Det finns många berättelser om forntida ”jättar” som en gång levde på jorden. Bland annat i Nordamerika, Irland, Sardinien, Kina och Afghanistan har man hittat människoskelett som vittnar om att det en gång funnits människor här på jorden som varit exceptionellt långa. Även i Sverige finns berättelser om ovanligt storvuxna och starka människor. Är dessa gamla sägner om högresta människor verkligen bara skrönor, eller kan det finnas en smula sanning i berättelserna?
Jag ska göra en djupdykning i vår forntida historia för att försöka hitta svaren…

Jättar i Jämtland

I Fors, Ragunda i Jämtland har det funnits jättar. Det menade i alla fall historikern Fale Abrahamsson Burman (1758 – 1809) på sin tid. Under sin livstid gjorde Burman flera resor i Jämtland och skrev då dagboksanteckningar. Bland annat har han skrivit att de jämtar som bodde i området väster om Indalsälven, var ett extra resligt folk, som enligt Burman, måste ha varit ”finnar eller hunner, på grund av sin grofva växt”. Burman lyfter i sina skrifter fram flera sägner om jättar i Jämtland – bland annat fanns två jätte-bröder i Berg.

Även i Lit, Östersund bodde en gång en jätte och där han man hittat en stor stridshammare. Även i Förberg, Revsund ska två jättar ha bott. De båda jättarna – Älling och Stav – sägs ha slagit ihjäl varandra vid Nordåsen och finns nu begravda under den stenhäll som kallas Käringsten. Fale Burman påpekar att Frösön i Jämtland har fått sitt namn efter jätten Fröse som en gång levde där, på Öneberget.

Nordens första invånare i folktron

Under lång tid trodde man att jättarna var de ursprungliga invånare som först befolkade Norden. Därför har en lång rad företeelser i landskapet tolkats som lämningar efter jättarnas framfart. Genom denna föreställning fick således naturbildningar i landskapet, exempelvis flyttblock och fördjupningar i berg, en förklaring och mening i den rådande föreställningsvärlden, menar Mats Burström som är professor i arkeologi. Den svenske ärkebiskopen och etnologen Olaus Magnus (1490–1557) beskriver i sin ”Historia om de nordiska folken” (år 1555) ”de uråldriga tider då det fanns jättar i Nordens bygder”. Långt in på 1800-talet trodde man att jättarna var Nordens första, sedan länge utdöda invånare, förklarar Mats Burström.

Men är dessa gamla sägner om högresta människor verkligen bara skrönor, eller kan det finnas en smula sanning i berättelserna?

Af jätteväxt

Som många andra har jag hittat berättelser om ”jättar” i min släktforskning och även mitt DNA-test skvallrar om att mina gener till mer än hälften härstammar från forntida jägare/samlare och den så kallade Cro-Magnon-människan. När man gör ett DNA-test hos företaget Family Tree DNA så får man inte bara DNA-matcher med nu levande släktingar. Man får även veta vilka gamla forntida fynd (skelett) man är släkt med.

I Strömsund, Jämtland bodde en gång en spådam som hette Agnis vars söner var ”af jätteväxt”. Enligt historikern Fale A. Burman som besökte Ström i början av 1800-talet så var de flesta invånare i Ström ättlingar till denna Agnis som levde där under ”påvlisk tid” (på den tiden när Sverige var ett katolskt land).

Också de första nybyggarna i Härjedalen, Jämtland sägs ha varit högresta och starka. Den första bosättaren, norrmannen Härjulf Hornbrytaren, ska, enligt sägnen, ha varit en jätte. Hans söner fångade levande björnungar, hängde dem i sina midjebälten och gick sedan hem till sin pappa med bytet. Familjen Hornbrytaren livnärde sig främst av jakt och fiske. Någon vidare sämja verkar det inte ha varit i den familjen. Det har berättats att Härjulfs söner ofta bråkade sinsemellan om jaktmarker och om fiskevatten. Under ett familjebråk dödades sonen Hakon (Hucker) av sina bröder och på platsen där han avled hittades sedan ett enormt människoskelett. Om detta är sant förtäljer dock inte berättelsen.

Även ”Rems-släkten” i Glissjöberg, Härjedalen var av den större storleken. Familjens söner var enligt sägnen stora, starka och arbetsamma och det var inte ovanligt att den yngre Remsen byggde sju lador under en och samma dag. Sedan kastade han yxan över axeln och promenerade 1 ½ mil till kyrkan i Överberg och passade då på att ”hugga kloppa” och ”spånga” vägen. ”Nästan vidunderliga äro sägnerna om hans arbetskraft”, står det skrivet.

Ursulas folk

På min pappas sida är jag ättling till Agnis i Ström, ”Remsarna” och gamle Härjulf Hornbrytare. På min mammas sida är jag ättling till en kvinna som för cirka 50 000 år sedan lämnade sin boplats i södra Asien och påbörjade en vandring till våra nordliga trakter. Hennes ättlingar kom sedermera till en liten sjö intill Motala ström i Östergötland, där man livnärde sig som jägare och fiskare för cirka 10 000 år sedan.

Mitokondrie-DNA (mtDNA) är en DNA-sträng som finns i cellernas bränslestationer, mitokondrierna. Mitokondrie-DNA ärvs från modern – både till döttrar och söner – men det är bara döttrar som kan föra mtDNA vidare. I den raka mödernelinjen (mor, mormor, mormors mor osv) har alla kvinnor samma mtDNA i tusentals generationer eftersom denna DNA-sträng är en exakt kopia av moderns och förändras (muteras) väldigt långsamt över tid.

En haplogrupp kan beskrivas som en mtDNA-familj, eller grupp, som har en gemensam anmoder, som levde på en viss plats vid en viss tid. Professor Bryan Sykes har genom sitt forskningsarbete i boken ”Evas sju döttrar” presenterat de sju kvinnor som kom att bli anmödrar till dagens européer när grupper av människor invandrade hit via Asien för ca 45 000 år sedan. Sykes har givit de sju anmödrarna bokstäver och namn: Jasmin, Katrine, Tara, Helena, Velda, Ursula och Xenia.

Haplogrupp U5, som jag tillhör (liksom min mamma, mormor, mormors mor osv) tros ha invandrat till Skandinavien när inlandsisen smälte. I dag är det endast ca 10 % av skandinaverna som tillhör U5, men nästan hälften av samerna och en femtedel av finländarna tillhör denna grupp.

Gängliga stenåldersmänniskor i Motala

Mellan åren 2009 – 2013 gjordes utgrävningar av en intressant grav- och boplats från äldre stenåldern i Motala, Östergötland. Förutom hundratals träpålar, flätverk av näver och rötter samt stenverktyg fann man även ett dussin människokranier som var fästa på träpålar, samt mängder av ben från människor och djur som placerats på en stenbädd i sjön.

Man hittade även träfigur, som var flera hundra år äldre, som föreställer en fisk. Fisken tros ha varit en viktig relik som burits på en träpåle. Kanske användes sjön som en offerplats i hopp om goda fångster? Ingen vet säkert, men undersökningar av de döda, som var i åldrarna 20 – 50+ (samt ett spädbarn), visade att man hade en god tandhälsa. Ingen av dessa jägare/samlare hade karies. Under sin livstid beräknas de döda (3 kvinnor och 6 män) ha varit cirka 170–190 centimeter långa. Dessa stenåldersmänniskor var således väldigt resliga för sin tid.

Vid den grunda sjön i Motala verkar dessa stenåldersmänniskor ägnat sig åt rituell begravning och kanske även offer? Kanske vandrade man till just den här platsen för att tillbe självaste fiskguden (om det nu fanns någon sådan)? Man vördade h*n genom att vandra runt med en fiskfigur på en träpinne. Om inte det skänkte god fångst så kanske man sänkte ned några djuroffer (köttstycken) i vattnet och vid speciella tillfällen, även några anhörigas skallar som träddes på träpålar?  Man vet inte varför dessa människoskallar sattes på pålar i den grunda sjön, men de pinnar/pålar av trä som man fäst dem på visar tecken på att de ursprungligen varit fästa i någon slags eldbädd då de är svedda i ena änden.

DNA-test som gjorts på skelettfynden i Motala visar att det mesolitiska jägarfolket tillhörde mtDNA-haplogrupp U (Ursula), som är den vanligaste haplogruppen bland mesolitiska jägare/samlare i Europa. De allra flesta skelettfynden i Motala tillhör haplogrupp U5 (U5a1 och U5a2). Således var de Cro-Magnonmänniskor.

Cro-Magnon var den första moderna människan som flyttade från västra Asien och bosatte sig i Europa. Namnet, Cro-Magnon, kommer av fyndplatsen, en grotta – Abri de Cro-Magnon – i sydvästra Frankrike. Skelettfynden i grottan har visat sig vara cirka 30 000 år gamla. Till utseendet liknade Cro-Magnonmänniskan dagens moderna människa men deras hjärna var större än våra och man tycks även ha varit resligare. 

Mer om Cro-Magnon och några av dess släktgrenar kan du läsa i inlägget ”Jättarnas ätt (del 2)”.

Källor: ”Fale Burmans anteckningar om Jämtland i urval”, Jämtlands läns fornskriftsällskap I (1930), ”Forna jättar ger landskapet mening”, Mats Burström (1994), ”Kanaljorden, Motala – Rituella våtmarksdepositioner och boplatslämningar från äldre stenålder, yngre stenålder och järnålder”, Stiftelsen Kulturmiljövård (2021), ”Keep your head high: skulls on stakes and cranial trauma in Mesolithic Sweden”, Gummeson, Hallgren & Kjellström, samt egen forskning.