I alla tider har vi människor här i Norden försökt att uthärda och blidka mörkret och varje år vid den här tiden ser vi fram emot att snart få fira ljusets återkomst. Långt innan det moderna luciafirandet kom till oss var natten till den 13:e december en mycket speciell och farlig natt. Enligt den julianska kalendern, som vi följde under medeltiden, räknades just lucianatten som årets allra längsta och den föreställningen levde kvar länge i vårt land – långt efter att den julianska kalendern byttes mot den nuvarande, gregorianska och vintersolståndet flyttades fram någon vecka.

En passage från mörker till ljus

Det ansågs förr i tiden att Lucianatten var en farlig passage – en övergång från mörker till ljus då det gällde att hålla sig hemma, i stillhet. Under lucianatten skulle man helst stanna inomhus eftersom allehanda illasinnande väsen flög omkring i luften just denna natt. I den så kallade ”lussefärden” trodde man att de dödas själar for omkring, liksom de läskiga varelserna Lussegubben, Horn-Per och självaste Lussekärringen.

Lucianatten var övernaturlig, farlig och magisk och man föreställde sig att djuren kunde tala. Grisen skulle vara slaktad och alla julförberedelser skulle vara färdiga till Lucia, för just den här dagen då skulle man helt undvika att baka, brygga och mala. Man trodde att Oden var ute och red lussenatt och man blidkade honom genom att lägga ut lite hö till hans häst. För att inte de elaka trollkärringarna skulle stjäla modet ur hästarna stack man en kniv i stallväggen som beskydd.

Ungdomarna kunde bege sig ut för att tigga, festa och sjunga i de intilliggande gårdarna men de vuxna höll sig hemma i tryggheten. Lucianatten ansågs vara farlig men var även en stor festhögstid som länge kallades ”Lusse långnatt” och ”lilla julafton”. Lucianatten var inledningen till en av dåtidens fastetider och det var viktigt att människor och djur åt sig ordentligt mätta just under Lucianatten. I vissa hem serverades upp till sju frukostar, med start redan klockan två på natten.

”Lusse”, som vi nu förknippar med ljusbäraren Lucia från den katolska helgonberättelsen var längre tillbaka densamme som Lucifer, djävulen och det var långt ifrån alla som ville fira Lucia eftersom man inte ville fira ”den onde”. Den ljusskygga Luciavarelsen ansågs till och med kunna ta skepnad av en rovfågel för att förgöra små barn. Föreställningen att vissa människor hade förmågan att flyga har djupa rötter i fornnordisk förkristen tro där man föreställde sig att de trolldomskunniga, bland annat gudinnan Freja, kunde anta en fågels skepnad.

Vår nuvarande Luciatradition då vi firar den vitklädda Sancta Lucia med ljus i håret, där ljuskronan representerar Jesu gloria tros vara importerad från Tyskland. Traditionen etablerade sig först bland de högre stånden i västra Sverige under 1700-talet. Med tiden kom Luciatraditionen, som vi nu känner den att spridas över hela Sverige.

Men hur kan det komma sig att vår ljusbärerska har ett så mörkt förflutet i Sverige? Fil dr. Katarina Ek Nilsson berättar att det förr fanns en utbredd tro att Lucia i själva verket var Adams första hustru och att hon, liksom Adam skapades av jord. Tillsammans med Adam födde hon 14 barn, som alla tillhörde Lucifers underjordiska och osynliga släkte.

Snart återvänder ljuset

Man trodde länge att natten mellan den 12:e och 13:e december var årets längsta och det var den natten som själva vintersolståndet inföll. Liksom sommarsolståndet var Lucianatten en passage, en övergång till någonting nytt och natten var fylld av magi.  För människan gällde det att ta sig igenom denna passage med hjälp av försiktighet och gärna några besvärjelser för att ljuset skulle återvända.

Vi befinner oss nu i den absolut mörkaste tiden på året. Om vi hade följt den Julianska kalendern så skulle vintersolståndet inträffa redan 13:e december, men så är det inte nu. Vi måste vänta lite till, men håll ut! Nu dröjer det inte länge innan ljuset kommer tillbaka. Klockan 22.47 den 21:a december 2022 infaller vintersolståndet. Därefter återvänder ljuset till oss igen, sakta men säkert.