Det finns många berättelser om forntida ”jättar” som en gång levde på jorden. Bland annat i Nordamerika, Irland, Sardinien, Kina och Afghanistan har man hittat människoskelett som vittnar om att det en gång funnits människor här på jorden som varit exceptionellt långa. Även i Sverige finns berättelser om ovanligt storvuxna och starka människor. Är dessa gamla sägner om högresta människor verkligen bara skrönor, eller kan det finnas en smula sanning i berättelserna? Jag gör en djupdykning i vår forntida historia för att försöka hitta svaren…

Cro-Magnon – modern människa i jätteformat

Cro-Magnon är benämningen på den första moderna människan (Homo Sapiens) som en gång i tiden kom vandrande till Europa från västra Asien. Namnet kommer av fyndplatsen, en grotta – Abri de Cro-Magnon – som finns i sydvästra Frankrike. Skelettfynden i grottan har visat sig vara cirka 30 000 år gamla. Till utseendet liknade Cro-Magnonmänniskan oss, men deras hjärnor var större än våra och denna människotyp var resligare. Det var inte ovanligt att man hade en längd på cirka 2, 5 meter.

I dåtida jägar/samlar-samhälle handlade vardagen förmodligen mest om att jaga, fiska och att hitta ätliga växter, men dessa människor ägnade sig även åt kreativa uttryck och man hade en andlig föreställningsvärld. Världens hittills äldsta målningar har skapats av Cro-magnonmänniskor.

Många skelettfynd som har hittats visar på läkta skador och man har även funnit tecken på att dessa människor ägnade sig åt rituella begravningar. Stark sammanhållning i gruppen och omhändertagande om sjuka och gamla tros därför ha funnits hos Cro-magnon-folket. En av de tidiga sederna inom denna kultur var att måla eller beströ de döda med röd ockra, en sed som sedan fördes vidare genom tiderna.

Rituell kannibalism 

Cro-Magnon-människan kallas visserligen ”den första moderna människan”, men verkar inte ha haft ett modernt tankesätt, med våra mått mätt. Det var tyvärr inte ovanligt att man knaprade på sina medmänniskor på den tiden.

Skelettfynd som har hittats i Gough’s Cave, Cheddar Gorge, i England visar tydliga tecken på att Cro-Magnonättlingarna som levde där för cirka 15 000 år sedan (Magdalenian-kulturen) inte bara åt sina medmänniskor. De ägnade sig även åt att rista in konstnärliga mönster i offrens skelett (efter måltiden) och använde de dödas huvudskål som dryckesbägare. Att använda kranium som dryckeskärl är välkänt från flera andra forntida kulturer, bland annat inom den skytiska. Det är även känt här hos oss i Norden, från vikingatiden.

Inom den skogsfinska kulturen använde man ibland björnens kranium som en rituell öl-bägare. Björnen var fruktad och dyrkad av de östfinska nybyggarna. Ceremonin gick ut på att man hängde upp en björnskalle på en träkil i en lämplig tall. Därefter fylldes skallen med öl. Genom hålen i skallen droppade drycken sedan ner på marken. Då sköt man salut och festen tog sin början. Jag har skrivit om det i ett tidigare inlägg som du hittar här.

Paleoantropologen Silvia Bello vid Natural History Museum i London, England, tror inte att de forntida Cro-magnon-människorna i Gough’s-grottan åt upp sina medmänniskor på grund av hunger. I stället kan man skönja någon slags rituell ceremoni i denna kannibalism som vi inte riktigt förstår oss på – kanske ”knaprade” man på de döda som en åminnelse om livets eviga kretslopp?

Gravetti – mammutjägarna

Den jägar-samlarkultur som kallas Gravetti levde på äldre stenåldern för ungefär 35 000 år sedan. Dessa cro-magnon-ättlingar levde på stäppen där de jagade mammut och följde elefanthjordarna för att få mat och kläder. Dessa människor beräknas ha varit 180 – 190 centimeter långa och var sin tids ”jättar”. DNA-undersökningar av skelettfynd från denna period har visat att Gravetti tillhörde Y-DNA-haplogruppen (hg)I på faderssidan och MtDNA-haplogrupp U5 och U2, på moderssidan.

Min morfar hade-Y-DNA-haplogrupp I och på mormors sida har vi MtDNA-haplogrupp U5. Det är mycket möjligt att de första anfäderna- och mödrarna i vår släkt som en gång i tiden kom till Europa, tillhörde just denna stenålderskultur. En hisnande tanke! 

 

Arvet från Yamnaya

Ättlingarna till de forntida jättarna som en gång i tiden jagade mammut i ett bistert klimat och följde hjordarna på deras väg, kom med tiden att etablera sig på många platser i världen. Från stenåldersjägarkulturen Gravetti uppstod senare bronsålderskulturen Yamnaya (Yamna). Jag, liksom många andra svenskar, är genetiskt, till häften Yamnaya.

Yamnaya, som var ett herdefolk, bestod övervägande av långa, starka och ganska våldsbenägna män som förde ett nomadiserande liv på stäpperna i dagens Ukraina och Rumänien för cirka 5000 år sedan. Man förflyttade sig med hjälp av häst och vagn över stora områden och kom att kolonisera delar av Europa. På senare tid har forskare, med hjälp av DNA-teknik, funnit att dessa forntida stäppherdar inte alls var särskilt trevliga. I själva verket hade de en ganska våldsam och mörk natur. För att se till så att deras egna gener spreds vidare mördade man nämligen männen i de stenålderssamhällen man invaderade och tog sedan kvinnorna till sina hustrur…eller kanske rättare sagt, till sina slavar. Man red in i byarna på hästar och invaderade blixtsnabbt, innan någon hann ana oråd.

Yamnayas gener kom att korsas, bland annat med den snörkeramiska kulturen, även kallad båtyxekulturen (Corded Ware), Klockbägarkulturen (Bell Beaker culture), liksom med de asiatiska Sintashta- och Srubnaya-kulturerna.

Yamnaya-människornas kultur kan beskrivas som ”halvnomadisk”. Man förflyttade sig över stora områden och bodde i vagnar, men bedrev även småskaligt jordbruk och livnärde sig på kött och mejeriprodukter. Yamnaya var troligtvis den första kulturen som tämjde hästar och använde vagnar med hjul.

Yamnaya hade ett speciellt gravskick där de döda placerades med böjda knän i gropgravar, beströddes och målades med röd ockra och täcktes sedan med jordhögar. Sådana jordhögar, kurger, var även tradition i den skytiska kulturen, i omådet vid Kaspiska havet. 

I dagens Europa har finländare den högsta koncentrationen DNA från Yamnaya, liksom östeuropéer och människor från Ryssland, men många svenskar bär också en stor ”portion” Yamnaya-rötter.

De sista jättarna

Ättlingarna till de storvuxna Cro-Magnons som en gång i tiden jagade mammut i ett extremt kallt klimat och följde hjordarna på deras väg, kom med tiden att etablera sig på många platser i världen. När mammuten dog ut för cirka 4000 år sedan, blev bisonoxen en viktig födokälla och man följde hjordarna. ”Klockbägarkulturen” (Bell Beaker) och den så kallade ”Adenakulturen” i Nordamerika räknas som de sista kända kulturer som har sina rötter hos Cro-Magnon.

På 1800-talet började rapporter komma om ”jätteskelett” som hittats i forntida gravhögar i Nordamerika. Skeletten, som var 2-3 meter långa, visade märkliga avvikelser. De var långa och hade ovanligt långa skallar och massiva underkäkar. Människorna som en gång levde i området, från cirka 1000 f. Kr. och byggde dessa gravhögar kallas Adenakulturen (Allegewi) och var den allra första i Nordamerika. Den hade sitt centrum i nuvarande Ohio och anses vara föregångare till Hopewellkulturen. Man begravde de döda tillsammans med gravgåvor av metall, pärlor och ben. Liken beströddes med röd ockra.

Konstnären Marcia K. Moore har med hjälp av skelettfynd skapat modeller som visar hur de högresta Adena-människorna såg ut i en fantastisk film som du kan se här

Som många andra har jag hittat berättelser om ”jättar” i min släktforskning. De första nybyggarna i Härjedalen, Jämtland sägs ha varit ovanligt resliga och starka. Mer om det kan du läsa i mitt tidigare inlägg här i bloggen,”Jättarnas ätt (del 1)”. Några ”jättar” har jag dock inte hittat i släkten inom de närmaste generationerna…men min farfar var närmare 2 meter. Själv är jag bara 1.64 centimeter över havet och jag verkar krympa med åren  🙂

 

 

 

 

 

 

Källor: Indoeuropean.eu, ”Re-theorising mobility and the formation of culture and language among the Corded Ware Culture in Europe” (Kristiansen, Allentoft, Frei, Iversen, Johannsen, Kroonen, Pospieszny, Price, Rasmussen, Sjögren, Sikora och Willerslev, 2017), NewScientist (Story of most murderous people of all time revealed in ancient DNA, 2019), Tanya Payak (Mound Builders), Natural History Museum (The cannibals of Gough’s Cave), Science Advances, Marcia K Moore, Family Tree DNA och egen forskning.