Völvan – den kvinnliga sejdaren
I det förkristna Norden kallades den kvinnliga spåkvinnan (sejdaren) völva, vala, sejdkona, spåkona och gýgr. I en tid då de flesta kvinnor var släkt- och gårdsbundna, hade hon en större frihet. Ordet ”völva” härrör från fornnordiskans ”völr” som betyder käpp/stav och avsåg det redskap hon använde när hon utövade sejd. Den kvinnliga sejdaren/völvan/valan var oftast en äldre, icke-fertil kvinna som kunde röra sig fritt i samhället, men bland de förkristna sejdarna fanns både män och kvinnor. Det har berättats att det ursprungligen var gudinnan Freja som lärde guden Oden och asarna trolldomskonsten.

De manliga sejdarna
De trollkunniga ansågs ha speciella kunskaper och var på sin tid både respekterade och fruktade.  De kunde se framtid och förfluten tid, hitta försvunna saker, stilla stormar och bota sjukdom, men de ansågs även kunna orsaka sjukdom och skador. Den manliga utövaren gick under benämningarna sejdmadr, skratti, trollman och galdraman. I den förkristna religionen hade man fokus på det goda livet här och nu. Inte någonstans längre fram, som exempelvis inom kristendomen. Genom sejd trodde man sig kunna få sin vilja igenom, lite hjälp från gudar och gudinnor. De trollkunniga var således respekterade, men även marginaliserade. Speciellt de män som ägnade sig åt sådana ”konster”. I sejden fanns något gränsöverskridande som framkallade en nedlåtande attityd hos allmänheten.

Omanliga spåmän
Både sejdmän och völvor använde sig av en speciell sång i falsett som kallades ”galder” (att gala). Det fanns galder för att åstadkomma det mesta på magisk väg – exempelvis galder som stillade stormar, botade sjukdom, tog kraften från förgiftade pilar och som stoppade hat från att växa. I en tid då könsnormer var skrivna i sten såg man gärna ned på de män som ägnade sig åt sådana ”omanliga” saker. Synen på dessa sejdmän sammanfattades i ordet ”argr/ergi” som betyder ungefär ”skamlig omanlighet”. I Ynglingasagan 4 kan man läsa följande: ”Oden kunde och utövade själv den konst som ger mest makt och som heter sejd. Därför kunde han veta mäns öden och se det som skulle hända och dessutom döda eller skada de män som vålla dem olycka. Han kunde också beröva folk förståndet eller kraften, och ge den till andra…men att bedriva denna trolldom följs av så mycket omanlighet att det inte ansågs passa för en man och därför lärde man gydjorna (prästinnorna) denna idrott”.

Völvans spådom (Völuspá)
Völuspá, ”Völvans spådom”, är en dikt som skrevs ned någon gång på 800 – 1000-talet och som återfinns i den Poetiska Eddan. Den berättar om världens uppkomst och om gudars och människors öden fram till Ragnarök, världens undergång. Jag har tonsatt vers 1 – 4 av Völuspá, som du kan lyssna på här nedan.