz som plats för diverse fruktansvärda experiment på människor. Tanken var att vissa människor skulle förhindras att fortplanta sig men under sin livstid skulle de fortfarande kunna bidra, genom att arbeta i lägren.

Läkaren och nazisten Horst Schumann utförde tvångssteriliseringar med den experimentella metoden där man använde sig av ”röntgenljus”, i koncentrationslägret Auschwitz-Birkenau från år 1942. Man experimenterade med olika doser av röntgenstrålning för att på så sätt åstadkomma mer eller mindre permanent sterilisering/kastrering med förödande konsekvenser för de som utsattes.

Enligt vittnesmål från överlevande (från Nürnbergrättegångarna), kallades de ovetande fångarna, både kvinnor och män, till en barack där Schumann och hans röntgenapparater väntade. Fångarna tvingades att klä av sig och sedan ställa sig i olika positioner mellan de båda maskinerna för att bestrålas. Behandlingen tog endast några minuter, varför man varje dag hann sterilisera många judiska kvinnor och män.

Syftet med röntgenbehandlingen var att förstöra personernas reproduktionsorgan (äggstockar/sädesceller), men allt skedde under största hemlighetsmakeri och ingen visste något om den behandling man hade utsatts för. Efteråt började många att kräkas och både män och kvinnor fick brännskador, framför allt på nedre delen av buken, som hade utsatts för höga strålningsdoser. Huden kring det strålade området svartnade och det uppträdde snart vätskande och varande sår. De utsatta hade svårt att gå på grund av den svåra smärtan men tvingades ändå att arbeta. De som inte klarade av att arbeta skickades till gaskammaren.

En tid efter röntgenbestrålningen valdes ett antal överlevande fångar ut, som fick återvända till Schumanns klinik som låg i Block 20. Där avlägsnades deras testiklar och äggstockar genom operation, eftersom man ville studera hur röntgenbestrålningen påverkat organen. I bevarade anteckningar kan man läsa hur de arma människorna mådde efter bestrålning och operation:
”Kvinnlig patient, ogift: Bestrålades med röntgen, opererades tre månader senare. Nuvarande tillstånd: Ingen mens, yrselanfall, överdriven svettning, hjärtklappning, onormala urineringsbehov, nervsmärtor”.
”Man, 20 år: Bilateral (tvåsidig) kastrering. Första testikeln borttagen i juli 1943. Andra testikeln borttagen i september 1943. Nuvarande tillstånd: Inget hår i ansiktet, något förstorade bröst, sexuell neuros.”

Många avled efter dessa ”röntgensteriliseringar” och många av de som överlevde fick svåra men och klarade inte längre av det tunga arbetet i lägren varför de avrättades. Somliga tog också sina egna liv. Några få överlevde och kunde senare berätta om de fasansfulla experiment de utsatts för.

1944 kom Horst Schumann till Ravensbrück där han fortsatte sina experiment med sterilisering och kastrering, denna gång på romska barn.

Tvångssterilisering i Sverige

Mellan åren 1934 – 1975 tvångssteriliserades fler än 20 000 människor i vårt land. Det var främst kvinnor från arbetarklassen som steriliserades och det kunde räcka att man ansågs vara promiskuös, asocial eller förde ett leverne som ansågs vara ”fel”. Under denna period steriliserades även många män och kvinnor som var av resandesläkt. Det fanns ingen åldersgräns för sterilisering så i praktiken steriliserade även barn och föräldrarnas protester hörsammades sällan.

De värnlösa människor som man borde ha skyddat sågs som en belastning i samhället. Tvångssterilisering möjliggjorde att de ”oönskade elementen” kunde få leva i samhället och bidra till dess uppbyggnad genom arbete, men de kunde inte föröka sig. 

Moder med barn. Målning av Gustaf Wolmar, 1918. Fotografi: Per Torgén, Örebro läns museum.

 

Källor: ”Fem uppsatser om steriliseringen i Sverige”, Broberg Gunnar, Lunds universitet, (2000), artikel publicerad i ”The Evening Independent” 1944, Psykiatriska museet Gertrudsvik, Västervik, ”X-ray “sterilisation” and castration in Auschwitz: Dr Horst Schumann”, Stanisław Kłodziński (2022), Forum för levande historia samt diverse tidningsartiklar publicerade mellan 1913–1940. (Dessa artiklar finns att läsa i digitaliserad form på Kungliga bibliotekets webbsida ”Svenska tidningar”).

Hypertyreos i fyra generationer

Den lilla fjärilsformade sköldkörteln är så viktig för vår hälsa. Problem och obalans i sköldkörteln kan ibland uppkomma efter graviditet, i samband med klimakteriet, av vissa läkemedel men ärftlighet spelar också en stor roll. Jag är fjärde generationen på en kvinnolinje som har opererats för hypertyreos (struma).

Körtel som påverkar hela kroppen

Sköldkörteln (glandula thyreoidea) är en fjärilsformad och väldigt viktig körtel som sitter placerad på halsen, strax under struphuvudet. I sköldkörteln produceras trijodotyronin och tyroxin som har stor inverkan på nästan alla våra kroppsliga funktioner. Sköldkörteln producerar bland annat viktiga tillväxthormoner och hormonet kalcitonin som bidrar till att sänka kalciumnivåerna i blodet. Sköldkörtelhormonerna reglerar även cellernas ämnesomsättning, dess värmeproducerande förmåga samt förmågan att bibehålla rätt koncentrationer av joner i och utanför cellen.

Hos de allra flesta människor är sköldkörteln i balans och den hjälper då kroppen på ett fantastiskt sätt att upprätthålla alla funktioner, men hos vissa människor uppstår det en obalans som kan påverka hälsan på många olika sätt.
Tillverkningen av tyroxin och trijodotyronin styrs av ett hormon som heter tyroideastimulerande hormon, som bildas i hypofysen.

Foto: 1177


Hypotyreos – underproduktion av sköldkörtelhormon

Underfunktion av sköldkörteln kallas hypotyreos och lite enkelt förklarat kan man säga att kroppens funktioner går på ”sparlåga” om man har denna obalans. När sköldkörteln producerar för lite tyreoideahormoner blir ämnesomsättningen låg och både kropp & själ påverkas. Den som lider av hypotyreos kan öka i vikt då ämnesomsättningen är låg, få besvär med led- och muskelvärk, trötthet, dåligt minne, torr hud och en känsla av allmän svaghet och långsamhet.  

Hypertyreos – överproduktion av sköldkörtelhormon

Motsatsen till hypotyreos är hypertyreos (giftstruma) när sköldkörteln tillverkar för mycket hormoner och detta tillstånd kan jämföras med att köra en bil med gasen i botten, dygnet runt. Den som drabbas minskar i vikt, blir trött, kan få hjärtklappning, svettas och känna av en ständig inre stress.

Ordet ”struma” innebär att man har en förstorad sköldkörtel och kommer av det grekiska ordet som betyder ”att stapla”. När sköldkörteln försöker att balansera jodbristen i kroppen genom att ”pytsa” ut mer sköldkörtelhormoner växer körteln på halsen.

Struma visar sig ofta genom en bula eller utbuktning på halsen som blir synlig när man sväljer eller böjer huvudet tillbaka framför spegeln. Den höga aktiviteten och muskelspänningen i kroppen syns om man sträcker ut båda armarna, rakt ut. Om man har överproduktion i sköldkörteln kan man se att händer och fingrar darrar.

Orsaker till obalans i sköldkörteln

Problem med sköldkörteln kan bland annat uppkomma efter graviditet, i samband med klimakteriet, av vissa läkemedel men även ärftlighet spelar stor roll. För att kroppen ska kunna bilda sköldkörtelhormon krävs jod och det var Carl von Linné (f.1746 d.1747) som första gången beskrev sjukdomen struma.

Jod förekommer naturligt i berggrunden, i fisk, skaldjur, mejeriprodukter och i ägg. I Dalarna och Gästrikland var närmare 65 procent av barnen drabbade av struma i slutet av 1800-talet. Att bo långt ifrån havet med dess salta vindar och framför allt dess sill, visade sig ha negativa konsekvenser på folkhälsan. Jordar som är fattiga på jod finns bland annat i Dalarna, Gästrikland, Småland, Gävleborg, Gästrikland, norra Östergötland, Värmland, Västmanland och mellersta Norrland, som ligger långt från havet. Sedan 1930-talet har man tillsatt jod i bordssaltet i Sverige och struma har minskat i befolkningen.

Flyttade inåt land

En haplogrupp kan beskrivas som en genetisk grupp eller familj som har en gemensam anmoder, som levde på en viss plats vid en viss tid. Mitokondrie-DNA ärvs från modern – både till döttrar och söner – men det är bara döttrar som kan föra mtDNA vidare. Denna DNA-sträng är en exakt kopia av moderns och förändras (muteras) väldigt långsamt över tid. Professor Bryan Sykes har genom sitt forskningsarbete och boken ”Evas sju döttrar” presenterat de sju kvinnor som kom att bli anmödrar till dagens européer när grupper av människor invandrade hit till Norden via Asien för ca 45 000 år sedan. Sykes har givit de sju anmödrarna bokstäver och namn: Jasmin, Katrine, Tara, Helena, Velda, Ursula och Xenia.

Haplogrupp U5 (Ursula), som jag tillhör (liksom min mamma, mormor, mormors mor osv) har spårats till södra Asien. Individer med den här haplogruppen tros ha invandrat till Skandinavien när inlandsisen smälte. Denna grupp var jägare och samlare. Mormors anmödrar U5, valde av någon anledning att vandra till Östergötland för cirka 8 – 9000 år sedan. De bosatte sig intill Motala ström där det fiskrika och bräckta vattnet från Vättern gav dem rikligt med föda. Man satte bo där genom att bygga hyddor intill den livgivande älven. Där ägnade man sig åt hantverk av olika slag, bland annat hantverk av ben och horn. Vid vattnet levde man sina liv, hämtade sin mat, födde sina barn och det var också där man begravde sina döda. Arkeologer har på senare tid hittat mängder av skelettdelar i området och även föremål av sten, trä, horn och ben, bland annat en ”fiskfigur” som var avsedd att bäras skaftad på en träpinne.

Hypertyreos i fyra generationer

Med tiden flyttade mormors släkt längre inåt land, till trakter med brist på jod och kan hända var det detta som gav upphov till en genetisk känslighet som har ärvts ned på kvinnolinjen i flera generationer i rakt nedstigande led? (Obs! Bara mina egna funderingar och ej någon vetenskaplig teori)

Mormors mamma

Min mormors mamma Hedvig Kristina föddes år 1870 i Kolmården, Östergötland. Hon födde 18 barn under sin livstid och av dem levde 13 barn till vuxen ålder. Hedvig Kristina fick diagnosen hypertyreos (struma) när hon närmade sig trettioårsåldern. Läkarna opererade bort hela hennes sköldkörtel. På den tiden förstod läkarna inte riktigt vilken betydelse bisköldskörtlarna har, så man opererade även bort dem. De fyra små körtlarna sköter om kalkproduktionen i kroppen. Mormors mamma överlevde operationen men blev aldrig sig själv igen och avled i sviter av operationen, av ”sömnsjuka”.

Mormors mamma efter operationen

Hedvig Kristina fick många barn. Av hennes 13 barn var det endast ett av barnen som ärvde sjukdomen, min mormor, Elsa Lovisa som föddes 1903 i Norrköping. Mormor fick diagnosen hypertyreos (struma) när hon var i 30-årsåldern och man opererade bort hennes sköldkörtel med gott resultat. Mormor blev frisk och behövde inte äta någon medicin. Mormor fick under sin livstid 12 barn.

Mormor Elsa

Av mormors många barn var det endast ett barn som fick den ärftliga sjukdomen hypertyreos, min mamma Gun Britt som föddes 1933 i Uppsala. Mamma var 28 år när läkarna upptäckte att hon hade hypertyreos och man tyckte på den tiden att det kanske kunde vara bra att vänta en tid med att operera. Det var nya rön och man ville gärna avvakta. Mamma led under många år av sin sjukdom och hade hunnit fylla 50 år när hon äntligen blev opererad. Mamma blev helt frisk efter operationen och har inte behövt äta någon medicin.

Mamma


Mamma har tre döttrar och ett av barnen har ärvt hypertyreos. Jag var i 30-årsåldern när jag insjuknade. Halva min sköldkörtel opererades bort 1998. Jag har varit frisk sedan dess och har inte behövt äta någon medicin.

jag



Los enanos –  en mystisk ”dvärgras” i Pyrenéerna

 

Artikel i Sundsvalls Dagblad 1899-05-13
Illustration: Helena B.W


I slutet av 1800-talet rapporterade europeiska tidningar om en ”intressant antropologisk upptäckt” i Ribes-dalen, i spanska Katalonien. Där levde nämligen en dittills okänd ”dvärgras” som troddes ha sina rötter i det svunna Tartarien, en forntida civilisation med säte i Centralasien.

Även svenska tidningar skrev om denna märkliga upptäckt och beskrev dessa människor som små – cirka 1 meter höga, robusta, med rött hår och utstående framtänder. ”Deras drag äro så egendomliga att man aldrig kan taga fel på dem. Allesammans ha de rödt hår, ett ansikte hvilket är lika bredt som långt med utstående kindben, starkt utvecklade käkar och platt näsa. Ögonen sitta icke horisontellt utan äro lite snedt ställda såsom tatarer och kinesers. Munnen är stor, men läpparne dölja icke de framskjutande framtänderna.” (Sundsvalls Dagblad 1899-05-13)

Bakom den putslustiga beskrivningen av småväxta, rödhåriga människor med utstående framtänder dolde sig en enorm tragedi och stort mänskligt lidande, men det skulle dröja många år innan den avslöjades och de drabbade äntligen fick hjälp.


De förskjutna ”golluterna”

Det var den spanske professorn Miguel Marazta som först upptäckte, och förde vidare nyheten om de mystiska ”los enanos” som levde i bergen. (Enano betyder dvärg på spanska). Den katalanska bergsbyn Ribes de Freser låg avsides och saknade kommunikationer, varför den länge hade förblivit oupptäckt av utomstående. 

De små människorna levde isolerade i en egen by bestående av cirka 200 vuxna och barn. De kallades ”golluts” av de andra människorna i området och tvingades leva isolerade från övriga samhället. Ordet ”goll” betyder ”struma” på katalanska, det språk som talas i norra Spanien. 

Många av de förskjutna uppvisade tecken på långt framskriden struma, som bland annat kännetecknas av en utbuktning på halsen. När en invånare i dalen insjuknade, skickades han/hon till byn där andra ”golluts” bodde. Anhöriga vände dem ryggen och de fick inte ens bli begravda på kyrkogården. Nästan alla i ”den friska” byn hade en anhörig som förskjutits till de sjukas by, men det var tabu att tala om det.

Foto: Antonio Gascón och Lluis Bonancia

De utstötta fick ingen hjälp av den friska befolkningen. De barn som föddes i deras by fick inte heller någon utbildning. Man levde helt isolerade och livnärde sig av en kost som mest bestod av potatis, rötter och svart bröd.

Man hämtade sitt dricksvatten vid Margarideta-fontänen som hade sin källa i Segarellfloden där vattnet innehöll höga halter av arsenik. Lokalbefolkningen kallade Segarellfloden ”golluternas förbannade flod”, så det verkar tidigt ha funnits misstankar om att vattnet kanske var källan till den ”förbannelse” som drabbade så många i området. Även om vattnet inte var grundorsaken så bidrog det kanske till att förvärra tillståndet hos dem som insjuknat. Arsenik hämmar nämligen kroppens upptag av jod och zink, vilket ökar risken för att drabbas av rubbningar i sköldkörteln.

Drömmen om Tartaria

Under 1800-talet tänkte man sig att det en gång hade funnits en högt stående civilisation i Asien, som även européerna stammade ifrån. Det tartariska imperiet ansågs vara en förlorad civilisation med avancerad kultur och högtstående teknologi. När antropologerna upptäckte de kortväxta människorna i Pyrenéerna väcktes tanken på att dessa kanske var ättlingar till tartarerna. Deras sneda ögon och ovanliga levnadssätt sågs som mystiska ledtrådar till den förlorade civilisationen. Kanske hade några överlevande en gång i tiden tagit sin tillflykt till bergen, när det mytomspunna tartariska imperiet föll? Där i den isolerade byn hade de sedan gift sig inom den egna släktgruppen, i generationer, varför avkommorna nu uppvisade tydliga tecken på ”idioti”, funderade man.

De kortväxta människorna i östra Pyrenéerna uppvisade tecken på intellektuell funktionsnedsättning, vilket antropologerna kopplade samman med inavel. I artikeln anno 1899 förklarar Sundsvalls Dagblad: ”De gifta sig endast inbördes, så att deras egendomligheter ständigt gå i arf. För öfrigt lefva de ett slags parialif och myndigheterna hafva intet gjort för att bibringa dem någon kultur. De känna sina egna namn, men sällan namnet på föräldrarne, kunna knappast ens gifva en upplysning om hvar de bo och förstå ej att räkna.”

Medan antropologer och historiker närde drömmen om det gåtfulla Tartarien, försökte läkarna klura ut vad som felades människorna i den lilla bergsbyn…

Foto: Antonio Gascón, Lluis Bonancia


Lidande i flera generationer

Kretinism är en gammal benämning för hypotyreos – brist på sköldkörtelhormoner. För lite mer än hundra år sedan var kretinism endemiskt i stora delar av Alperna. De drabbade hade ofta en synligt förstorad sköldkörtel och många led även av intellektuell funktionsnedsättning.

Den bakomliggande orsaken till hypotyreos är en obehandlad, medfödd brist på sköldkörtelhormoner. Utan jod kan kroppen inte producera de hormoner, som bland annat behövs för att ämnesomsättningen ska fungera. Den livsviktiga mineralen jod förekommer främst i haven och förs inåt landet med regn som berikar jorden där grödorna växer. I bergrika trakter är halten av jod dock väldigt låg. Och då människorna i Pyrenéerna endast åt lokalproducerad mat kunde de inte få i sig tillräckligt med jod, vilket kom att orsaka sjukdom och lidande i flera generationer. Barn kan födas med neurologisk hypotyreos om den blivande mamman lider av svår jodbrist under graviditeten.

Personer som lider av svår hypotyreos (kretinism) har ofta en förstorad sköldkörtel, väl synlig som en utbuktning på halsen. Andra symtom på sjukdomen är kortväxthet. De drabbade är sällan längre än 1 meter, lider ofta av håravfall, kan få förtjockad, läderartad hud och muskelförtvining – i vissa fall så allvarlig att man inte kan gå. Kognitiv funktionsnedsättning följer också med sjukdomen och påverkar bland annat förmågan att tala. Det gamla nedsättande uttrycket ”kretin”, har sina rötter i den tidigare mycket utbredda sjukdomen.

I slutet av 1700-talet besökte den engelske botanikern Thomas Martyn Valais-regionen i Schweiz och skrev i sin Guide du Voyageur en Suisse (1788): ”Dessa imbeciller, kända som kretiner, finns det gott om. Utseendemässigt liknar de dvärgar, verkar dystra och deras sinnen saknar helt sinnesaktivitet. Det ständiga flinandet indikerar att kretinen inte är något annat än ett djur.”

”Kretiner” med struma, Oesterreich Tibur 1819

 

I mitten av 1800-talet identifierades många ”strumabälten” runtom i Europa och Nordamerika, områden där många människor med synliga symtom på hypotyreos, levde. Vid den tiden hade Frankrike fler än 20 000 medborgare som var vad man kallade ”kretiner” och över 100 000 invånare led av struma. De områden som var hårdast drabbade var bergsregionerna i Alperna och Pyrenéerna.

Schweiziska läkare misstänkte att jodbrist kunde vara den bakomliggande orsaken till kretinism, men det skulle dröja många år innan denna teori bevisades. Först 1922 började man i Schweiz att tillsätta jod i salt och barnen fick tillskott genom jodtabletter. Nästan omgående upphörde nya sjukdomsfall att dyka upp. Det dröjde inte länge innan andra länder följde efter och valde att berika basvaror, exempelvis bordssalt med jod, och den svåra sjukdomen kom snart att (nästan) utrotas i världen.  

Byn Ribes de Freser i Katalonien

 

 

 

 

 

 

 

Källor: Artikeln ”En dvärgras i Pyrenéerna” (Sundsvalls Dagblad 1899-05-13), Socialstyrelsen, ”¿Enanos en el pireneo?: Golluts” (Barcelona Memory – Historia de Barcelona), Bloggen La Vall de Ribes, Guide du Voyageur en Suisse, Thomas Martyn (1788) och artikeln ”The shocking, forgotten history of cretinism” (Strange Maps).

Foton: Antonio Gascón, Lluis Bonancia, omnia.ie, revistes.iec.cat

Läkarjournaler kan berätta

Läkarjournaler kan vara en viktig källa för information när man släktforskar. Journalerna innehåller, förutom information om patientens hälsotillstånd även bakgrundsinformation (anamnes). Genom dokumenten kan vi lära känna vår släkt lite mer. Obs! Journalkopior innehåller aldrig någon glättig information. Det är ofta väldigt tung läsning då det handlar om sjukdomar och bland även död. Jag vill därför, väldigt försiktigt, tipsa om att journalerna kan vara en väg till mer kunskap om släkten. Viftar samtidigt med en stor varningsflagga. Om man inte vill läsa om sjukdomar eller kanske få kännedom om eventuella ärftliga sjukdomar i släkten så bör man inte läsa gamla journaler.



”Gammelmormor”

När vi beställde mormors mammas läkarjournaler fick vi lära känna ”gammelmormor” Hedvig lite bättre. Hon föddes 1870 i Kolmården och det visade sig att hon diagnostiserades med struma colloidis med toxicitet (giftstruma) när hon var 22 år men det dröjde ända fram till 1932 innan hon opererades. Då hade Hedvig hunnit fylla 62 år och var änka. Hon uppgav för läkaren att ingen annan i släkten hade haft struma. Hon påstod att hon inte hade känt av några som helst obehag av sköldkörtelsjukdomen förrän omkring 1928 då hon började besväras av en alltmer tilltagande nervositet, sömnlöshet och huvudvärk. Sömnlösheten kom sig av att hon skakade så mycket i hela kroppen att det var omöjligt att sova när hon väl hade gått till sängs.

Att leva med obehandlad giftstruma så länge tär väldigt mycket på kroppen och mormors mor var i dåligt skick när hon äntligen sökte läkare våren 1932.
Hon var djupt religiös och hade väl genom åren hoppats att ”han däruppe” skulle ordna till det så att allt blev bra. Nu var hon avmagrad och svårt sjuk med skakningar i hela kroppen och hade svårt att gå. Hon hade även Graves oftalmopati på båda ögonen – en följd av obehandlad giftstruma där ögonlocken förskjuts uppåt och man får en ”stirrande” blick och synförändringar. I april genomfördes en operation där man genom kirurgi avlägsnade 400 gram från höger och vänster sköldkörtellob.

Operationen misslyckades

Operationen misslyckades helt och nerven till stämbanden skadades. Hedvigs stämband ”stod helt stilla” enligt journalen. Man råkade även operera bort delar av bisköldkörtlarna, som har till uppgift att reglera kalciumhalten i blodet. Den oro och nervositet Hedvig hade känt så länge försvann efter operationen, men hon kunde inte sköta sina vardagliga sysslor och kunde knappt gå.

Vid återbesök hos läkaren 1933 var hon blek och ”utan hull”. Hennes mimik var stel och talet entonigt men medvetandet var ”klart och redigt”. Hon gick framåtlutad med orörliga armar och ”stultande” steg. Läkaren beslutade sig för att ordinera medicinen Atropin – 6–7 piller per dag och skickade så hem Hedvig med ett recept och några uppmuntrande ord. Atropin är en medicin som hämmar det parasympatiska nervsystemet och framställs av de giftiga växterna Belladonna och Bolmört. Denna medicin kan framkalla svåra hallucinationer.

I juli samma år kom mormors mamma på återbesök till läkaren, som lovsjöng de framsteg hon gjort tack vare medicinen. ”Balansen betydligt bättre. Det vill nu till en ganska kraftig knuff för att få henne att falla baklänges, men faller då fortfarande rak, som en tennsoldat. Utskriven med Atropin 3 mg gånger 6–7 per dag samt Albyl” skrev läkaren i journalanteckningen.

Några månader senare sökte mormors mamma upp läkaren igen för att få hjälp. Hon hade svåra smärtor, kunde inte röra sig och hon kräktes av medicinen. Hon var fortfarande ”klar och redig” och medicineringen ökades då till 8 gånger per dag.

I december 1933 lades Hedvig in på sjukhus och man tog då bort medicinen Atropin helt. ”Är vissa dagar oredig och hallucinerar om död och begravning” står det i journalen. Några år senare avled hon på Ålderdomshemmet i Åland, Uppland ”i sviter af sömnsjuka”. Hon hade drabbats av narkolepsi efter strumaoperationen och återhämtade sig aldrig.

Mormors mamma Hedvig födde många barn, men det var endast dottern Elsa Lovisa f. 1903 som ärvde moderns sköldkörtelsjukdom. Elsa var min mormor och även hon fick många barn. Endast ett barn ärvde sjukdomen – min mamma Gun-Britt. Mamma har tre döttrar och jag ärvde sjukdomen. Jag opererades när jag var i 30-årsåldern och har varit frisk som en nötkärna sedan dess. Ingen av oss har behövt äta medicin (Levaxin) efter operationen. Har skrivit mer om struma i ett tidigare inlägg som du kan läsa här

Mamma och jag har aldrig träffat ”gammelmormor” Hedvig ”Sona-Hedda”, men vi bär båda ett släktminne från henne i form av ett ärr på halsen.

Ledtrådar i journalanteckningarna

Vi som vill hitta okända fäder i släkten kan få viktiga ledtrådar genom läkarjournalerna. Morfars och hans syskons pappa är antecknad som ”okänd” i kyrkböckerna men enligt släktrykten bodde han hos familjen ibland. Morfar Ivar som föddes 1901 berättade att hans mamma var förlovad med barnafadern och han bodde ”säsongsvis” hos familjen. Morfars bror, Alrik Ingvar, som föddes 1914 lämnade efter sin bortgång en lapp efter sig där det står ”Far död i olycka 1916”.

1912 föddes brödernas syster Agnes Teresia i Bladåker, Uppland. Samma år avled deras äldre syster Elin Maria i tuberkulos. Det finns inga bilder på flickorna men genom Agnes läkarjournal kan vi få en liten inblick i hennes och familjens liv. Hon var 17 år när hon sökte läkare och berättade då att hennes far hade avlidit när hon var liten ”troligen i lunginflammation”. Agnes berättar vidare att hennes mor och syskon alltid har varit friska, men själv har hon inte varit lika stark. Som barn var hon ofta förkyld, särskilt höst och vår. Nu sökte hon hjälp för den molande, hemska värken i ryggen och i ljumsktrakten. Hon ordinerades en kost utan salt, kryddor och gick hem. Agnes blev snart inlagd igen och gick bort i njursjukdom 1929 när hon var 17 år.



Så här beställer du journalkopior

För att beställa journalkopior ur din egen läkarjournal kan du logga in på 1177 och göra en beställning som gäller dig själv.

För äldre journaler som gäller släktingar vänder man sig till Regionarkivet i den region där personen levde. Bifogar några länkar här nedan. Om just din region inte finns med, så finns kontaktuppgifter på internet.

Lycka till med din forskning!



Regionarkivet Västmanland

Regionarkivet Stockholm

Regionarkivet Göteborgs stad

Regionarkiv Skåne

Regionarkivet Örebro län

Regionarkivet Norrbotten

Regionarkivet Östergötland

Regionarkivet Värmland

Regionarkivet Sörmland

Regionarkivet Uppsala