Föreställningen om den onda förgörningen, maleficium, var central i 1600-talets Sverige då kyrka och stat gjorde sitt yttersta för att hitta och straffa de häxor som hade ingått förbund med djävulen. Men övertygelsen om att vissa människor kunde flyga och orsaka stor skada har urgamla anor…

For runt i luften

Redan under förkristen tid trodde man här i Norden att vissa människor kunde alliera sig med trollen och flyga omkring i luften om natten. De trollkunniga ansågs ha så stor makt över själen, hugen, att den genom deras viljestyrka kunde frigöra sig från kroppen. Jag har skrivit om de hamnstarka i ett tidigare inlägg som du kan läsa här. En människa som var fylld av hat och avund hade en extra farlig hug som det gällde att skydda sig ifrån, med alla medel.

Trollskott och älvablåst

I dag vet vi en hel del om bakterier, virus och mikrober men förr i tiden trodde man att sjukdom uppstod på grund av att onda andar och diverse sjukdomsdemoner ”tog över” kropp och själ. På den tiden var det inte ovanligt att man drabbades av ”trollskott, ”näckbett” eller ”älvablåst” när man minst av allt anade det.

Blev sjuka av avundsjuka

Man kunde även insjukna i svårmod och kraftlöshet om avundsjuka grannar och ovänner som hade den där mystiska kraften, ville en illa. Avundsjuka var en extra ”ond” känsla som man helst ville slippa drabbas av. Man undvek därför att skryta om saker som man hade lyckats med, för att slippa bli föremål för omgivningens avund. Men ibland blev man ändå utsatt för avundsjukans hemska krafter och kunde då bli modstulen. Det var inte bara människor som kunde bli modstulna. Även djur drabbades.

Man försökte med alla medel att värja sig och skydda sig från avundsjukans starka kraft. Man kunde exempelvis droppa lite kvicksilver i jorden innan man sådde sin råg om våren. Man kunde även gå till grannens hus och utföra en ”magisk sopning” där man symboliskt tog tillbaka den lycka man trodde att grannen hade stulit, eller var på väg att stjäla. Men ibland hjälpte varken ramsor eller magiska ritualer.

Modstulen

Att bestjälas på sin livskraft och hälsa innebar sjukdom och död. För den som blivit modstulen hjälpte (i bästa fall) endast kraftfulla böner, ramsor samt intagande av malt och salt. Den här ramsan läste en av mina förmödrar år 1674:

”Jungfru Maria gick sig ut på en grönan löt, mötte hon sin son så söt. Vad letar ni efter välsignade mor? Jag letar efter min mjödhumle ty min ko har blivit mjölkstulen och modstulen, leverstulen, lungstulen, hjärtstulen och har på all illa farin. Vi, Maria lille mor går båda efter råd, vill vi bota henne båda två, vill vi taga dit malt och salt och låta i hennes mun, det skall bli bot i samma stund. I namn Gudfaders, Sons och den helige Andes”.

Maran & häxan
I den förkristna tron stod hugens förmåga i centrum och människor som hade ett riktigt avundsjukt och elakt sinnelag troddes kunna förgöra, bara genom sin tankes kraft. Man trodde att vissa människor kunde skada sina ovänner bara genom att titta på dem, eller tänka på dem. Genom att ”hugsa” kunde sådana människor genom en ”stinn blick” få dem att bli sjuka, eller påverka dem på annat sätt så att de plötsligt började göra konstiga saker.

Enligt gammal folktro är maran en kvinna som blivit både ”förhamnad” och ”förgjord”, så att hon nattetid inte får någon ro och vila. Hon är dömd att gå sömnlös, att utan vila fara omkring och plåga människor. Innan hon far i väg om natten placerar hon ett föremål i sin säng, som ”blir till en hamn, så att ingen kan skönja annat än att qvinnan sjelf är tillstädes”. (Hyltén-Cavallius, 1972)

Maran i den gamla folktron är en produkt av avundsjuka och onda önskningar och tankar, liksom hennes yngre syster, häxan. Dessa dunkla kvinnovarelser hade samma egenskaper som den onde själv och var motsatsen till en god kristen människa. Förhamning till Mara skedde alltid på inverkan av onda krafter och Hyltén-Cavallius hävdar att det kunde räcka att en katt gick under en likkista och sedan under ett odöpt barn, för att det lilla barnet skulle förvandlas till en Mara. (Hyltén-Cavallius, 1972)

Hon färdas alltid nattetid

Maran flög nattetid till sina utvalda offer, som hon sedan satte sig på och försökte kväva. Hon flög hemifrån genom kvisthål i väggen och innan hon gav sig av så lade hon en vedklabbe eller något annat i sängen, så att ingen i familjen skulle ana att hon inte låg där. ”Hon färdas alltid nattetid och är då osynlig. Minsta lilla öppning, som ett litet kvisthål i väggen är tillräcklig för att Maran ska kunna tränga sig in.” (Hyltén-Cavallius, 1972)

Samma metod använde häxorna i Ångermanland, enligt 1670-talets trolldomsprotokoll. Vid tiden för rättegången i Torsåker 1674 var min anmoder Margareta 54 år. Hon var hustru till bonden Erik Olssons i Ålsta, Dal och ansågs ha en framträdande roll i Blåkulla. Hon påstods kunna ”stämma björn” och var dessutom beryktad för att vara ”en trollkärringsdotter”. Hustru Margareta anklagades för att ha stulit kornsäckar från grannars lador, kastat kornet i elden och sedan dansat. När hon förde de oskyldiga barnen till Blåkulla la hon i dess ställe, antingen en vedklabb eller ett vedstycke, och skanderade: ”Jag skapar kroppen och faen giver anden”. När hon hade smort sin kvast med flygsalva och satt sig och barnen uppå färdmedlet, sa hon ”Upp, Upp till helvetis!”.

Kvinnans onda vilja

Flera forskare, bland andra Raudvere och Carlsson Werle, lyfter fram att de gamla maratraditionerna förmedlar föreställningar om förgörning och den onda tankens makt – föreställningar som var allmänt rådande under förkristen tid.I den isländska sagolitteraturen skildras kvinnor som nattetid sänder sin ande i ett trolls eller demons hamn och rider oskyldiga människor.  ”I föreställningen kring häxa och mara finns en gemensam nämnare, nämligen att det är kvinnans onda vilja eller önskan som är den bakomliggande kraften” skriver Carlsson Werle (2012) och det är så sant.

Både maran och häxan är flygkunniga och har en ond, inneboende önskan att plåga och utöva makt. 1600-talets häxa använde kvastar, grindar till djurinhägnader och spisrakor, men även kreatur och människor, som färdmedel när hon skulle flyga till Blåkulla.

Nattlig tortyr

I dag kallar vi det mardrömmar, men förr i tiden tänkte man sig att det var någon slags övernaturlig tortyrmetod som maran, gasten och häxan använde för att plåga sina utvalda offer om nätterna. Gamla föreställningar om ridande troll, som både kunde ”rida och vrida”, kom med tiden att appliceras på föreställningarna om maran och häxan menar Eva Carlsson Werle och lyfter fram den isländska sagolitteraturen som ibland skildrar kvinnliga nattfarerskor, som genom trolldom skickar sin ande i ett trolls eller demons namn och ”rider” oskyldiga människor.  Även gasten ansågs kunna rida sina offer i plågosyfte. De människor som utsattes för dessa ”onda väsen” upplevde sig bli nedtryckta och kvävda under nattens sömn.