Anor i Hammerdal

Ströms_kyrka_20060106
Ströms kyrka, Jämtland. ”Ingen i Straum kunde Pater Noster” sades det år 1273. Foto: Erik Svanberg

Hammerdal i Strömsund, Jämtland är en ort med gamla anor. De första invånarna tros ha bosatt sig där redan under vikingatiden och år 1050 fanns fyra gårdar i ”Hambradal”. Den första sockenkyrkan byggdes omkring år 1150. Sockenprästerna ansvarade för församlingarna i de båda socknarna Ström och Hammerdal, men så särskilt kyrkliga tycks församlingsborna inte ha varit till en början – år 1273 vittnades det nämligen om att ”ingen i Straum kunde bönen Pater Noster”.

Spåkvinnan Agnis ättlingar

När historikern Fale A. Burman besökte bygden år 1802, hörde han rykten om att invånarna tidigare hade använt de gamla förkristna gravhögarna i området som ”bönpallar”. Varje söndag hade sockenborna gått på knäna runt kyrkan, med radband i händerna. Detta pågick så ofta och så länge att det med tiden hade bildats en synlig stig kring kyrkan. ”En del samer i området tros fortfarande ha dessa radband i förvar”, påstod Burman 1802. Han menade även att de flesta invånarna i Ström härstammar från en spåkvinna och helare som hette Agnis. Agnis levde enligt Burman under ”påhvlisk tid” (katolsk tid) och hennes son, ”Stor-Nils” var ”af jättelik växt”.

Under 1600-talet levde svenskar i området, men även samer och finnar. Finnarna livnärde sig av svedjebruk, jakt och fiske. Fale Burman antecknade i sin dagbok att deras ättlingar var resliga och att de i allmänhet hade bättre hälsa än bönderna i området. Om man ska tro Burman så var de även hårigare än sina svenskättade grannar: ”Finmärska är beteckningen på de finska avkomlingarnas ludenhet”.

 

Farmor Margit i Tåsjön på 1970-talet. Foto: Björn Wijk

Burman beskriver även hur människorna i området var klädda i början av 1800-talet. Kvinnorna i Hammerdal bar låspungar (små väskor/portmonnäer), hade vacker hy men var enligt honom inte särskilt ”välsvarvade” – de hade enligt Burman slät plie (form). Till helger och finare tillfällen hade kvinnorna svarta kjolar, mössor med band och livstycken utan tröja med sydda axelremsor på linnet. De manliga invånarna beskrivs som ”långa karlar”. Blå jackor med stora metallknappar var modernt bland männen och vintertid bar man gärna blå kapprockar. Burman noterar även en ny modefluga bland männen i Hammerdal – ludna fårskinnsbyxor.

Norra Jämtland hade få och dåliga vägar förr i tiden. Det anmärkte även Fale Burman på. Dessutom ansåg han fjällen i Hammerdal vara ”stora, många, snöstarka och rysliga”. 

1280px-Hammerdal_kyrka_view2
Hammerdals kyrka Foto: Håkan Svensson

Den bortjagade prästen i Hammerdal

Genom reformationen år 1527 fastslogs att endast det ”rena Guds ord” skulle predikas i kyrkorna och Sverige omvandlades därmed till den evangelisk-lutherska Svenska kyrkan, som vi tillhör än idag. 

Sockenborna i Hammerdal och Ström, hade vid det här laget lärt sig sina böner och vant sig vid den katolska läran. Man var inte särskilt intresserade av att byta inriktning, så när min anfader, sockenprästen Joghen (Jon) Eriksson Sparf, en söndag försökte genomföra en av sina moderna, evangeliska predikningar i kyrkan, blev han utjagad från kyrkan av församlingen. Jon tog sin tillflykt till prästgården, men de ilskna församlingsborna lät honom inte vara ifred där heller.

Prästen beväpnade sig då med en dalbila (ett svärd) och flydde upp till ett loft. Från loftet försvarade han sig mot de uppretade församlingsborna genom att hugga hejvilt med svärdet mot folkmassan. Efteråt kontaktade församlingsborna biskopen i Trondheim och framförde klagomål över den stridslystne prästen i Hammerdal. Jon Sparf försvarade sig genom att säga: ”En herde måste märka sina får, på det att han desto bättre kan känna igen dem”.

Även Jon Sparfs son, Erik Jonæ Sparf, kom att arbeta som präst i Hammerdal och Ström. Av någon anledning brann kyrkan i Hammerdal upp 1588 och man tvingades sälja en bit av kyrkans jord för att kunna finansiera återuppbyggnaden.

1024px-Hammerdal_kyrka_entrance_view
Hammerdals kyrka brann upp år 1588. Genom att sälja en bit av kyrkans jord fick församlingen in 5 1/2 daler. Foto: Håkan Svensson

Inbundna, trotsiga och egensinniga jämtlänningar

Under sina resor i området år 1802 slog Fale Burman fast att de jämtländska männen i allmänhet var vackrare än de jämtländska kvinnorna: ”Kvinnfolket i Oviken är ej så vackert som mankönet. Med få undantag gäller detta om alla socknar i Jämtland”. 
Burman menade även att jämtlänningar är ett ganska missförstått ”folk”: ”Främmande folk hata landets infödingar – anser dem vara alltför inbundna, egennyttiga, trotsiga, lata och egensinniga människor”.

I Hammerdal och Ström bar invånarna näverskor istället för träskor, antecknade Burman i sin dagbok. Han skrev även att det tidigare varit ”ohyfsat” i Ström, som tidigare kallades ”sjåbygden” eftersom invånarna där hade blåsor (skrapade djurhudar) istället för fönster i sina hus. Men nu tyckte han att det hade det blivit mer civiliserat i Ström: ”Orten är mycket driftig och de som komma dit vilja ej gärna flytta därifrån enligt ordspråket”. Och om invånarna i Hammerdal och Ström hade han bara gott att säga 1802: ”Hamerdalsboerne ej trätgiriga eller begifna på fylleri”.

 

Foto: Björn Wijk

 

Synen på kvinnan inom kristendomen

Under lång tid förhärligade kyrkan den rena jungfrudomen, samtidigt som man idealiserade äktenskapet och barnafödandet. Äktenskapet var stiftat i himmelen och ansågs därför vara omöjligt att upplösa. En möjlighet till en viss frihet hade änkorna som, trots att de saknade social status, ändå kunde driva jordbruk.

Under 1300-talet kunde änkor som endast varit gifta en gång och som var över 50-60 år bli medlemmar i speciella grupper med funktionen att hålla böner för givare eller för hela kyrkan. Man trodde att Gud lyssnade lite extra till en änkas böner.

Under 1400-talet utvecklades en idealiserad bild av kyskhet och jungfrudom. En asketisk livsföring var en god förberedelse för martyrskapet och var i Guds ögon den ideala livsföringen. Klosterordnarna innebar också en väg till större frihet, genom studier och utbildning för kvinnor. Klostren hade kvinnliga ledare och där kunde kvinnor verka som abbedissor och nunnor.

Foto: Jungfrun i bön, Sassoferratto

Under 1500-talet hade den katolska kyrkan stor makt. Den tyske prästen och teologen Martin Luther f. 1483 var starkt kritisk till bland annat de avlatsbrev som möjliggjorde ombyggnad av Peterskyrkan i Rom. Han spikade upp sina kritiska tester på slottskyrkans port i Wittenberg, Tyskland år 1517, vilket blev inledningen till reformationen. Luther var inte den ende som ansåg sig ha det som krävdes för att reformera kyrkan. Lite senare etablerades den kalvinistiska och reformerta tron. Prästen Huldrych Zwingli f.1484 ansåg i Schweiz att det var han som upptäckt att tron var det enda som kunde rädda människan. Zwingli menade att nattvardens bröd och vin skulle ses som symboler. Fransmannen Jean Calvin, f. 1509 var också radikal och lade grunden för den kalvinistiska läran.

I mitten av 1530-talet hade den lutherska och den kalvinistiska tron etablerats i västra Europa. Ur den asketiska protestantismen kom sedan pietismen, metodismen och baptismen. Enligt protestantismen kan människan själv inte påverka sin frälsning. Denna sker endast genom Guds nåd och för Luther, liksom för Calvin är det endast den troende människan som kan erhålla Guds frälsning. Frälsning vilade således helt på Guds nåd.

Martin Luther förnekade den fria viljans existens. Endast av Guds nåd kan frälsning ske. Rättfärdiggörelsen är inte en process utan ett beslut som Gud tar. Rättfärdigheten sitter inte inom människan själv och är inte en helande-process. Rättfärdiggörelsen, var enligt Luther något mellan människan och Gud. På så sätt lades en grund för en individualistisk tro. Individens relation till Gud är direkt och baseras på ett beslut genom tron på Guds löften och frälsning genom Kristi död och uppståndelse. I den dynamiska frälsningsprocessen har inte heller kyrkan någon nödvändig roll, i form av sakrament eller präster.

Med protestantismen kom en slags kristen arbetsmoral där det ansågs vara människans plikt att arbeta hårt, sällan vila och att hålla sig kvar i den ”fålla” som man av Gud hade blivit tilldelad – vilken den än må vara. Martin Luthers hustru, Katharina von Bora ansågs vara en idealisk kvinna och hustru. Hon började sina arbetsdagar redan klockan fyra på morgonen och kom därför att kallas ”Morgonstjärnan i Wittenberg”.

Tidigare hade Jungfru Maria haft en stor plats då man hade själamässor för de avlidna, men inom protestantismen var det individens tro som helt avgjorde var man hamnade efter livet och förbön, allmosor och späkning av kroppen förlorade sin mening. Familjen blev den nya gemenskapen, kärnfamiljen genom vilken individerna var sammanlänkade genom blodsband. Ett liv som kysk jungfru var inte längre idealet. Istället vördades kvinnan som hustru och moder.

Efter reformationen fanns ingen behov av förböner till jungfru Maria eller helgonen. Foto: Helena Bure Wijk

Någon möjlighet för kvinnor att predika gavs inte då Luther, med stöd av Bibeln menade att för att predika krävdes en god röst, ett kraftfullt tal, ett gott minne och andra naturliga gåvor. Förmågor som kvinnor inte ägde. Då idealet inte längre var kyskhet, fanns plötsligt hela kvinnans värde i äktenskapet, i att tillhöra en man. Då Luther även trodde att kvinnor var mer benägna än män att utöva trolldom, att de var påverkbara för falska irrläror och moraliskt svagare och att straffet för detta måste vara döden, blev resultatet att många kvinnor oskyldiga kvinnor avrättades i protestantiska länder.

Majoriteten av de kvinnor som anklagades och avrättades som ”häxor, var äldre kvinnor i icke-fertil ålder. I boken ”Her story: women in Christian tradition” (2006) beskriver Barbara MacHaffie hur trollkonan under 1600-talet beskrivs som gammal, rynkig, ful, sjuk och med lyten. MacHaffie menar att den äldre ensamma kvinnan redan var socialt utsatt i sin position och lätt kunde bli ett offer i jakten på ”häxor”.  Hon var också den som med sin erfarenhet visste hur man kunde tillreda örter för att hjälpa sjuka. I äldre tid var det till de gamla erfarna kvinnorna man vände sig för att få hjälp.

Med reformationen förändrades synen på äktenskapet, som nu inte längre var ett sakrament utan istället ett ideal, en högsta form av kärlek som rekommenderades av Gud. Därmed blev det möjligt att upphäva äktenskap genom skilsmässa. För kvinnan blev detta en positiv förändring. Hon räknades med, som en del i Guds skapelseplan. Hennes uppgift var dock alltjämt att vara en god och gudfruktig hustru och att föda barn. Genom reformationen blev hon inte mer självständig och jämbördig. Istället flyttades makten från kvinnans far till hennes make. Då idealet inte längre var kyskhet, fanns plötsligt hela kvinnans värde i äktenskapet, i att tillhöra en man.

Foto: Helena Bure Wijk

Anmält sig hafva omfattat baptistiska åsigter

Baptisterna. Målning av Gustaf Cederström, 1886

Reformationen inleddes i Europa under 1200-talet och reformatorerna – de var många – hade alla som mål att förnya och återföra den mäktiga katolska kyrkan till något som var mer ”äkta” och ursprungligt.

När den katolske munken och teologen Martin Luther f.1486 spikade upp sina 95 teser på porten till Schlosskirche i Wittenberg år 1517 där han protesterade mot avlatsbreven inom katolska kyrkan, där de rika kunde köpa sig botgöring för sina synder, så tänkte han sig aldrig att hans handling skulle starta en helt ny religiös rörelse, men så blev det. Vid ett möte i Uppsala år 1593 blev den evangelisk-lutherska tron rådande i Sverige.

Martin Luther, målning av Lucas Cranach

 

Många ville förändra

 

Jean Calvin

Martin Luther var långt ifrån den enda som hade invändningar mot katolska kyrkan. Jean Calvin f. 1509 var också han upprörd över kyrkans förfall och blev grundare till kalvinismen. Kalvinismens dubbla predestinationslära är dess mest typiska dogm. Gud har redan gjort sitt val och det finns ingenting människan kan göra för att påverka om hon/han hamnar i himmel eller helvete efter detta liv, men man måste arbeta hårt varje dag ”som om” man vore en av de utvalda.
Även i Martin Luthers föreställningsvärld hade Gud redan gjort sitt val och människan måste hålla sig inom sin tilldelade ”fålla” och arbeta hårt för att uppfylla Guds bud, trots att hon inte visste om hon var utvald till evigt liv eller fördömd och förpassad till helvetets eviga pina.

Baptismen

Baptismen har sin ursprungliga grund i den kalvinistiska reformerta läran men delades med tiden i två ”grenar” där den ena gruppen valde att anta en mildare predestinationslära, medan den andra fortsatte att följa Jean Calvins. Under 1800-talet hade kyrkan stor makt och baptisterna ansåg att prästerna inte skulle ha tolkningsföreträde. Varje människa skulle ha frihet att tolka Bibeln på egen hand.Den första baptistiska församlingen grundades i vårt land 1848, i en tid då det var olagligt att utöva annan tro än den lutherska i Svenska kyrkan. Grundaren, Fredrik Olaus Nilsson blev landsförvisad för sitt brott, men i slutet av 1800-talet hade rörelsen vuxit sig stark i Sverige med hundratals församlingar och ca 40 000 medlemmar.

Min mormors morföräldrar levde i Krokek, Östergötland och blev hängivna baptister i mitten av 1800-talet. De fick många barn men vägrade att döpa dem i svenska kyrkan. Det står antecknat ”icke döpt” vid barnens födelser. I församlingsböckerna står det att Per August ”anmält sig hafva omfattat baptistiska åsigter”.

Baptisterna har ingen enhetlig troslära men vilar på de båda hörnstenarna skrifts- och frihetsprincipen. Vägledning ska sökas i Bibeln, framför allt i Nya testamentet. I en tid då allmän kvinnlig rösträtt inte existerade, tilläts kvinnor att erhålla olika positioner inom de baptistiska församlingarna. Frihetsprincipen handlar om att varje individ måste ha frihet att välja sin tro. Eftersom människan har religionsfrihet måste hon också själv få välja om och vad hon ska tro på och man praktiserar därför vuxendop (troendedop). När ett litet barn föds till världen ber man för barnet och dess föräldrar i en välsignelseakt, men dopet får vänta tills individen själv vill inträda i församlingen. Under 1800-talet hände det att baptister förvägrades att gifta sig. Deras odöpta barn betraktades som ”oäkta”. Det var även förbjudet att samlas till gudstjänst utanför Svenska kyrkan.

Per- August Perssons och hans hustru Hedvig Kristinas barn var inte döpta i Svenska kyrkan och kunde därmed inte heller konfirmeras, vilket gjorde att man gifte sig borgerligt.

Per-Augusts dotter Gerda Helena var varken döpt eller konfirmerad och gifte sig därför borgerligt i Krokek 1905.

 

Mormors morfar Per-August Persson f.1848 blev baptist och vägrade att döpa sina barn i Svenska kyrkan