Trolldomsanklagad familj i Orsa finnmark

Orsa finnmark. Foto: Helena W

Finnmarksbyn Rosentorp är den allra äldsta i Orsa finnmark. Dit kom Anders Mårtensson Jämsäläinen och hans hustru Margareta Matsdotter i början av 1600-talet. Familjen, som hade utvandrat från Tavastland i Finland, slog sig ned som nybyggare i Orsa finnmark och år 1627 utfärdade kung Gustaf II Adolf ett kungabrev. Genom detta viktiga brev fick Anders och hans familj tillåtelse att bosätta sig som nybyggare i Rosentorp.

”Den 22 mars 1627 utfärdades kungabrev för Rosentorp, där en Anders Mårtensson ska ha kommit från Jämsä by i Finland och kallade sig och nybygget för Jämsä. Anders Mårtensson i Rossundeberg, född i Laukas sn i Sepalesby hafwer s.k. bref, dat. Kopparberget 22 martij 1627.” (avskrift av kungabrev)

 

Rosentorps gamla kyrkogård. Foto: Helena W

Beryktade för trolldom

Skogsfinnarna blev snabbt beryktade för att vara trolldomskunniga och familjen Jämsäläinen var tyvärr inget undantag. Då man trodde att trolldomsförmågan gick i arv, blev skogsfinnarna och deras ättlingar ofta föremål för elaka rykten under häxprocessernas tid 1667–1676. Ofta avrättade man den äldsta trollkonan samt hennes trolldomskunniga döttrar och kvinnliga barnbarn då man på så sätt hoppades att helt utrota den djävulska trolldomskonsten. Enligt uppgift avrättades Margareta Matsdotter i Rosentorp för trolldom år 1668 eller 1669.

Barnbarn inför rätta

Trolldomsryktena kring familjen Jämsäläinen var seglivade. År 1725 ställdes även Margareta Matsdotters barnbarn, Staffan Matsson inför tinget, anklagad för trolldom. Han var då 90 år gammal och uppgav att han fått sina övernaturliga krafter av sin farmor, Margareta. Inför rätten berättar Staffan att han blivit kallad till en familj i byn för att bota svartsjuka mellan mannen och hans hustru. Det var hustrun som hade bett Staffan att komma dit eftersom hennes avlidna föräldrar varit goda vänner till Staffan och hans familj.

I den finska kulturen var lyckan central och man trodde att illasinnade människor och väsen kunde stjäla lyckan och kraften. När detta hände kunde man bli modstulen och förlora både äktenskapslycka och livskraft, men genom att läsa välsignelser och trolldomsramsor över salt – och sedan ge den drabbade samma salt att äta, så trodde man att kraften och lyckan skulle återvända. Även djur kunde bli modstulna, varför man läste välsignelser (signerier) över djuren och gav dem det ”magiska” saltet att äta.

Staffan Matsson nöjde sig inte med att endast ”läsa i salt”, utan tog till det tunga ”trolldoms-artilleriet” för att hjälpa paret. Han bad hustrun att skrapa lite svett från sin vänstra armhåla när hon var i badstugan. Denna svett skulle hon sedan blanda med salt och brännvin. Och sedan skulle hon ge denna ”trolldomsbrygd” till sin make till frukost, men hon fick absolut inte dricka av trolldomsdrycken själv. Staffan Matsson hade, tack och lov, fina rekommendationer från högt uppsatta män i bygden och han var inte straffad tidigare. Han undslapp därför straff.

År 1725 ställdes 90-åriga Staffan Matsson inför rätta, anklagad för trolldom. Bild: Grok

Anders och Margareta Jämsäläinen har idag många starka, fantastiska ättlingar, bland andra författaren och programledaren Agneta Sjödin och min fina vän Stefan Öst.

Från dombok 1725 då Staffan Matsson stod anklagad för trolldom. Bild från Arkiv digital.

Texten från 1725 då Staffan stod anklagad finns att läsa i sin helhet i Hälsinglands domsagas häradsrätt (X) AIa:65 (1725) Bild: 1570 Sida: 152. Den finns hos Arkiv digital (Obs! För att använda Arkiv digitals tjänster krävs ett abonnemang. Månadsabonnemang kostar 395 kronor)

Handlingar som rör häxprocesserna 1667 – 1676 finns att läsa i digital form på Riksarkivet. Det krävs inget abonnemang för att läsa.

”Modstuleorden” var en bön som ofta lästes på 1600-talet över människor och djur. Under häxprocessernas tid kunde denna ramsa leda till en dödsdom. Jag har gjort en tonsatt visa av denna bön/ramsa som du kan lyssna på här nedan. Ursprunglig text, som bland annat återfinns i de trolldomsprotokoll som upptecknades i Ångermanland 1674: ”Jungfru Maria gick sig ut på en grönan löt, mötte hon sin son så söt. Vad letar ni efter välsignade mor? Jag letar efter min mjödhumle ty min ko har blivit mjölkstulen och modstulen, leverstulen, lungstulen, hjärtstulen och har på all illa farin. Vi, Maria lille mor går båda efter råd, vill vi bota henne båda två, vill vi taga dit malt och salt och låta i hennes mun, det skall bli bot i samma stund. I namn Gudfaders, Sons och den helige Andes”.

 

 

Mina rötter på Orsa finnmark

Stefan Öst är en hängiven släkt- och hembygdsforskare som under många år har kartlagt sina finska rötter. Berättelsen om de tusentals östfinska nybyggare som en gång i tiden valde att bosätta sig i de svenska skogarna har under hundratals år varit saknad på många håll i vårt land. När nybyggarna slog sig ned i de oländiga trakterna förlorade de ofta sina finska släktnamn och kallades Pål, Bertil och Grels ”finne”.

På senare tid har stolta ättlingar, som Stefan Öst, arbetat med att lyfta fram de viktiga släktberättelserna. I den fina texten ”Mina rötter på Orsa finnmark” berättar han med värme om sina strävsamma förfäder- och mödrar och deras milda och ännu påtagliga närvaro i den vackra finnbyn Lehtomäki, i Orsa finnmark i Dalarna. Magi har alltid funnits i den skogsfinska kulturen och Stefan undrar om det inte var den omtalade gråbjörnen ”Unntorparn” han mötte en vacker höstdag. Läs gärna Stefans fina berättelse!


Stefan Öst vid släktgården Lehtomäki i Orsa finnmark.
Foto: Stefan Öst

 

Mina rötter på Orsa finnmark

För drygt 25 år sedan jobbade jag ett halvår med skogstaxering åt Orsa besparingsskog, och var stationerad i Noppikoski, mitt på den stora finnmarken. Att jag gick omkring på mina förfäders svedjor och slåttermyrar hade jag då ingen aning om! Under uppväxten på finnskogen i Gästrikland väcktes tidigt intresset och fascinationen för de mystiska och exotiska namnen på myrar, sjöar och berg. Detta inspirerade till att läsa allt jag kunde komma över om den finska invandringen och nyfiken på om jag hade finnar bland förfäderna började jag snart att släktforska. Jag hittade någon enstaka på 1600-talet som prästen kallade tex Bertil Finne. Mera spännande blev det för ca 5 år sedan när det via DNA-träffar (och verifiering i kyrkböckerna) stod klart för mig att jag via min farmor hade skogsfinnar betydligt närmare i släktträdet. Nu fick jag från Torbjörn Nääs dessutom reda på många av deras släktnamn!

Min anmoder Katarina Hänninen lämnade finnbyn Lehtomäki (Björkberg) runt 1820 och hade i princip enbart finska anor från många av de redan då 200 år gamla byarna. Hennes förfäder med namnet Nykäinen grundade hembyn, Hänninens flyttade sedan in från Hälsinglands angränsande finnskogar. Några andra byar grundade av mina förfäder är Fågelsjö av släkten Tossavainen, Rosentorp av Jämsäläinen, Kvarntorp av Makkoinen och Unntorp av Poikonen.

Vid den sistnämnda tänkte jag för ett ögonblick dröja mig kvar och åter förflytta mig 25 år bakåt i tiden, till berättelsens början: En vackers höstdag ser jag plötsligt ca 20 m framför mig i storskogen en gammal grå björn, så upptagen med att mumsa blåbär inför sin vintervila att den inte märkte mig förrän efter flera minuter, då vi tittade ett tag på varandra och den lufsade i väg helt lugnt. När jag samma kväll berättade för några äldre gubbar om händelsen, beskrev platsen och björnens utseende, var de säkra på att björnen var den gamle hane som gick under namnet ”Unntorparn”, efter platsen där den en gång föddes. Med det jag nu vet om mina förfäder så undrar jag om det inte var gamle Mickel i Unntorp (eller Unå-Mickel som han kallades, medan han själv säkerligen föredrog Mika Poikonen) som i björnskepnad var ute och tittade till sin flerfaldige ättling som ensam gick omkring i de milsvida skogarna…

Man får tro vad man vill om sådant men den skogsfinska trolldomen och shamanismen blev snabbt efter koloniseringen, inte utan fruktan, omtalad bland den svenska allmogen. En mäktig upplevelse har jag från mitt första besök i Björkberg precis innan bilden togs, när historiens vingslag träffade mig och jag blev sittande vid de stenrösen som förfäderna med blod och svett släpat ihop. En mycket stark känsla omslöt mig och tog all energi för några minuter. Var det förfäderna som gjorde mig sällskap där på sin vackra boplats där de upplevt 200 år av glädje, sorg, kärlek och hårt arbete?



Text och foto: Stefan Öst

Orsa finnmark

 

Orsa finnmark i Dalarna är en magiskt vacker plats på jorden, med vild och otämjd natur. När jag var där för någon vecka sedan låg snön meterdjup och det bästa sättet att ta sig fram var på skoter.



Till dessa obebyggda trakter kom de första finska nybyggarna i början av 1600-talet och man valde, trots att det innebar många svåra umbäranden, att slå ned sina bopålar i den oländiga terrängen. Man bosatte sig främst på höjderna i den djupa granskogen. Det var en osäker och tuff tillvaro för finnarna ”på skogen” då man aldrig kunde vara säker på att kunna äta sig mätt. Frosten låg ofta kvar långt inpå sommaren och det var därför svårt att odla marken, men i skogen fanns småvilt och sjöarna var fulla av fisk, så man tog sig fram och klarade livhanken.



Till Orsa finnmark kom bland andra de finska familjerna Tossavainen, Makkoinen, Jämsäläinen och Nykäinen på 1600-talet. Många av nybyggarnas ättlingar bor fortfarande kvar på finnskogen, så här, 400 år senare. 😊


Foton: Helena Bure Wijk