Den vackra gården i Koldemo, ”Per-Ers”, ligger naturskönt på en höjd vid
Ljusnan i Hälsingland. Gården har en lång och rik historia. Man vet att det har
bott människor på platsen ända sedan 1500-talet och förmodligen hade den
förste nybyggaren finska rötter. Det är i alla fall mycket som tyder på det. Finska förnamn förekommer i den familj som bebodde gården i generation efter generation och familjen odlade svedjeråg, långt in på 1800-talet. Odlandet av svedjeråg är en tradition som infördes i vårt land genom de ”skogsfinnar” som satte bo här i slutet av 15 – och början av 1600-talen. Men det som kanske mest talar för att gården byggdes av en finländsk familj är det magiska skyddsmärke som de nuvarande ägarna har hittat i sin gård.

Mieskuva – gårdens väktare
När familjen Husman flyttade till den vackra gården för några år sedan, hittade man ett mystiskt märke som ristats och målats någon gång för länge sedan. Det som till en början tycktes vara ett gammalt bomärke visade sig vara en ”mieskuva”, en skyddssymbol som troligen ristades av husets första ägare någon gång i slutet på 1500-talet.

Mieskuva (”mansfigur” på finska) var ett slags skyddsmärke och sågs som en väktare och beskyddare men användes väldigt sällan som ett ägarmärke/bomärke. Men familjen i Hälsingland bebodde sin gård i många generationer och beslutade sig för att även använda gårdens skyddsmärke som bomärke.

För de skogsfinnar som kom hit som nybyggare i slutet av 1500- och början av 1600-talet var magi en del av vardagen och man var inte främmande för att blanda religiösa böner och tecken med lite mer folklig magi. Mieskuva var inom den finska folktron en mansfigur med utsträckta armar och tre stadiga ben, som ristades till beskydd (och som ibland även användes inom svart magi, för att skada). Figuren ristades på redskap, föremål, på dörrposter och väggar som beskydd mot ondska, olycka, sjukdom och avund.

Det var också vanligt att skyddsfiguren ristades i ladugårdar som beskydd för djuren. Betydelsen av att rista en mieskuva på dörren till en byggnad var tänkt som en symbolisk väktare som beskyddade husets sårbara tröskel, en symbol som sa – ”Jag är husets väktare. Hit men inte längre!”

Det magiska skyddsmärket användes även som gårds/bomärke
Enligt Institutet för språk och folkminnen hette byn Koldemo ursprungligen ”Kölsmo” och Koldemo nr. 9 tycks ha varit bebodd ända sedan 1500-talet. Gården gick i arv inom samma familj, i generation efter generation. På 1600 talet bodde bonden Erik Persson där tillsammans med hustrun Gölin Persdotter och flera barn.

Bomärket (”puumerkki” på finska) var förr i tiden personliga eller släktbaserade ägarmärken som användes vid undertecknandet av dokument och som bestod av enkla geometriska tecken som kors, hakar, streck, cirklar eller mer runliknande former. Den antropomorfa mieskuvan skiljer sig från både svenska och finska bomärken eftersom bomärken och det var väldigt ovanligt att man använde sin skyddsfigur (mieskuva) som bomärke/ägarmärke.

En kärleksfull familj
Gården Koldemo 9 kom att stanna inom samma familj i många generationer och fick namnet ”Per-Ers” på 1700-talet, efter den dåvarande ägaren Per Eriksson, som var Gölin och Eriks son. Familjen var kärleksfull och tog väl hand om de egna släktingarna, både unga och gamla, men även andra människor som behövde deras hjälp. Familjen i Koldemo var omtyckt i bygden och var goda kristna. Efter ”Per-Ers” tog sonen Erik över gården. I bouppteckningen som upprättades efter hans död år 1791, beskrivs bonden och nämndemannen Erik som ”gudomlig och välförståndig”.

I mitten av 1700-talet genomgick gården en större utbyggnad och fick bland annat vackra utsmyckningar på väggarna.

Många böcker
Koldemo 9 var en väldigt stor gård förr i tiden, med många pigor och drängar. Familjen var kärleksfull och man tycks även haft ett stort intresse för att läsa böcker, gärna andlig litteratur. När Erik avled blev hustrun Karin och barnen Per, Gertrud och Karin arvtagare. Boet delades upp dem emellan.
Förutom möbler, husgeråd, linne, diverse silversaker och kontanter, ärvde hustrun Karin familjens många böcker – en bibel, en ”Scrifvers postilla”, en psalmbok och 21 andra böcker. Scrivers postilla kallades även ”Scrivers själaskatt” och skrevs av den tyske teologen Christian Scriver (f. 1629 d. 1693). Boken innehåller en samling predikningar och andaktslitteratur.

Parets dotter Gertrud fick ärva silver, tenn, mässing, porslin, diverse säng- och linnekläder, spannmål och boskap. Dottern Karin ärvde, förutom möbler, spannmål, boskap och möbler även faderns gångkläder samt flera får ”till bröllopsslakt”. Gården togs sedan över av sonen Per.

Svedjeråg
I en bouppteckning från sent 1800-tal kan man se att familjen i Koldemo 9 hade svedjeråg. I boet fanns, förutom möbler, slädar, verktyg, redskap, boskap med mer, även havre, korn, ärtor, åker råg och svedjeråg, vilket ger en vink om att familjen hade finska rötter – åtminstone kunde man konsten att så svedjeråg. Odlandet av svedjeråg är en tradition som infördes i vårt land genom de ”skogsfinnar” som satte bo här i slutet av 15 – och början av 1600-talen.

Hjärtan av guld
På 1780-talet förflyttades cirka 300 barnhusbarn, som då var inackorderade på Allmänna barnhuset i Stockholm, till fosterhem på landsbygden. Under den period då barnhuset tömdes på barn genomförde man flera större transporter av barn, bland annat till Hälsingland. Om en av dessa resor berättar prästen Anders Bergmark med egna ord i skriften ”Berättelse om en transport av 49 barn ifrån Stockholms stora barnhus till Bollnäs, Alfta och Ovanåkers församlingar i Hälsingland…” som finns att läsa i sin helhet via Stockholmskällan.

Hösten 1786 transporterades 36 barnhusbarn, från Stockholm till Arbrå, där de kom till olika fosterfamiljer. En av flickorna som då endast var 6 år gammal, kom till den kärleksfulla familjen i Koldemo där hon fick den bästa omvårdnad. Hon kom att stanna hos familjen hela sin uppväxt.
– Den lilla flickan togs emot av vår gårds tidigare ägare, växte upp här och gifte sig här. Det visar för mig att de som bodde här hade ett hjärta av guld och ville hjälpa de sämst bemedlade i samhället, säger Göran Husman.

Har hittat sitt paradis
Familjen Husman lämnade Stockholm för Hälsingland för några år sedan och har inte ångrat en sekund att de lämnade storstadens larm bakom sig. I Koldemo har man hittat sitt paradis. Göran är en av initiativtagarna till Arbrås hemsida som strävar efter att nå ut till människor som också vill ta steget och flytta till vackra Hälsingland. Om du ”klickar” här så kommer du till hemsidan.

Familjen har ett stort intresse för historia och känner tacksamhet över att få förvalta gårdens rika historia och arv.
– Det finns så många fantastiska och magiska platser och gårdar i Sverige. Vi måste verkligen vårda dem ömt och med stor respekt, säger Göran och tillägger,
– Det är verkligen en magisk gård. Flera personer som varit på besök har oombett sagt ”Vet ni om att det bor vättar här?”

I vackra Koldemo har familjen hittat sitt paradis.
Foto: Göran Husman.