I Väinämöinens fotspår

Den 21 april, 20258 juni, 2025 Av Helena Wijki Finländsk folktro, Släktforskning ÅngermanlandLämna en kommentar

Väinämöinen. Målning av Robert Wilhelm Ekman

I det område i Ångermanland där min släkt bodde en gång i tiden var många ättlingar till de ”skogsfinnar” som kommit dit som nybyggare i slutet av 15- och början av 1600-talet. För dessa människor var den finska mytologin och det finska nationaleposet Kalevala en viktig del av den gemensamma kulturen och religionen.

Kalevalas hjälte, Väinämöinen, var en idealfigur, en gudom, i vars spår man gärna ville följa. Vissa familjer ansågs vara av ”vismanssläkt”, där den magiska förmågan och visheten gick i arv, från far till son och från mor till dotter. Dessa människor anlitades ofta i bygden för att hela, sia om framtiden, peka ut tjuvar med mer. Precis som Väinämöinen ville man använda klokhet och mental styrka för att bota sjukdom men att läsa en liten vers från Kalevala var som att skriva under sin egen dödsdom under häxprocessernas tid, på 1600-talet.

Vismannen Väinämöinen

I den finska mytologin är Väinämöinen den förste och den störste av alla människor. Han är den som äger all kunskap, allt mod och som till och med vågar bege sig till underjorden för att där utkämpa strider med hjälp av sin vita magi och sin alltomfattande vishet. Väinämöinen framstår i det finska nationaleposet Kalevala som en gudomlig figur, fylld av poetisk sång och besvärjelser. Den som följde i Väinämöinens spår och som fått en del av hans magiska kunskap kallades förr i tiden tietäjä, ”visman”.

Kalevala

Det finska nationaleposet Kalevala består av 50 sånger som ursprungligen fördes vidare muntligen. Detta epos sammanställdes i skrift av den finländske författaren Elias Lönnrot på 1800-talet. Tack vare honom kan vi i dag ta del av dessa fantastiska, poetiska sånger som är skrivna på den rytmiska versformen kalevalameter.

Stämde bort sjukdom

I Kalevala är kampen mellan det kyliga riket Pohjala i norr och det ljusa Kalevala framträdande. I den finska mytologin kallas dödsriket Tuonela (ibland Pohjala). Över detta underjordiska rike härskar guden Tuoni och hans hustru Tuonetar. På en plågosten i dödsriket sitter den sorgfyllda Tuoni-jungfrun som symboliserar lidande och plågor.

I detta kalla och mörka rike finns även den bevingade och trollkunnige gumman Louhi som i Kalevala kallas ”Pohjalas värdinna” och som kastar sjukdom och elände på det goda Kalevala-släktet. ”Väinöhemmets söner sjukna, Kalevala-folket täres, av förut ej sedda krämpor, icke ens till namnet kända, undertill förmultna golven, ovan ruttna takens bräder” berättas det i Kalevala.

Louhi är den vingbeklädda varelsen på bilden. Målning av Akselli Gallen-Kallela

För att befria sitt folk från dessa hemska plågor och sjukdomar begav sig hjälten Väinämöinen ned till dödsriket: ”Nu den gamle Väinämöinen, den evärdelige siarn, gick att huvuden befria, och att själar återlösa, gick till Tuoni för att strida, att med sjukdomarna kämpa.” (Kalevala)

Där i dödsriket fångade han det onda med hjälp av sin vishet och mentala kraft. Sedan förpassade han smärtorna och sjukdomar in i klippor och stenrösen där de inte kunde göra någon skada: ”Smärtorna jag nu besvärjer: in i källare av stenar, in i järnuppfyllda rösen, för att stenar överfalla, hällarna med värk besvära; Stenen kvider ej av smärta, Klippan klagar ej av plåga, Även om i henne bragtes smärtor utan gräns och måtta”. (Kalevala. Plågornas besvärjelse, fyrtiofemte sången)

En vers ur Kalevala var tillräcklig för att få en dödsdom på 1600-talet

I det område i Ångermanland där min släkt bodde en gång i tiden var många ättlingar till de ”skogsfinnar” som kommit dit som nybyggare i slutet av 15- och början av 1600-talet. För dessa människor var den finska mytologin och Kalevala en viktig del av den gemensamma kulturen och religionen.

Väinämöinen var en idealfigur, en gudom, i vars spår man gärna ville följa. Vissa familjer ansågs vara av ”vismanssläkt”, där den magiska förmågan och visheten gick i arv, från far till son och från mor till dotter. Dessa människor anlitades ofta i bygden för att hela, sia om framtiden, peka ut tjuvar med mer.

Precis som Väinämöinen ville man använda klokhet och mental styrka för att bota sjukdom. Den kloke tog mental kontroll över sjukdomen, som sedan ”stämdes” bort, i klippor, träd och sjöar samtidigt som man läste en besvärjelse: ”Jag stämmer dig i det berg där ingen bor, i den sjö som ingen ror. Under en sten och ingen till men. I namn, Faders, Sons och den helige Andes”. Denna oskyldiga läsning var hämtad från Kalevala men under 1600-talets trolldomsprocesser var den tillräcklig för att man skulle få en dödsdom.

Tuonelan joella (Vid tounelas flod). Målning av Akselli Gallen-Kallela, 1903

Bannlyst jungfru

För det finska nybyggarna och deras ättlingar var det inte lätt. Religionen, kulturen och språken skilde sig åt och man förstod inte vad prästen sa under högmässan om söndagarna. Vissa saker tycks ha tilltalat ”skogsfinnarna” mer än annat i den svenska kulturen, bland annat stycken från katolska böner där jungfru Maria hade en central roll. Kanske påminde bibelns jungfru om Kalevalas arma Tuoni-jungfru som satt på sin plågosten?

Hur som helst blev detta med framhållandet av jungfru Maria ännu en stötesten för de finska nybyggarna då Sverige vid den tiden hade lämnat katolicismen och den nya, protestantiska kyrkan gjorde allt för att fjärma sig från ”katolsk vidskepelse”.

Under häxprocessernas tid i Torsåker, Ångermanland anklagades kvinnor för att ha ”läst i saltet”. Man läste en bön/besvärjelse över den sjuke personen, (eller djuret) och gav sedan lite salt som blivit välsignat. Man läste ”Jungfru Maria gick sig ut på en grönan löt, mötte hon sin son så söt. Vad letar ni efter välsignade mor? Jag letar efter min mjödhumle ty min ko har blivit mjölkstulen och modstulen, leverstulen, lungstulen, hjärtstulen och har på all illa farin. Vi, Maria lille mor går båda efter råd, vill vi bota henne båda två, vill vi taga dit malt och salt och låta i hennes mun, det skall bli bot i samma stund. I namn Gudfaders, Sons och den helige Andes”.

Här nedan kan du lyssna på en tonsatt version av Kalevala, fyrtiofemte sången, ”Plågornas besvärjelse” samt trolldomsramsan ”Jungfru Maria” som lästes i Ångermanland på 1600-talet.

Häxprocessen i Torsåker, Ångermanland

Den 24 maj, 202424 maj, 2024 Av Helena Wijki häxprocesserna, Släktforskning ÅngermanlandLämna en kommentar

Häxhysterin gick som en löpeld över norra Sverige sedan 11-årige Gertrud Svensdotter pekat ut häxor i Lillhärdal år 1668. Sju år senare hade galenskapen kommit till Ångermanland. Det här är berättelsen om vad som hände under häxprocessen i Torsåker, Ångermanland åren 1674 – 1675.

En gammal ljudinspelning

Den 1 maj, 20241 maj, 2024 Av Helena Wijki Släktforskning Ångermanland2 kommentarer

Min farmors mamma Dora Emerentia föddes 1888 i en liten by i Ångermanland. Hon växte upp i Hjärtnäs, Torsåker och flyttade i vuxen ålder till Sveg, Härjedalen. 1915 köpte hon där ett café med ”rum för resande”. Tillsammans med sin make, Oscar, drev hon senare en begravningsbyrå med blomsteraffär, glasmästeri och snickeri på Härjedalsgatan i Sveg.

Som släktforskare blir man så glad när man hittar gamla, ofta repiga, foton på släktingar och att hitta gamla rispiga ljudinspelningar är som att hitta en liten skatt! Dora föddes för 136 år sedan och det är så roligt att få höra hennes röst och dialekt.

Den här inspelningen, där farmors mamma talar med sin dotterson om ”väder och vind”, gjordes 1968 när hon var 80 år.

Tre gamla byar i Ytterlännäs, Ångermanland

Den 2 oktober, 20222 oktober, 2022 Av Helena Wijki skogsfinnar i ångermanland, Släktforskning ÅngermanlandLämna en kommentar

Vy över Kramfors, Ångermanland Foto: Helena Bure Wijk

I det bergrika landskapet i Ytterlännäs, Kramfors, Ångermanland har man hittat boplatser och fynd från stenåldern, så man vet att det tidigt bodde människor utmed den ångermanländska kusten. Det föll sig naturligt att Ångermanlands första invånarna livnärde sig på jakt och fiske i det karga kustlandskapet. Det var endast en liten del av jorden som är odlingsbar, men odling av korn och vete förekom vid Anundsjön i norra Ångermanland under mellanneolitisk tid, cirka 2 500 år f.Kr. Man tror att det jägarfolk som på denna tid bebodde området valde att dryga ut mathushållningen genom korn- och veteodling, som ”odlande jägare”.

Finska förbindelser

Invånarna i Ytterlännäs hade tidigt kopplingar till Finland. Det kan man se genom fynd som har gjorts i området. Man har bland annat hittat en ”krummejsel” av grönsten på platsen. Sådana mejslar förekom främst i Finland. Även en tväreggad yxa som har östligt ursprung, liksom pilspetsar som förekom i Finland, har hittats i området.

I slutet av 1500-talet led den finska allmogen stor nöd efter krig, farsoter och missväxtår med svår hungersnöd som följd. Många familjer valde att utvandra från Österbotten, Savolax, Tavastland och Karelen för att söka sig en fristad i Sveriges mer obebyggda områden. I Dalarna, Värmland, Hälsingland, Medelpad och Ångermanland erbjöds man några års skattefrihet för att bosätta sig i de djupa skogarna och odla marken.

I Ångermanland bosatte man sig främst på de granskogklädda höjderna vid gränserna till Medelpad och Jämtland. De tidigaste bosättningarna tros ha funnits i Stigsjö socken (Viksjö), vid Graningesjöarna i Långsele, Högsjö och Gudmundrå. Även till Valasjöns västra sida i Ytterlännäs kom flera finska familjer och grundade där byarna Västansjö, Västertorp och Knäsjön. För att erhålla ”torpebrev”, eller nedsättningsbrev, från landshövdingen, var man ofta tvungna att vandra långa vägar, ibland ända till huvudstaden.

Sten Berglund

Folkskolläraren och kommunalpolitikern Sten Berglund ägnades en stor del av sitt liv till att forska, nedteckna gamla traditioner och samla redskap- och bruksföremål som kom att bli ett värdefullt museum i Forsed. Berglund, som var ordförande i Forseds och Ytterlännäs hembygdsföreningar i närmare 50 år, har bland annat skrivit boken ”Det gamla Ytterlännäs” (Ytterlännäs hembygdsförening 1974). Under 1970-talet gick de båda hembygdsföreningarna samman och heter numera Ytterlännäs hembygdsförening. I dag är det Sten Berglunds barnbarn, Anna-Britta de Wall, som förvaltar farfaderns arv genom sitt uppdrag som kassör i föreningen.

Tre gamla byar i Ytterlännäs

Västansjö vid Valasjöns västra sida tros vara Ytterlännäs allra äldsta finnby. År 1620 beboddes Västansjö av min gamla anfader Mats Persson ”finne” och ”Svarte Lasse” (som förmodligen hette Lars Markusson). Något år senare flyttade Mats och hans familj till Västertorp och Mårten ”finne” flyttade in på Västansjö.

Redan tidigt 1600-tal kan man följa de finska familjerna i domböckerna då de ofta råkade i luven på varandra. År 1639 klagade ”Swart-Lasse” vid Landstinget och menade att Knut ”finne”, (sonson till en annan anfader – Per Pålsson ”finne” i Östergraninge) ”har huggit svedjeland på hans skog”.

Inte heller anfadern Per Pålsson ”finne” kom särskilt bra överens med sina släktingar. Han bodde vid sjöns östra del, i Östergraninge och låg i fejd med en annan av mina anfäder, den finske bonden Jon Olovsson i Västergraninge. Per var tvungen att begära beskydd för att få stanna kvar. Han erhöll skyddsbrev av hertig Karl i februari 1600.

I Västertorp, som i dagligt tal har kallats ”Torpet” bosatte sig anfadern Pål ”finne” som sägs ha varit både stridslysten och trollkunnig. Han låg bland annat i strid med Västansjöfinnen, ”vilka stämde björn på varandra”.

Det berättas att Pål retade sig på en samisk familj som bodde i närheten av Västertorp. Han ansåg att ”Lapp-Sackes” renar förstörde hans starrhässjor och dödade några av Sackes renar som hämnd. När Sacke upptäckte de döda renarna i skogen och konfronterade Pål, uppstod en tvist männen emellan och Pål dödade Sacke. Anhöriga sökte länge efter den dödes kropp men kunde inte finna den och Pål gick således fri från efterräkningar. Sackes skelett återfanns först flera år senare, i en dalgång mellan två berg och platsen där kroppen hittades fick namnet ”Lauranko möke” – benrangelsbcken.

Den lilla byn Forsed i Ytterlännäs beboddes av finska nybyggare redan i slutet av 1500-talet då Christiern Göransson ”finne” bosatte sig där. I Forsed, eller Forsse, som platsen länge kallades, kunde snön ligga kvar långt in på sommaren vilket gjorde att Forsed år 1619 benämndes som ”en froste by som ligger upp i fjället”. Det var en avsides belägen plats och dess invånare kallades kort och gott ”fjällare”.

Anfadern Mats Persson flyttade in där i början av 1600-talet och redan 1621 dömdes han till böter för slagsmål.

Trollkunniga anfäder

Finnarna i Forsed var tidigt beryktade för trolldom. Vismannen Christiern i Västertorp var expert inom sitt område och ansågs kunna bota sjuka, hitta stulna saker och peka ut tjuvar. År 1655 ställdes han inför tinget, anklagad för trolldom. Några år tidigare, 1648, var han i fokus för ett misshandelsmål – mot sin egen mamma. Mikael Henriksson i Tunsjön vittnade då mot släktingen i Forsed: ”Christier finne i Forsse hafver nästförledne annandag jul slagit sin moder med näven och dragit henne i håret och hans hustru slagit sin svärmoder i huvudet med ett vedträd så att blodet lopp ut därefter”.

De människor som hade rykte om sig att kunna bota sjuka åtnjöt ett stort förtroende från allmogen. De var behövda, men även fruktade då man trodde att de även hade förmågan att skada.

Magiska besvärjelser och svartkonst

De botande läsningarna och besvärjelserna användes ofta tillsammans med något botemedel. Talen 9 och 3 ansågs vara magiska. Vismannen Christiern i Forsed hade bland annat botat en trumslagare som ”var illa fogad i sin mun”. Trumslagaren hade sökt vismannen för hjälp och uppmanades då att ”låta hämta watten uthur 3 källor och det sammanblanda, sedan ock qvistar af 9 stycken alderträ taga och tillsammans koka, sedan sig med den lagen tvetta och basa för elden”. I Forsedsmuséet finns en kopia av en ”svartkonstbok” med diverse besvärjelser. På bokens framsida finns texten ”Wisbok” och på baksidan står präntat: ”Wärkbok Folk och Kreatur med mer”.
Boken innehåller sammanlagt 17 olika besvärjelser, samt en varning: ”Den som denna bok öfverkom och den läser, mig ovetande. Han blir illa fast. Roswallkonsten”.

Vy från Väjaberget över Bollstafjärden. Foto: Lavallen

Källor: ”Det gamla Ytterlännäs” av Sten Berglund (Ytterlännäs hembygdsförening 1974, Evert Baudou, Richard Gothe, Kramfors kommun samt egen forskning

När Nylands bryggeri brann ned till grunden

Den 21 juli, 202218 augusti, 2022 Av Helena Wijki Ångermanland, Här kan du söka i arkiven gratis, Människoöden, Släktforskning ÅngermanlandLämna en kommentar

Återigen en hemsk eldsvåda rapporterade Hemlandsposten i april 1902. ”Vid 1-tiden natten mot den 25 mars uppstod eld i Wesslunds bryggeri i Nyland vid Ångermanälven i Västernorrlands län. Den spred sig med så stor hastighet att bryggeriets ägare Wesslund jämte hustru och tre barn boende i öfre våningen, ej kunde rädda sig utan blefvo innebrända. Samma öde höll äfven på att vederfaras ölutköraren Rödlund och hans familj som väcktes af röken och lågorna i sista ögonblicket samt måste rädda sig genom att hoppa ut genom ett fönster. De undkommo dock icke utan skador, hvilka emellertid ej äro egnade att ingifva farhågor”.

Nylands bryggeri i närheten av Kramfors i Ångermanland bestod vid 1900-talets början av en huvudbyggnad samt ett antal intilliggande fastigheter, som alla var av trä. I huvudbyggnaden fanns pannrum på bottenvåningen och två lägenheter på övervåningen. I den ena bostaden bodde ägarfamiljen Wesslund som bestod av föräldrar och tre små barn och i den andra bodde min farmors mamma Dora, hennes föräldrar och fem syskon. Doras pappa arbetade som ölutkörare på bryggeriet. Bryggeriägare Wesslund med hustru och tre små barn – två pojkar och en flicka varav det äldsta barnet var åtta år- hade nyligen flyttat till huset.

Vid 01-tiden på natten började en brand att spridas, från pannrummet på bottenvåningen, upp genom taket. Elden spred sig i rasande fart genom trähuset, upp till den överliggande bostaden. Den spred sig så snabbt att ägarfamiljen inte hade någon möjlighet att rädda sig. Alla fem omkom i branden.

Kastade ut barnen genom fönstret

Farmors morfar Petrus väcktes av den starka brandlukten och lågorna. Han väckte snabbt familjen och man rusade ut i korridoren för att försöka rädda sig. Branden rasade i huset och eldslågorna slog då ut genom väggen i den intilliggande bostaden och det var omöjligt att ta sig ut genom den eldfyllda korridoren och nedför trappan. Enda chansen var att försöka rädda sig genom fönstret, skriver Engelholms Tidning.

Petrus Rödlund lyckades rädda sig själv och sin familj genom att kasta ut familjemedlemmarna, en och en, genom fönstret på övervåningen. Först kastades makarnas barn, som landade oskadda på marken. Även hustrun kom oskadd ned, men värre blev det för Petrus som fick stötskador och skadade sig illa på glasskärvor, skriver tidningen.

Fullständigt lagt i aska

”Brandkåren var snabbt på plats men då huset brann i alla knutarna var det ingen idé att försöka rädda byggnaden. Istället koncentrerade man sig på att hindra elden från att nå intilliggande byggnader. I bryggeriets närhet lågo nämligen flera byggnader som voro allvarligt hotade.

Tack vare brandkårens snabba ankomst och nyfallen snö kunde elden begränsas till själfva huvudbyggnaden, som totalt nedbrann. Bryggeriet brann så snabbt att byggnaden på endast två timmar fullständigt var lagt i aska. I Nyland och den omgivande trakten har olyckan naturligtvis väckt den största förstämning, avslutar Engelholms Tidning”.

I Kungliga bibliotekets databas med nya och gamla dagstidningar kan du också söka uppgifter helt gratis.

Lappudden i Nordingrå

Den 13 juli, 202220 februari, 2024 Av Helena Wijki Ångermanland, Släktforskning Ångermanland, Svensk historiaLämna en kommentar

Ångermanland med vackra Nordingrå började att skönjas för cirka 10 000 år sedan när inlandsisen sakta drog sig undan och bildade ett hav av den smältande isen. Där på Lappudden i Nordingrå bodde mina anfäder- och mödrar en gång i tiden.

Lappudden i Nordingrå, Ångermanland har sedan urminnes tider varit en viktig plats för de samer som färdades tillsammans med sina renar efter den flyttled som gick via Lappkåteberget, förbi Lappudden och ut mot havet. Sápmi, samernas land, delas in i nio områden. Även om Nordingrå har placerats utanför detta område på kartan så har det under hundratals år tillhört Sápmi, och tillhör fortfarande området, menar forskaren och författaren Mats Lundin. Han lyfter bland annat fram Frostvikensamerna som ofta anlände till Nordingrå via Ström, Tåsjön, Flåsjön eller Ormsjön.

*Foto: Bengt A Lundberg/Riksantikvarieämbetet*

Redan på 1200-talet kategoriserade man människor från de östersjöfinska områdena genom att benämna dem som ”loppis” och ”lappie”. Samerna vandrade till sina viktiga vintervistesplatser i Graninge, Ramsele, Backe, Rossön och Junsele, bland andra platser. Fjällsamerna använde sig gärna av sjö-och älvsystemen och påbörjade vinterförflyttningen först när snön hade lagt sig och isar och myrar frusit till is. Man kan påvisa tidigare samisk närvaro i många ångermanländska byar.

Samisk man med sin lille son i Frostviken, Jämtland i slutet av 1800-talet.
Foto: Nordiska museet

Under senare delen av 1600-talet blev flera samiska familjer bofasta i Nordingrå och antecknades i kyrkböckerna som sockensamer eller ”sockenlappar”. Familjerna, som tidigare hade levt en nomadiserande tillvaro och som strövat omkring fritt i området och livnärt sig på jakt, fångst och renar blev härmed bofasta, fick en bit jord där de kunde hålla några djur och tilldelades arbetsuppgifter som ingen annan ville ha.

Sockensamer, (liksom romer och resande), befann sig allra längst ned på den så kallade samhällsstegen och tvingades ofta att arbeta som ”rackare” där arbetsuppgifterna handlade om att avliva, kastrera och flå djur. Författaren Maria Blomster berättar att samerna fick behålla de avlivade djuren, även hästarna, då bönderna inte åt hästkött. De bofasta samerna ägnade sig även åt hantverk, som korgmakeri, att skapa viktiga hushållsredskap, rep och mjärdar som man sålde i bygden. De var skickliga jägare men det uppstod ofta konflikter med majoritetsbefolkningens representanter om man utövade jakt.

Mina rötter enligt DNA test och Gedmatch

Källor: Mats Lundin (Samer i Nordingrå), Maria Blomster (Nordingra.nu), Kulturmiljövårdens rapporter 2000:8 (Länsmuseet Västernorrland), Lars Ivar Hansen (Om finnar och lappar), egen forskning.

Elisabeth Målares

Den 13 juni, 202218 juni, 2022 Av Helena Wijki Häxor, Släktforskning Ångermanland, TrolldomLämna en kommentar

Mamma till två präster

Elisabeth ”Målares” föddes ca år 1614 i Säbrå, Ångermanland och var en av de hundratals kvinnor som avrättades för trolldom i vårt land. Elisabeth var mamma till två söner som båda blev präster – Laurentius Hornaeus f.1645 i Härnösand, den präst som har gått till historien som ”den onde kaplanen” och Petrus f.1646. Elisabeth och hennes make Christopher Larsson Målare har idag många ättlingar. Under mina föreläsningar om häxprocesserna har jag träffat fem personer som härstammar från Laurentius och Petrus i rakt nedstigande led.

Hustru Elisabeth var i 60-årsåldern när hon ställdes inför rätta den 5 oktober år 1674, anklagad av ”en hoper barn”. Barnen anklagade Elisabeth för att föra dem till Blåkulla men Elisabeth nekade. Hon menade sig vara helt oskyldig och om barnen hade blivit förda till Blåkulla så måste någon annan göra det ”efter den ondes spökeri”. Elisabeth menade även att hon hade två söner som båda hade blivit präster, en i Säbrå och en i Torsåker. Om hon vore så ond som man nu påstod så hade hon inte kunnat uppfostra sönerna till ett sådant ”Gudi behageligt ämbete”. Men rätten svarade att även onda föräldrar kan få goda barn.

Tjugoåtta barn vittnade

Barnen, sammanlagt tjugoåtta stycken, går en efter en fram och vittnar mot hustru Elisabeth. Jonas Gene, 12 år, påstår att Elisabeth har fört honom till Blåkulla på en röd ko och lärt honom farliga förbannelser. Genom dessa läsningar har hon förtrollat pojken och givit honom en skål för att han skulle peka ut några förnämliga människor i staden. Jonas hävdar att Elisabeth under natten givit honom tre örfilar på utedasset för att han hade vittnat mot henne. Han hävdar vidare att Elisabeth kysser och klappar den onde och hennes arbetsuppgift i Blåkulla är att skära sönder kläder.
Efter Jonas trädde pojken Jöns fram, sedan Mats, Jons, Britta och många andra barn. De vuxna hävdade att Elisabeths mamma hade varit beryktad för trolldom under sin livstid. Erik Clementsson berättade att Målar-Elisabeth för fyra år sedan hade bränt trollkärringa-smör eller en bjäresgarn på hällen. Sedan hade hon sopat ihop askan, lagt den i en kruka som hon bar bort. Smeden Erik Ersson instämde med föregående talare och även Johan Andersson Luut påstod sig veta att Elisabeth och hennes syster ”Mosis-Brita” hade ärvt trolldomsförmågan från modern. En bjära var ett slags trollväsen som de trollkunniga tillverkade av garn och annat. Bjäran troddes kunna sändas ut för att stjäla mjölk.

Domen föll

Den 12 november 1674 föll domen i Härnösand:
”Såsom Hustru Elisabeth Christopher Larssons Målares med kraftiga skäl är övertygat fallet från Gudh sin Skapare, dehr emot medh den ledne defwulen sigh förbundet och beblandelse haft, fört honom åtta och tjugo stycken barn stora och små tillhanda hwilka hon till hans tienst och dyrkan tillijka medh sig hafwer wellat bedrage och förföhre, i ty hon them i Blåkulla lärdt dhe förskräckelige förbannelseböhnerne, tagit blodh af them, den onde till tienst, märcht och för dhet dhe sigh bekiänt, slagit item är härkommen af en sådan Modher som för trolldomb berychtadt var. Hon sielf och samme rychte öfver sigh samkandt medh trollsmör på hwilken hon sedhan thet hos annat folk förbränt wae, spåttadt och med sig bårtburit hafver. Och ehuru wäll hon icke till bekiännelse som in actis der om finns henne skylldigh och dömer henne, både efter Gudh och werdsligh lag skolle halshuggas och å båhle brännas”.

Mer om Elisabeth och de andra anklagade kan du läsa på Riksarkivets webbsida. Trolldomskommissionens handlingar som rör Västernorrland, Bohuslän, Dalarna, Hälsingland, Uppsala och Stockholm finns nu att läsa i digital form, helt gratis. Här finns länken till handlingarna.

Hjältanstorp – en gammal finnby i Östra finnmarken

Den 24 oktober, 202125 oktober, 2021 Av Helena Wijki skogsfinnar i ångermanland, Släktforskning ÅngermanlandLämna en kommentar

Torps socken i Ångermanland ligger vid älven Ljungan och har flera höglänta skogsområden som når mer än 500 meter över havet. Där i den Östra finnmarken finns bland annat den gamla byn Hjältanstorp, dit delar av min släkt kom som nybyggare under 1600-talet. På den tiden hade en fjärdedel av befolkningen i Torps socken finskt ursprung.

Folkskoläraren och folklivsforskaren Levi Johansson forskade under sin livstid om folkminnen och gammal folktro i området. Att folktro och vidskepelse var högst levande i Hjältanstorp så sent som i början av 1900-talet, det kan man se i Johanssons anteckningar från den tiden.

Om våren ville man gärna beskydda djuren innan de gick ut på vårbete och enligt folktron kunde detta beskydd uppnås genom föremål av järn och stål. De äldsta invånarna i Hjältanstorp hjälptes därför åt på vårkanten att samla ihop yxor, liar och andra föremål av stål som sedan placerades över och under dörren där djuren passerade. Man hjälptes även åt att korsa stålet över djuren och lät dem gå över eld på väg till betet. Allt detta i hopp om att de inte skulle skadas av trolldom och elaka människors tankar. Enligt Levi Johansson trodde Hjältanstorps-borna på fullt allvar att man kunde framkalla förälskelse genom att krafsa på den tilltänktas kläder med en grodfot.

Dold men inte glömd

Den 14 juli, 202114 juli, 2021 Av Helena Wijki Häxmorden, Häxprocesserna i Torsåker, Kvinnohistoria, Släktforskning ÅngermanlandLämna en kommentar

Hundratals kvinnor avrättades i de svenska häxprocesserna, dömda för att vara häxor. Häxmorden i Sveriges radio P1 med Moa Soltanian Magnusson och Gustav Asplund är en True Crime-serie från 1600-talet med kopplingar till vår tid.
När jag mötte journalisten Gustav Asplund och vi samtalade om det hemska som hände i Ångermanland en gång i tiden så anade ingen av oss att vi har en gemensam historia. Men våra kopplingar till varandra visar sig vara närmare – och blodigare – än vi någonsin kunnat ana. Här finns alla avsnitt i serien ”Häxmorden” att lyssna på.

Många anmödrar halshöggs och brändes på bål 1675 men i min släkt har man aldrig talat om det hemska som hände en gång i tiden. Det verkade nästan som om en barmhärtig glömska hade lagt sig över det hela. När jag som 20-åring började släktforska och till slut hamnade i häxprocessernas tidevarv så insåg jag att släkthistorien visserligen hade dolts, men den var inte bortglömd. Min farmors mamma fick namnet Emerentia efter anmodern som en gång i tiden ansågs vara en av de ”argaste trullpackorna”, trollkunniga Emerentia i Dynäs. En annan anmoder, Margareta Olofsdotter, ansågs vara den ”värsta” trollpackan av dem alla och även hennes namn har ärvts i släkten, bland andra farmor och jag fick bära hennes namn.

Trollkunniga Emerentia i Dynäs, Gudmundrå ansågs ha förmågan att bota sjuka med hjälp av örter och läsningar, men hon tycks även ha varit en väldigt stark kvinna som vågade stå upp och trotsa rådande normer. Hon finns omtalad i gamla dokument långt före häxprocessernas tid. Under häxprocessen lyftes det fram att Emerentia ”i livstiden ett grovt trätorykte på sig hade, som några av nämnden vittnade om. Detta har också kyrkoherden och de gambla hört.”

När häxjakten drabbade Ångermanland blev det plötsligt väldigt viktigt att kika närmare på släktskap eftersom trolldom ansågs vara en kunskap som ärvdes inom släkten. Hustru Elisabeth i Aspby var visserligen en ärbar hustru med fyra barn, men hennes mamma var ”trollkunniga Emerentia i Dynäs, som i livstiden ett grovt trätorykte på sig hade”, och detta tycks ha vägt tungt.

Släktingar och grannar pekar ut Elisabeth som trollpacka. Många barn säger sig ha sett hustru Elisabeth i Blåkulla där hon ”reder mat, skurar fat, dansar och bolar med den fule under bordet”. Per i Fanom, 7 år har i Blåkulla sett en hustru med ett krokigt finger som ska vara Elisabeth. Elisabeth halshöggs och brändes på bål i Torsåker 1675 tillsammans med många andra kvinnor, bland andra dottern Anna och svågerns hustru Barbro.

”Hindrich Joensson i Aspby lade sin hand på bibeln och vittnade, att i den tid då Olof Eriksson friade till sin hustru Elisabetta, sade han något till honom som han då inte förstod: Skönt, idag har jag varit åstad och friat till en som sägs vara en trollkäringsdotter, på det att jag skall få smörlycka nog. Hans svärmoder var ju hustru Emeräntzia i Dynäs, Gudmundrå socken, som under sin livstid enligt ryktet gällt för att vara en trollkäring. Detta rykte hade många i salen hört, så även Herr Kyrkoherden och alla sade att ryktet var sant.” (rättegångsprotokoll angående trolldomsväsendet 1674, vol A I a: 1, Södra Ångermanlands domsagas arkiv)

Offer eller förövare?

Den 30 juni, 20213 juli, 2021 Av Helena Wijki Ångermanland, Häxmorden, Häxor, Släktforskning ÅngermanlandLämna en kommentar

Under sommaren medverkar jag i programserien ”Häxmorden” i Sveriges Radio P1. Första avsnittet, ”Offer eller förvare?” finns att lyssna på här

Hundratals kvinnor avrättades i de svenska häxprocesserna, dömda för att vara häxor. Häxmorden i Sveriges radio P1 med Moa Soltanian Magnusson och Gustav Asplund är en True Crime-serie från 1600-talet med kopplingar till vår tid. Här berättas historien om vad som hände och hur det kunde ske. Hur gick det till när staten mördade hundratals kvinnor, i det som kallats det värsta justitiemordet i svensk historia? Men det är också jakten på vår egen släkthistoria, som kanske också är din.

Avsnitten sänds på tisdagar varje vecka klockan 14.30 med start 29 juni. Häxmorden finns även att lyssna på i Sveriges Radios app.

I morse medverkade journalisten Gustav Asplund och jag i P1-morgon i Sveriges Radio. Inslaget finns att lyssna på här.

Starka och envisa anfäder- och mödrar

Den 8 augusti, 202022 september, 2020 Av Helena Wijki Okategoriserade, Släktforskning Ångermanland, Släktforskning Östergötland, Släktforskning UpplandLämna en kommentar

Mamma och jag när vi började släktforska 1990

När man släktforskar hittar man ibland anor som får en speciell plats i ens hjärta. Man kanske fastnar för personernas styrka, mod eller någonting som de lyckades åstadkomma under sin levnad. Genom åren har jag upptäckt att jag gärna fastnar lite extra för de där starka, envisa människorna som trots svåra omständigheter alltid valde att följa det egna hjärtat och som vågade gå emot strömmen.

Norrgarns gård i Uppland Fotograf: Tuula Autio

Morfars mamma, Augusta Charlotta Bure var en sådan person. Hon födde sex barn som hon uppfostrade och försörjde på egen hand. Människor i bygden tittade säkert snett på henne och nog måste det ha tisslats och tasslats runtom i stugorna, men Charlotta gick lika rakryggad genom den lilla byn som hon gick genom livet. Hon var anställd som mjölkerska hos familjen Reuterskiöld på Norrgarns gård i Bladåker, Uppland under hela sitt vuxna liv. Som trotjänarinna hade hon egen försörjning och en liten stuga där barnen kunde växa upp. För Charlotta verkar det inte ha varit nödvändigt att gifta sig. Jag beundrar Charlotta och den strävsamma släkten på morfars sida. Att vara hederlig, att se det stora i det lilla och att arbeta hårt har varit en ledstjärna i generation efter generation.

Min morfar var envisheten personifierad. Han arbetade hårt utan en enda sjukdag genom alla arbetsföra år. Envishet och styrka är bra egenskaper, men envisa människor har en benägenhet att vara lite bångstyriga. Morfar ville alltid gå sin egen väg och hade svårt att lyda order. Som ung var han anställd inom det militära under tio år, men valde sedan att sadla om och det var nog bra. Vid en militärövning befallde löjtnant Nilsson att morfar skulle ta en språngmarsch, men morfar vägrade. Trots upprepade befallningar vägrade 512 Svensson att springa ett enda steg. Istället för att springa gick han sakta, sakta för att sedan stanna upp helt, vilket gjorde löjtnant Nilsson ursinnig. Morfar dömdes för olydnad och fick sitta åtta dagar i arrest. När han fördes ut från arresten av furir Lagerström frågade denne om Svensson inte tyckte att det hela var väldigt tråkigt, varpå morfar svarade på sitt buttra sätt: ”Det gör väl detsamma”.

Morfar var övertygad om att han höll sig frisk tack vare de vitlöksklyftor han alltid lade i vatten i en glasburk och en örtdekokt som luktade och smakade hemskt. Några matskedar av vitlöksspadet varje dag och en tesked av örtsörjan vid behov gjorde susen, tyckte morfar. Han var även övertygad om att man blir lika solbränd genom att sitta och sola inomhus på köksstolen, med stängt fönster och han solade ofta genom rutan på serviceboendet. Vi anhöriga försökte försiktigt berätta för morfar att det inte går så bra att sola genom fönsterrutor om man vill bli brun, men morfar insisterade. Han var märkligt nog solbränd som en pepparkaka året runt genom att sola genom sitt stängda köksfönster.

Morfars släkting Maria Kristina som föddes 1846 i Knutby, Uppland är ett bra exempel på hur man tänkte och hur man hanterade svårigheter i morfars släkt – med envishet , jäklar anamma och glimten i ögat. Maria Kristina arbetade som piga under många år och på den tiden var pigans årslön knappt 100 kronor. När hennes arbetsgivare gick bort klarade hon sin försörjning genom att hjälpa till hos familjer som ”daghjälp”, för en dagpenning om 50 öre. Hon brukade samla pinnar och grenar i skogen till ved. Visserligen var hon fattig men självförsörjande och hon tycks ha funnit en stor styrka i sin tro. Missionskyrkan och speciellt missionsskolan på Lidingö låg henne varmt om hjärtat och dit reste hon varje år, även på ålderns höst. Hon förberedde sig hela året inför sommarkonferensen genom att väva handdukar och göra lingonsylt som hon skänkte till kyrkan.

När Maria Kristina på ålderns höst samtalade med sin väninna inför den kommande generalkonferensen berättade väninnan att hon inte tänkte delta i kommande träff eftersom hon kände att hon blivit för gammal. Väninnan förklarade: ”Nej, i år sa frestarn åt mej: Nu är du så gammal och ful att du inte skall åka till konferensen mera”. Maria Kristina tyckte att det var en väldigt märklig uppmaning och stirrade häpet på väninnan innan hon svarade med sin norduppländska dialekt:
”Allre har´n sagt så till meg!” Hon reste till konferensen på Lidingö utan väninnan det året. När Maria Kristina avled 1939 vakade grannar och vänner vid hennes bädd i flera dagar. När hon tyckte att det hela började dra ut på tiden sa hon ”Ja, höga herrar brukar ju låta vänta på sig”.

Maria Kristina föddes i Svanbol, Knutby år 1846 Foto: Amanda Roman

Även på min mormors sida finns en stor portion envetenhet. Mormor Elsa Lovisa föddes 1903 i Norrköping och blev mamma till tolv barn. Hon växte upp i en statarfamilj i en stor syskonskara och när hon hade gift sig med morfar hoppades hon på ett lugnt familjeliv på en fast plats. Allt började så bra och morfar byggde ett hus till familjen i Sunnersta. Huset fick namnet Elsabo, efter hustrun.

Mormor Elsa med några av barnen i Sunnersta

Men snart kom den stora arbetslösheten på 1930-talet och familjen fick lämna sitt hem för landsbygden där morfar fick anställning som statare. Mormor tvingades åter igen att bege sig ut på vägarna med flyttlassen, ofta fem, sex gånger per år, eftersom morfar sällan fogade sig under arbetsgivarnas krav.

För mormor Elsa var det viktigt att fattigdomen inte skulle synas utanpå. Barnen skulle vara skötsamma, artiga, hela och rena.

Att foga sig var inte heller mormors starka sida. I statarens kontrakt ingick inte bara att mannen skulle arbeta. För att familjen skulle få stanna måste även hustrun arbeta på gården med mjölkning och hon tvingades därmed lämna sina egna barn. Det var den ”vita piskan” som ven över kvinnornas ryggar, menade författaren Ivar Lo Johansson som själv växte upp i ett statarhem. Mormor Elsa kunde inte tänka sig att lämna sina barn vind för våg. Hon vägrade att mjölka böndernas kor och därför måste familjen bryta upp och flytta många gånger varje år.

Mormor Elsa trivdes bäst när hon själv fick styra och ställa över det mesta.

Stolt och envis var även farmors mamma, Dora Emerentia Rödlund som föddes i Ytterlännäs i Ångermanland år 1888. Dora och hennes syskon blev tidigt moderlösa och utackorderades till olika fosterhem. Hon gifte sig 1908 med en prästson från Stockholm och två år senare föddes min farmor Margit Alice i Nyland utanför Kramfors.

Äktenskapet tycks inte ha varit lyckligt och av någon anledning tyckte svärfadern prästen att sonen hade gjort ett dåligt val av hustru. Prästen betalade 10.000 kronor till Dora med villkoret att hon och dottern skulle försvinna helt ur sonens liv.

Farmor Margit var 8 år när hon insjuknade i spanska sjukan. Hon överlevde men blev döv i sviterna efter sjukdomen.

Under flera år levde mor och dotter som obefintliga, utan någon stadig hemvist. Det har berättats att farmors mamma arbetade som skjutbanefröken på kringresande tivolin i Ångermanland. Skjutbanefröknar kallades förr de kvinnliga anställda på tivolin som hade hand om skjutbanorna. Det var på en sådan marknad hon en kväll mötte sitt livs kärlek, snickaren Oscar Norling från Bollnäs.

Den lilla familjen valde att flytta till Sveg, Härjedalen. Gammelfarmor var duktig och ambitiös. Hon öppnade snart ett pensionat med kaffeservering och affärerna gick bra. Några år senare köpte familjen en ny fastighet där man startade snickeri, glasmästeri, blomsteraffär och begravningsbyrå. När spanska sjukan slog ner som en blixt från klar himmel i världen 1918 så drabbades Jämtland väldigt hårt. Många Svegsbor flydde fältet för att undvika att bli smittade men Dora fortsatte att driva sitt pensionat och skötte om de gäster som insjuknade. En gång låg 11 gäster sjuka på pensionatet, som hon vårdade. Oscar och Dora var ett par livet ut men det var inte förrän 1928, när den första maken hade avlidit, som de kunde gifta sig.

Dora ansågs av många vara en ganska hård kvinna. Hon var osentimental och talade aldrig om det första äktenskapet eller de svåra omständigheterna i barndomen. Inte heller om den stora summan pengar hon en gång i tiden fått av sin svärfar för att försvinna. När hon gick bort 1974 upptäcktes att hela summan fanns på hennes bankkonto i Svegs Sparbank. Hon hade aldrig rört pengarna.

Även om gammelfarmor hade en tuff framtoning så fanns även en annan, mycket mjukare och mer filosofisk sida hos henne. När hon fick en ledig stund över så brukade hon skriva små dikter och berättelser från sin levnad, som hon sedan spelade in på kassettband. Hennes dikter präglas av kärleken till familjen och föräldrarna. Barndomen målar hon i sina dikter i varma, ömsinta färger och särskilt modern, Olivia, var högt älskad. I en dikt beskriver hon hur modern går stilla över trasmattspyntat golv och hur allt ont och farligt viker för moderns gamla kära händer.

”Härdens brasa flammar. Nu vill jag vila ut, uti min hemgårds kammar
All oro och sorg blir flarn när jag vilar igen som barn
på bädd som min moder bäddat.

Nu är jag åter hemma hos far och mor
Jag sitter hos dem vid härden i kammaren där lyckan bor
och ser in i den sista glöd.
Hela den stora världen är svunnen i all sin nöd.

Mor går tyst och stilla över trasmattspyntat golv,
ansar varligt brasans sista bränder.
Allt ont och farligt viker för min moders gamla kära händer.”

I flera dikter beskriver hon kärleken till maken Oscar och stugan i vackra Härjebo. Dora hade många funderingar och på ålderns höst kändes det viktigt att sätta dem på pränt. Hon satt ofta uppe sent i sin ensamhet och filosoferade.

”Blomdoft och fåglalåt. Majnatt i bidan.
Grubbel och ont försåt för vi åt sidan.
Famna en still´ minut. Tystna din fråga.
Snart tar ditt pladder slut, fladdrande låga”

Men att visa den lite mer känslosamma sidan offentligt var inte gammelfarmors melodi. Inte heller att visa svaghet. När hon i 80-årsåldern fick svårt att gå föreslog läkaren att hon kunde använda en käpp att stödja sig på, men Dora protesterade: ”Vad skulle folk tänka om jag kom gående på byn med käpp!?”

Gammelfarmor var en stolt och envis kvinna. Genom hennes texter och inspelningar har vi fått möjlighet att lära känna henne lite mer, så här i efterhand.

”Jag vet ej vad jag hoppas men hoppas likafullt, Mitt hjärta känns så ödsligt men är ändå så fullt. Vad syftar denna oro som ej ett mål kan nå? Vad hoppas jag? Vad vill jag? Vad tänker jag uppå?

När dagen gått till ända och natten faller på och allt känns tomt och öde och inget hopp mig når. Jag bidar i förtröstan och hoppas än en gång, för hoppet är det enda som ger tröst i nöd och tvång.

De ville mig i fängsel slå för fågelsångens skull men alla deras stängsel dem skrattade jag omkull. Alls ingenting bedrövar, lugnt bidar jag min tur. De vägarna jag strävar, dem stänger ingen mur och dör jag där i hopen av ynkedom och drav skall fjärran fågelropen strö klarhet kring min grav”.