Släktforskning är så spännande och man vet aldrig var man hamnar när man börjar att nysta i släkttrådarna. Ena dagen sitter man och söker efter indelta soldater i Bladåkers socken och dagen därpå har man hamnat i en gammal grotta i Nevadaöknen tillsammans med kannibaler…

De rödhåriga kannibalerna i Lovelock Cave

Intill den numera uttorkade Humboldtsjön (Lake Lahontan) i Nevada, USA, ligger den mytomspunna Lovelock-grottan. Enligt den nordamerikanska ursprungsbefolkningens berättelser levde där rödhåriga jättar en gång i tiden. Enligt sägnen hade dessa ljushyade, storvuxna människor anlänt till Nordamerika med båtar, långt innan de andra stammarna kom dit.

De långa, rödhåriga människorna var djupt fruktade av övriga stammar. Sarah Winnemucca, som tillhörde Paiute-stammen, har i sin bok ”Life among the Piutes – Their Wrongs and Claims” (1882) berättat hur jättarna brukade ligga i bakhåll för hennes folk, överfalla dem och sedan döda dem. Dessa jättar var inte bara stridslystna, de var även kannibaler. Av rädsla brukade därför medlemmarna i Paiute-stammen färdas på stigarna nattetid, men de rödhåriga passade då på att gräva stora hål i stigarna, som man handlöst föll ned i.

Winnemucca, liksom många andra från ursprungsbefolkningen har hävdat att de rödhåriga var kannibaler som åt sina döda: ”De brukade även gräva upp våra döda som hade begravts, bära i väg dem för att sedan äta dem”, berättar hon och fortsätter: ”Då och då hände det att de kom och inledde strider mot mitt folk. De ville slåss. Så snart någon hade dödats kom deras kvinnor och bar bort kropparna. Mitt folk har berättat att de var väldigt modiga. Under striderna hoppade de upp i luften och fångade pilarna som sköts över deras huvuden, för att sedan skjuta tillbaka samma pilar”.

Tog sin flykt till grottan

Den nordamerikanska ursprungsbefolkningen tröttnade på att vara villebråd för dessa barbariska jättar, så man slog sig samman och bestämde sig för att ta kål på dem, en gång för alla. Paiute-stammen gick samman med andra stammar som redan hade lyckats utrota de rödhåriga på sitt territorium. När Paiute inledde sitt krig mot de rödhåriga jättarna var ”jättarna” cirka 2600 till antalet. Striderna kom att vara under tre års tid. Sarah Winnemucca berättar i sin bok: ”Mitt folk dödade de flesta av dem. De få som överlevde drog sig undan och gömde sig i de djupa skogarna vid Humboldt-sjön, men mitt folk satte då eld på skogen. De försökte rädda sig genom att att tillverka båtar och bege sig ut på sjön, men de kunde inte överleva utan eld. De var nära svältgränsen där de befann sig. Mitt folk stod på land runt sjön och höll utkik och så snart de försökte ta sig i land blev de dödade”.

Efter att ha jagats i åratal gick slutligen de överlevande ”jättarna” iland, på sjöns östra sida och flydde in i en djup grotta som nu kallas Lovelock Cave. De andra stammarna stod på vakt vid grottans ingång, beredda att döda dem så snart de försökte lämna sitt gömställe för att hämta vatten. Enligt Winnermucca ville man få de rödhåriga att ge upp sin kannibalistiska tradition: ”Mitt folk frågade dem om de var beredda att ge upp och leva som oss och sluta upp med att äta människor som vore de prärievargar eller odjur. Men de ville inte ge upp”.

Innebrända

Man beslutade sig nu för att ta kål på individerna som gömde sig i grottan och samlade ihop ved och ris som snart fyllde hela grottans ingång. Människorna inne i grottan försökte förtvivlat rädda sig genom att rasera vedtravarna och bära in det brännbara materialet, långt in i grottan. De som vaktade grottans ingång tände slutligen eld på veden och ropade samtligt: ”Vill ni ge upp och vara som människor och sluta äta människor som djur? Om ni inte ger upp kommer ni alla att dö. Svara snabbt, så släcker vi elden”. Men inget svar hördes inifrån grottan.

Tio dagar förflöt. Då och då gick några av Paiute-stammen till grottan för att se om elden hade slocknat. Det luktade förfärligt vid grottan och man insåg då att alla som varit fångade därinne, nu var döda.

Si-Te-Cah

De rödhåriga främlingarna kallades ”Tule-ätare” (tule/ Schoenoplectus acutus är ett fiberrikt sävgräs som växer i våtmarker) men som Sarah Winnermucca förklarar i sin bok, fick de ett nytt namn: ”Efter att mitt folk hade utrotat dem kom de att kallas Si-Te-Cah som betyder ”erövrare”, men även ”fiende”.

Det var nog få, om ens någon, som trodde att det fanns substans i dessa muntliga sägner. Men i början av 1900-talet så upptäckte man att människor faktiskt hade levt i Lovelock Cave och sedan 1911 har det gjorts flera arkeologiska undersökningar. Bland annat upptäcktes tecken på att det förekommit bränder i grottan. Avbrutna pilspetsar satt länge kvar vid grottans mynning och vittnade om att strider utkämpats på platsen. Man hittade sedan cirka 10 000 föremål i grottan – bland annat handgjorda sandaler som var 40 centimeter långa, enorma stenverktyg och vackra handgjorda änder som en gång i tiden hade tillverkats som lockbeten för att fånga gräsand. Och mumifierade individer som begravts i grottan, inlindade i fisknät.

”Bland de mest intressanta fynden är fångstbeten i form av änder, perfekt bevarade, med fjädrar… Det förefaller helt obegripligt att en sådan vild stam (enligt legenden var de kannibaler) kunde ha utvecklat en sådan konstnärlig och perfekt teknik, att tillverka modeller av fåglar, i jaktsyfte. Deras visselpipor är tillverkade av ihåliga rådjursben. Perfekt välbevarade filtar, tillverkade av hundratals skinn från ängsmöss, noga sammanfogade och ganska vackert sydda har även hittats i grottan”.

”De döda är mumifierade och har blivit begravda tillsammans med sina jordiska ägodelar och blivit insvepta i fisknät”. (Oakdale Leader 1929)

Enligt Nevada State Journal (1952) fanns tusentals välbevarade artefakter i grottan – mumier, korgar, sandaler, träföremål, bearbetade stavar, rep av ormskinn, begravningsnät och mycket, mycket mer. I samma artikel skriver man att Nevada State Historical Society Museum stödjer teorin om att den nordamerikanska ursprungsbefolkningen förmodligen härstammar från nomadiska asiatiska stammar: ”Om du är skeptisk kring idén om den asiatiska härstamningen, ta en titt på den konformade hjälmen som är vävd av vass. Den här ”råa” vävningstekniken har man även använt sig av när man tillverkade sandaler. En av sandalerna är mer än 40 centimeter lång och stödjer myten om att dessa människor var jättar. En käke, dubbelt så stor som hos en modern människas samt skelett av storleken 182–274 centimeter ger definitivt stöd till att berättelserna om jättar är sanna”. 

Spårlöst försvunna

”Rödhåriga Nevada-jättar med den äldsta kulturen i U.S”, skrev Santa Fe New Mexican i juni 1929, men på senare tid verkar hela berättelsen ha fallit i glömska.

Somliga fynd i Lovelock Cave har daterats 10,000 år tillbaka i tiden men det verkar som om människor levde i grottan ända in på 1800-talet. De flesta av de tusentals föremålen, liksom skeletten efter de individer som en gång levde i grottan är numera spårlöst försvunna – men tack vare gamla tidningsartiklar och DNA kan man ändå få ett litet hum om dessa människor och deras kultur.

DNA från Centralasien

Även om de mänskliga fynden som hittades i Lovelock Cave numera är spårlöst försvunna för allmänheten, så har man, glädjande nog, gjort DNA-tester på  dessa individer- sammanlagt fyra (skelett) som av forskare kallas Lovelock 1-4.

Min dotter delar samme anfader med de individer som kallas ”Lovelock1” och ”Lovelock4”. Lovelock4 tillhör haplogrupp Q-YP4004 och hade sina rötter i Eurasien.

Spår av människohår

På arkeologiska utgrävningsplatser kan man ibland hitta rester av hår från de djur som människorna, som en gång levde på platsen, ätit. Genom att analysera koproliter (fossiliserad avföring) går det att avgöra vilka djurarter som ingått i kosthållningen. Ett problem är dock att dessa hårrester ofta är fragmentariska och illa åtgångna av tidens tand. Ett annat problem är att det är svårt att avgöra hur dessa hårstrån kommit in i matsmältningssystemet en gång i tiden. Däggdjur har ofta en fin underpäls där små strån lätt kan färdas i luften och på så sätt hamna i maten, så ett fåtal hårrester från en speciell djurart behöver inte betyda att just detta djur har ingått i människornas kost, menar bland andra Charles L. Douglas vid University of Texas.

Utifrån de mikroskopiska analyser av koproliter som hittats i Lovelock Cave kan man dra slutsatsen att människorna som en gång levde där bland annat åt jordekorre och skogsråttor, eftersom hårstrån från dessa djur förekommer i lämningarna. Forskarna kan dock inte förklara varför en större del av håren i koproliterna visat sig tillhöra människa.

Läs gärna mitt tidigare inlägg om Cro-magnon och rituell kannibalism.

I de fossiliserade avföringsrester från Lovelock Cave har man hittat 25 hårstrån från Homo Sapiens (människa), 2 strån från jordekorre, 2 strån från mus/skogsråtta, 6 hårstrån från prärievarg (eller annat djur från vargsläktet), 3 från kattfrett (ringtailed cat), 2 från rådjur och 1 strå som verkar komma från svartbjörn. 2 hårstrån kunde inte identifieras.

 

Cro-Magnon

Cro-Magnon kallas den första moderna människan (Homo Sapiens) som en gång i tiden kom vandrande till Europa från västra Asien. Till utseendet liknade Cro-Magnonmänniskan oss, men deras hjärnor var större än våra och denna människotyp var resligare. Det var inte ovanligt att man hade en längd på cirka 2, 5 meter.

Skelettfynd som har hittats i Gough’s Cave i England visar tydliga tecken på att Cro-Magnonättlingarna som levde där för cirka 15 000 år sedan inte bara åt sina medmänniskor. De ägnade sig även åt att rista in konstnärliga mönster i offrens skelett (efter måltiden) och använde de dödas huvudskål som dryckesbägare. Att använda kranium som dryckeskärl är välkänt från flera forntida kulturer som härstammade från Cro-magnon, bland annat inom den skytiska. Det är även känt här hos oss i Norden, från vikingatiden.

Forntida kusiner i Kina, Peru och Egypten?

I Tarim Basin som ligger i Xinjiang, Kina, har man hittat ljushyade, rödhåriga mumier som beräknas vara cirka 4000 år gamla. DNA-tester har visat att dessa individer hade sina genetiska rötter i Kaukasus-området. Männen beräknas ha varit långa, omkring 2 – 2 1/2 meter.

Tack vare klimatet har dessa mumier bevarats och gravfynden visar att man var väldigt skickliga på att väva. De vackra kläderna har röda, invävda band och avancerade vackra mönster. På begravningsplatsen hittades uppresta träformationer som liknar åror. Gravmonumenten hade målats röda.

I Paracas, Peru, har man hittat märkliga, avlånga kranium efter människor som hade rött hår under sin livstid. Skallarna har 25% större volym än våra. Forskaren och författaren Brien Foerster har låtit göra DNA-analyser sim visat att dessa individer hade sina genetiska rötter i området kring Svarta havet.

På senare tid har det visat sig att flera av de egyptiska faraonerna hade rött hår, bland andra Ramses II De forntida egyptierna hade mer gemensamt med européer än med dagens egyptier, enligt DNA-analyser.

 

 

 

 

 

 

Källor:

”Life among the Piutes – Their Wrongs and Claims”, Sarah Winnemucca Hopkins (1882): https://digital.library.upenn.edu/women/winnemucca/piutes/piutes.html#III

John T. Reid’s Case for the Redheaded Giants, Dorothy P. Dansie, The Nevada Historical Society (1975)

”Part I. Analysis of hairs in Lovelock Cave coprolites”, Charles L. Douglas, University of Texas Austin.

Oakdale Leader, 22 augusti 1929

Nevada State Journal 3 augusti 1952

MyTrueAncestry