I slutet av 1800-talet började svenska läkare och myndigheter se ett skrämmande mönster. Kvinnor insjuknade och dog av fosforförgiftning. Giftet behövde inte införskaffas genom en läkare, eller på illegal väg. Det fanns i en av hemmets allra vanligaste vardagsvaror – tändstickan. De äldre fosfortändstickorna innehöll vit eller gul fosfor, som fanns i själva tändmassan. Till skillnad från säkerhetständstickorna kunde de tändas genom friktion mot olika ytor. Men den vita och gula fosforn var också väldigt giftig. Och kunskapen hade spridit sig om att fosfor kunde användas för att försöka avbryta en graviditet. Fosterfördrivning (att framkalla abort) var förbjudet. För en kvinna som inte kunde eller ville fullfölja sin graviditet fanns inga lagliga och medicinskt säkra möjligheter till abort förr i tiden. En tändsticksask kunde därför bli en desperat sista utväg.
Ett gift som fanns i många hem
Hur utbredd kunskapen om fosterfördrivning med fosfor hade blivit framgår häpnadsväckande tydligt av den svenska riksdagsdebatten. När fosfortändstickorna diskuterades 1897 sade en riksdagsman att kännedomen om fosforns verkan som fosterfördrivande medel hade trängt ”ända ned till befolkningens lägsta lager”. Samtidigt konstaterades att medlet var så farligt att det i många fall också kostade kvinnan livet. Året innan hade riksdagen diskuterat samma problem. Där framhölls att fosforförgiftningar mer sällan tycktes handla om självmordsförsök; fosforn intogs i stor utsträckning för fosterfördrivning. Problemet var att giftigheten var så stor att kvinnan själv kunde dö tillsammans med fostret.
Det fanns en annan egenskap som gjorde fosfortändstickorna särskilt problematiska. De var så lätta att komma över. Kvinnan kunde obemärkt hämta tändstickor ur hemmets förråd och använda dem för att avbryta en oönskad graviditet.
Fosforförgiftningarna ökade
Rättsläkaren Gunnar Hedrén ägnade sin doktorsavhandling åt svenska fosterfördrivningsbrott under perioden 1851–1900, som hade blivit föremål för rättsmedicinsk undersökning. Hans material visade en kraftig ökning under 1890-talet. Riksarkivets Svenskt biografiskt lexikon sammanfattar orsaken tydligt – gul fosfor från tändstickor hade börjat användas vid fosterfördrivning. Med följden att kvinnorna ofta själva dog av fosforförgiftning. I en riksdagsdebatt år 1896 presenterades statistik för perioden 1873–1892. Där uppgavs att fosterfördrivning varit orsaken, eller ändamålet, i 616 registrerade fall av fosforförgiftning – i genomsnitt drygt 30 fall om året. Samtidigt framhölls att de fall som blivit kända genom rättsmedicinska undersökningar sannolikt bara utgjorde en liten bråkdel av det verkliga antalet.
Användningen av fosfor för att avbryta en graviditet var en fara i dubbel bemärkelse. Kvinnan riskerade att dö av förgiftning, men fosterfördrivning var dessutom en straffbar handling. Det måste ha skapat en fruktansvärd situation för den kvinna som överlevde ett misslyckat abortförsök. Att söka sjukvård kunde innebära att det hon försökt göra, uppdagades.
Riksdagen försökte stoppa fosfortändstickorna
Under 1890-talet blev frågan om fosfortändstickorna politisk. Det fanns flera problem med den vita och gula fosforn. Förutom förgiftningarna utsattes anställda inom tändsticksindustrin för risken att drabbas av fosfornekros – en fruktad käkbenssjukdom som orsakades av långvarig exponering för fosfor. År 1896 infördes därför särskilda försiktighetsbestämmelser för att förebygga sjukdomen.
Men fosterfördrivningarna blev också ett tungt argument för att begränsa allmänhetens tillgång till fosfortändstickor. Debatten var inte helt enkel. Några menade att ett förbud bara skulle innebära att desperata kvinnor sökte andra metoder för att avbryta oönskade graviditeter. Andra framhöll att det var just fosforns extrema lättillgänglighet som gjorde den så farlig. En kvinna kunde i ett ögonblick av desperation ta det gift som var så lättillgängligt för henne. Det argumentet återkom ständigt i riksdagsdebatterna.
Tändsticksförbudet 1920
Till slut kom förbudet. Genom förordningen den 30 mars 1900 förbjöds försäljning inom Sverige av tändstickor vars tändmassa innehöll vit eller gul fosfor, men själva tillverkningen förbjöds inte. Svenska fabriker kunde fortfarande tillverka fosfortändstickor för export, men försäljningen inom Sverige förbjöds. 1920 togs nästa steg när regeringen föreslog att det gamla försäljningsförbudet skulle utvidgas till att även omfatta tillverkning och införsel av sådana tändstickor till Sverige. Den gamla fosfortändstickans tid i Sverige var därmed över. Men det betydde inte att fosforn försvann ur människors vardag.
”Fosformos” som abortivum
Att fosfortändstickorna försvann innebar inte att fosfor försvann ur människors vardag. Fosfor användes nämligen i preparat för bekämpning av skadedjur, exempelvis råttor och möss. Ett sådant medel var ”fosformos”. Och i gamla tidningsartiklar kan man se att fosformos faktiskt användes för fosterfördrivning, även under 1920-talet och senare. År 1920 rapporterades om en 30-årig gravid kvinna som avlidit på Barnbördshuset i Göteborg efter fosforförgiftning. Hon hade berättat att hon av misstag fått i sig fosformos som hon hade hemma för att utrota råttor. Tidningen tillade emellertid att man misstänkte försök till fosterfördrivning eftersom kvinnan var gravid.
Fem år senare inträffade ett annat fall i Tollarp. En 20-årig man häktades sedan han, enligt tidningsuppgifterna, i fosterfördrivande syfte hade gett en 21-årig kvinna en dos fosformos. Kvinnan, Hilda, avled följande eftermiddag.
Artiklarna visar att sambandet mellan fosfor och fosterfördrivning inte upphörde när de gamla fosfortändstickorna förbjöds. Ett gift avsett för råttor och möss kunde fortfarande finnas inom räckhåll – och den äldre kunskapen om fosfor som fosterfördrivande medel levde kvar.
En bit kvinnohistoria
I äldre lagstiftning och myndighetshandlingar möter vi ordet ”fosterfördrivning”. Bakom det juridiska ordet fanns verkliga kvinnor. Deras situationer såg olika ut. En ogift gravid kvinna kunde frukta social skam och ekonomisk utsatthet. En gift kvinna kunde leva under ekonomiskt trygga omständigheter, men ändå uppleva att ytterligare en graviditet var omöjlig.
Bakom ordet ”fosterfördrivning” finns olika människoöden och en bit kvinnohistoria som nästan har glömts bort. Fosforförgiftningarnas historia visar tydligt hur människor kunde ta oerhörda risker när säkra och lagliga alternativ saknades. Myndigheterna visste dessutom att fosterfördrivning skedde i det fördolda. Riksdagsdebatterna från 1890-talet talar öppet om kvinnorna, fosterfördrivningarna, dödsfallen och om hur kunskapen om fosforns användning hade spridit sig i samhället.
Så småningom försvann den vita och gula fosforn från tändstickorna, men kvinnornas historia finns fortfarande kvar i arkiven. Ibland återstår bara ett namn, ett datum och några snirkliga ord skrivna med bläck i en dödbok, ”fosforförgiftning”. Bakom ordet kan det finnas en tragisk historia, som ingen har berättat.
Källor
Sveriges riksdag, Riksdagens protokoll 1896, Första kammaren nr 20. Debatt om fosfortändstickornas giftighet och deras användning vid fosterfördrivning och självmord.
Sveriges riksdag, Riksdagens protokoll 1896, Andra kammaren nr 24. Innehåller bland annat samtida statistik över fosforförgiftningar och en utförlig diskussion om fosfortändstickornas tillgänglighet och användning vid fosterfördrivning.
Riksdagens protokoll 1896:24
Sveriges riksdag, Riksdagens protokoll 1897, Första kammaren nr 26. Debatt om förbud mot införsel och försäljning av fosfortändstickor. Här beskrivs bland annat hur kunskapen om fosfor som fosterfördrivningsmedel hade spridits i samhället.
Riksdagens protokoll 1897:26
Kungl. Maj:ts proposition nr 26, 1920. Redogör för 1900 års svenska försäljningsförbud, fosfornekros inom tändsticksindustrin och förslaget att utvidga förbudet till tillverkning och införsel av tändstickor med vit eller gul fosfor.
Proposition nr 26, 1920
Statens offentliga utredningar 1920:8, Vissa ändringar i bestämmelserna. Behandlar bland annat fosfor och fosformos som bekämpningsmedel samt bestämmelserna för användning mot råttor och möss i hus och gård.
SOU 1920:8
Svenskt biografiskt lexikon, Riksarkivet: Gunnar Hedrén. Om Hedréns rättsmedicinska forskning kring fosterfördrivningsbrott 1851–1900 och ökningen under 1890-talet i samband med användningen av gul fosfor från tändstickor.
Gunnar Hedrén – Svenskt biografiskt lexikon
Helena Wijk - Släktforskning & historia 