Vintjärn – ett blomstrande gruvsamhälle under flera hundra år

Vintjärn gruvsamhälle i början av 1900-talet. Foto: Järnvägsmuseet

Den lilla orten Vintjärn ligger på 300 meters höjd över havet, i skogstrakterna mellan Svärdsjö och Svartnäs, i nordöstra Dalarna. I flera hundra år var Vintjärn ett blomstrande gruvsamhälle där människor arbetade och bodde, i generationer. Gruvorna lockade även utsocknes att packa sina pinaler och flytta till området. På 1700-talet kom bland andra de finska familjerna Bergman och Boström till Vintjärn.

Många Vintjärnsbor kom att arbeta i gruvorna, i generation efter generation, ända fram till 1978 då gruvan lades ned för gott.

Olof från Gräsbackstorp gjorde ett fynd

Till Dalarna kom många östfinnar/skogsfinnar på 1600-talet och ända in på 1900-talet talades fortfarande finska på sina håll. I Vintjärn har det brutits järnmalm i flera hundra år och det var finnen Olof Andersson från Gräsbackstorp som upptäckte fyndigheten år 1725, när han var på väg till kyrkan. Han hittade några järnhaltiga stenar på Vintjärnshöjden som han visade för en bokhållare vid Åmots bruk. Det dröjde inte länge innan gruvdriften var i full gång. I ett brev förklarade Olof Andersson: ”Anno 1725 den sista stora Böndagen fant jag ett malmstreck på Vintjärns Kölen och bar det ner till Bäckagården i Böle By och där omtalade mitt hittegods och platsen för Påhl Andersson i Lilla Björnmossen och visade en provsten.” Det har berättats att Olof sålde sitt fynd för en rulle tobak.

Många Vintjärnsbor kom så att arbeta i gruvorna, i generation efter generation, ända fram till 1978 då gruvan lades ned för gott.

Gruvfogdar med finska rötter

Den blomstrande gruvindustrin lockade många att bosätta sig i området och flera gruvfogdar med rötter i finska Österbotten slog sig ned i Vintjärn med sina familjer.

Olof Bergman föddes 1699 och var först bokhållare vid Dalfors bruk i Rättvik men kom senare att bli gruvfogde vid Vintjärn bruk. Olofs föräldrar var Lars Jonsson och Abeluna Larsdotter som båda hade finska rötter. Gruvfogden var en man med stor makt. Han kunde åtala och fängsla dem som inte skötte sig. I gruvfogdens arbetsuppgifter ingick bland annat att leda arbetet i gruvan och att hålla ordning på bergsmännen.

Enligt Platon var kvinnans livmoder (”hysteria” på grekiska) säte för ett väsen som ingenting hellre vill än att föda barn.



Drabbades av moderspassion

Olof Bergmans hustru, Sofia Mickelsdotter-Holm f. 1698 var dotter till mjölnaren Mickel Persson-Holm som arbetade vid Gävle strömkvarnar och hans hustru Christina. Sofia hade tidigare varit gift med en svarvare som hette Engman och fick med honom två döttrar. När hon blev änka gifte hon om sig med Olof Bergman och paret fick under sitt äktenskap två söner. Sofia tycks inte ha mått så bra under sin livstid. När hon avled i juni 1763 hade hon lidit av ”moderspassion” i 25 år och avled också av denna mystiska åkomma. Prästen skrev: ”Fört en stilla vandel; haft moderpassion 25 år, varav hon åtskilliga gånger varit sängliggande, den var ock orsaken till hennes död, som i en gudomlig beredelse skedde.”

Moderspassion var förr i tiden detsamma som hysteri och yttrade sig bland annat som diverse nervösa besvär, svaghet och dålig matsmältning. Enligt Platon var kvinnans livmoder (”hysteria” på grekiska) säte för ett väsen som ingenting hellre vill än att föda barn. Om denna längtan/drift inte blev tillgodosedd så irrade livmodern omkring i kroppen och orsakade alla möjliga nervösa besvär och sjukdomar.

Vintjärns gruvor 1905. Foto: Thorvald Gherman/DigitaltMuseum


En farlig arbetsplats

Makarna Bergmans son Petter (Petrus) f. 1738 blev gruvfogde vid Vintjärns gruvor, liksom sin far. Han gifte sig med Elisabeth Boström f. 1739 i Nykarleby, Finland och paret fick tillsammans 11 barn men endast fem levde till vuxen ålder.

Gruvan var en väldigt farlig arbetsplats förr i tiden. Även för gruvfogdar. Petter Bergman skadades svårt och fick benet krossat 1782. Förmodligen skadades han i ett stenras i gruvan och avled samma dag.

Elisabeth gifte om sig med gruvdrängen Erik Hansson. Hon avled 1814 av ”håll och stygn” (lunginflammation): ”Erik Hansson Bergmans hustru Lisa Boström från Vintjärn. Född 1739 i Nykarleby, Finland, af Skomakaren E. Boström och Hustru Brita Boström som återflyttat till sin födelseort Boda i denna församling. Gift 1 gn med Gruvarbetaren Petter Bergman vid Vintjärn, 2 gn 1783 med E Hanss. Barn i 1: a äktenskapet 11 st, 3 söner och 2 döttrar lfva, 2 gn inga. Uppförande: Gudfruktigt. Sjukdom: Anfall af håll och stygn i 28 år. Död den 20 Jan. Omkring 75 år.”

Elisabeth var nyss fyllda 17 när hon fängslades och fördes till Ryssland år 1709. Hon satt fängslad i 9 år, innan hon släpptes fri 1718.


”Fånge under ryssen”

Elisabeth Boströms föräldrar var skomakarmästaren och borgaren Erik Boström f. 1702 och Elisabeth Hindriksdotter f. 1692. När modern, Elisabeth, gick bort av ”bröstsjuka” 1764 präntade prästen ned några ord om henne i dödboken, bland annat skrev han att Elisabeth varit fånge under ryssen i närmare 9 år.

”Den stora ofreden” (1713–1721) kallar man den ryska ockupationen av Finland under stora nordiska kriget. Belägringen drabbade invånarna i Österbotten hårt och många tvingades fly. Många hemska brott, som tortyr, våldtäkt, mord och kidnappning utfördes av de ryska soldaterna. Det var efter den ryska segern vid Poltava år 1709 som erövringen av Finland inleddes. Österbotten blev särskilt utsatt då den ryske tsaren, Peter, gav order om total ödeläggelse just i detta område, av strategiska skäl. Genom att förhärja landskapet kunde den svenska armén inte återerövra området. I Österbotten dödades flera tusen personer, 30 000 människor drevs på flykt och cirka 4 600 civilpersoner togs som krigsfångar.

Elisabeth var nyss fyllda 17 när hon fängslades och fördes till Ryssland år 1709. Hon satt fängslad i 9 år, innan hon släpptes fri 1718. Lyckligtvis slutade allt väl för Elisabeth, majoriteten av krigsfångarna fick aldrig återse sina familjer. Hon gifte sig med skomakaren Erik och avled 72 år gammal av ”bröstsjuka”.

Från dödboken 1764: ”Skomakaren Mäster Erik Boströms hustru Elisabet Hinriksdotter ifrån Boda, född i Österbotten och Nykarleby stad 1692 Michaelis tid. Fader: Hinric Pehrsson, moder: hustru Carin Ericsdotter. Då hon fyllt 17 år blev hon fången under ryssen, och var i fångenskapet 8 år och 1/2, 9 år. Därefter begav hon sig i äktenskap med Mäst:r Boström. Med honom sammanlevat 37 1/2 år, avlat 3 söner och 3 döttrar vilka 2:ne söner och 1 dott:r äro genom döden avgågne. Hon haver varit här i församlingen 22 år, och alltid erkänd för en ärlig och christelig vandel, samt med andakt brukat de dyra nådemedlen. Haft god hälsa men sista året råkade i en svår bröstsiuka varav hon uti en christerlig beredelse avsomnade den 7 december”.

Ryska kosacker paraderar i Torneå 1858. Akvarell av Fritz von Dardel

Källor: Hällestads hembygdsförening, Ahlkvist/Nordic Fly, Sevärda Svärdsjöbygden, Historia nu, Torbjörn Norman/Anbytarforum, Artikel i Österbottens tidning, ”Vår rysskräck har djupa rötter” (2014-10-26) och egen forskning

Skriv gärna en kommentar.