Comosjön i Lombardiet. Foto: Luca Casartelli
Det folk som på sin tid kallades lombarder/longobards – ”långskägg” – hävdade själva att de härstammade från en stam i norra Skandinavien som de kallade Winnili. På 500-talet e. Kr. invaderade ”långskäggen” delar av dagens Italien och grundade där Lombardiet. Trots att det har förflutit tusentals år sedan de skäggiga ”barbarerna” vandrade omkring här på jorden, så lever deras DNA ännu kvar inom oss. Min pappa Björn är exempelvis närmare 32 procent longobard enligt DNA-resultatet.
Historia Langobardorum
Lombarder (longobards) var på sin tid en grupp krigiska germaner som intog delar av Italien år 568 e.Kr. och gav namn till regionen Lombardiet (Lombardia). Namnet ”longobardus” kommer av de proto-germanska orden ”langas” och ”bardaz” – ”lång bård” eller ”långskägg”. På 800-talet skrev den benediktinske munken Paulus Diaconus verket ”Historia Langobardorum” där han berättar langobardernas historia. Alla gamla källor bör förstås tas med en stor nypa salt då myt oftast blandas med fakta, men munkens verk är en värdefull källa till kunskap om ”långskäggen”. Enligt lombarderna själva härstammade de från södra Skandinavien från en stam som kallades Winnili. Till skillnad från Vandalerna, som dyrkade Odin, föredrog ”långskäggen” gudinnan Freja, som troddes skänka dem framgång under strider.
Mördades på uppdrag av hustrun
Det var kung Alboin som ledde invasionen av Italien år 568 och grundade det langobardiska riket i Italien. Han tog över efter sin far, kung Audoin och ledde longobarderna från Pannonien, mot området där nuvarande Italien ligger.
I strider dödade han den gotiske kungen Kunimund och fick då kungens dotter, Rosamunda, som segerbyte. Alboin mördades sedermera i Verona år 572, på uppdrag av hustrun Rosamunda. Enligt myten hade han nämligen tvingat henne att dricka ur fadern Kunimunds huvudskål, efter att han hade mördat denne.
Blev katoliker med tiden
Långskäggen levde en tid i området för dagens Ungern (Pannonien) innan de invaderade Italien under dåvarande kungen, Alboin. Väl i Italien spred man sin kultur med en blandning av germanska, kristna och romerska element och grundade Langobardia Maior i norra Italien och Langobardia Minor i söder. Huvudstaden, Pavia, låg i den norra regionen som erövrades först. Som ”hedningar” var man illa omtyckta av den romerska befolkningen, såväl som det bysantiska riket och påven men genom århundradena kom man att helt anamma den katolska tron. Lombardernas kungarike varade fram till 774 e.Kr. då det erövrades av frankerna under kung Karl den store. Longobardiska stater fortsatte dock att existera i södra Italien fram till normandernas erövring av området flera hundra år senare.
Genetisk ”mix”
Trots att det har förflutit tusentals år sedan de barbariska ”långskäggen” vandrade omkring här på jorden, så lever deras DNA ännu kvar inom oss. Min pappa bär exempelvis 31,6 procent ”longobard-DNA”.
DNA-studier har visat att longobarderna var en genetiskt blandad grupp och att man hade kopplingar till bronsålderns skandinaviska population, men även rötter hos befolkningar på Island och i Litauen. DNA-studier från 2020 visar att ”långskäggen” hade genetiska band till vikingatida invånare i Norge och Sverige.
Helena Wijk - Släktforskning & historia 