Förseglade kuvert med viktigt innehåll

Som många andra släktforskare har jag ägnat mycket tid åt att grubbla över anteckningen ”fader okänd” i födelseboken. Den där lilla anteckningen får så stora konsekvenser då den bryskt bryter ett helt släktled och gör det svårt att komma vidare. Och än värre är det när båda föräldrarna är anonyma i födelseboken. Då är det ofta svårt att komma vidare. Men det finns hopp, även om båda föräldrarna är antecknade som ”okända”. I alla fall om anorna har sina rötter i Stockholm…

Barnamordsplakatet

Genom Gustav III:s barnamordsplakat fastslog man år 1778 att ogifta mödrar kunde få sitt nyfödda barn inskrivet i födelseboken med anteckningen ”fader okänd” och ”moder okänd”. Detta för att minska det stora antalet barnamord i Sverige. Genom den nya lagen fick ingen längre tvinga kvinnan att avslöja vem barnafadern var. Dessförinnan hade barnmorskorna haft till uppgift att förmana den ogifta kvinnan att avslöja vem som var barnets far. I de fall myndigheterna begärde det, var barnmorskan även tvungen att berätta vad den ogifta modern hade berättat under förlossningen. Genom barnamordsplakatet förbjöds barnmorskan att försöka tvinga fram sådana bekännelser.

Svårt för ensamma mammor

Många ogifta kvinnor valde att behålla sitt barn, om det var möjligt, men om hon saknade möjlighet att försörja sig och inte kunde få hjälp av sina anhöriga, var hon tvungen att lämna bort barnet. Många barn fick växa upp hos sina morföräldrar, men det hände att socknen förbjöd kvinnan och hennes barn att flytta hem till föräldrarna då man ansåg att det fanns risk att familjen skulle ligga fattigvården till last. Om modern inte kunde sörja för barnets vård hände det att ansvaret för barnet övertogs av socknen. När socknen tog över ansvaret för de små, blev många barn utackorderade till lägst bjudande.

”Undertecknad moder till ett gossebarn, födt i Maria förs. den 28 Juni 1897 – Som i dopet erhållit namnet Erik Martin. Modren född i Stockholm den 19 mars 1876. Märtha Amalia Johansson”

Allmänna barnhuset

Stiftelsen Allmänna barnhuset i Stockholm var det första barnhuset i Sverige och grundades på 1600-talet. De barn som lämnades till en institution kom oftast att växa upp där och många for väldigt illa. 1785 kom en förordning om att barnen istället skulle utplaceras i fosterhem på landsbygden för att bli ”samhällsnyttiga varelser”. Fram till 1856 hade de mödrar som födde anonymt ingen möjlighet att få tillbaka sina barn om de i ett senare skede skulle ångra sig, men genom ett tillägg i barnmorskereglementet kunde den anonyme modern lämna en lapp med sitt namn och hemvist på ett papper som förseglades och lämnades till pastorsämbetet i barnets födelseförsamling. Modern behöll en kopia och kunde senare, om hon önskade, bevisa att hon var barnets biologiska mor. För många barn som föddes av anonyma föräldrar, förblev dock föräldrarna okända. Till en början kostade det 100 riksdaler att lämna sitt barn till Allmänna barnhuset och de som kunde, betalade. De mödrar som saknade ekonomiska medel kunde lämna sitt barn, och i gengäld arbeta på barnhuset under en tid.

Förseglade kuvert med viktigt innehåll

Sedan 2016 finns fyra volymer med ”Moderskapserkännande” för Maria Magdalena församling i Stockholm på Arkiv Digital. Volymerna, som innehåller fotograferade kuvert och dess innehåll, heter Maria Magdalena HIIIc:1-4 och omfattar perioden 1897-1917. För att kunna ta del av Arkiv digitals innehåll krävs antingen årsabonnemang för 1895 kronor eller månadsabonnemang för 395 kronor (Priser år 2023).

Förseglade kuvert för Maria Magdalena församling 1897–1917 samt Storkyrkoförsamlingen 1902–1914 finns även på Riksarkivet. Med ett konto (som är gratis) kan man beställa och läsa dokumenten i läsesal som bland annat finns i Stockholm, Härnösand, Lund, Uppsala, Göteborg och Malmö. Det går även att beställa uppgifter och kopior som skickas hem, eller via e-post mot en kostnad.

Det är med en känsla av aktning och ett sting av sorg i hjärtat som jag tar del av de förseglade anteckningarna. Snart upptäcker jag att det är svårt att läsa på grund av de envisa tårarna som rinner. Jag känner så starkt för de små barnen och för föräldrarna, som av olika anledningar, inte kunde få vara föräldrar till sina små, av anledningar vi inte känner. Så förfärligt svårt det måste ha varit för mödrarna! Och ändå valde de att pränta ned sitt erkännande med darrig hand, innan den lilla lyftes från deras famn och försvann.

Elin Karolina var en av många mödrar som signerade och lade sin lapp i ett förseglat kuvert: ”Undertecknad som är född en 21 juli 1866 erkänna sig vara moder till flickebarnet Margareta Elonora född den 30 juni 1897”. Detsamma gjorde Hildur Samuelsson år 1907, ”Undertecknad är moder till gossebarnet Karl Gustaf som föddes i Maria församling den 29 oktober 1907…”



Ibland finns uppgifter om båda föräldrarna konvoluten. I arkivet finns även ansökningar från vuxna barn till okända föräldrar, som önskar få ta del av innehållet i de förseglade kuverten.

Barnhusbarnen i Hälsingland

Fleminggatan i Stockholm. Oljemålning av Carl Petter Hallberg (1809-1878), Stockholms Stadsmuseum

 

I oktober 1787 transporterades 49 barn från Stockholms allmänna barnhus till Hälsingland för att placeras i fosterhem där. Förutom prästen Anders Bergmark följde två sköterskor med på den mödosamma resan då man färdades på leriga vägar i det ovanligt ruskiga höstvädret. Några av de barnhusbarn som följde med på resan var Abraham Sjöberg, Gustaf Martin Maron, Anders Östberg, Gustaf Österberg, Wendela Christina Björn och Elisabeth Wattman.

Jag berättade om resan i ett tidigare blogginlägg och har nu försökt att följa barnhusbarnen genom kyrkböckerna, från födelsen och framåt i tiden för att ta reda på hur det gick för dem alla. Det visade sig bli svårare än jag trodde. Allmänna barnhusets rullor är en fantastisk källa att ”gräva” i när man forskar om barnhusbarn i Stockholm, men de rullor som finns tillgängliga gäller för åren 1798 – 1916. Gustaf Martin Maron, Elisabeth Wattman och de andra barnen som reste till Hälsingland 1787 var alla födda långt innan dess, varför jag inte kunde få någon hjälp av barnhusrullorna, denna gång.

Två barn från Trasskolan 1870, ett skolhem för fattiga barn och vanartade pojkar. Foto: Alfred Jansson/Nordiska museet



Försvunna pojkar

Stockholm är en stor stad med många församlingar och det är oerhört svårt när man söker efter personer där uppgift om födelseår och/eller födelseförsamling saknas. För att försöka hitta dessa uppgifter har jag sökt efter pojkarna längre fram i tiden men har inte lyckats hitta dem någonstans. Hur det gick för Abraham Sjöberg, Anders Östberg, Gustaf Martin Maron och Gustaf Österberg sedan de kommit till Hälsingland förblir därför en gåta. Jag vet är att Abraham Sjöberg föddes utom äktenskapet cirka 1776 i Stockholm. Han var son till änkan och bryggeriarbetaren Anna Christina Lundin och bodde hos sin mamma som nyfödd. 

Barn vid Jeppetorps fattiggård. Foto: Nordiska museet



De båda flickorna Elisabeth Wattman och Vendela Christina Björn har jag i alla fall lyckats följa genom deras korta och tyvärr ganska sorgliga liv.

Flickornas berättelser

Den långa resan från Stockholm till Hälsingland startade den 11 oktober vid Allmänna barnhuset där barnen placerades i övertäckta vagnar. Höstvädret var tufft det året och färden gick på leriga vägar i regn och storm under en hel veckas tid. När man till slut nådde fram till Bollnäs skrev prästen Anders Bergmark i sin anteckningsbok: ”Den allsmäktige Guden vare lov!” Han berättar att alla barnen, utom gossen Gustaf Österberg, hållit sig friska under den långa resan. Barnen placerades i församlingshus på orterna där de sedan hämtades av sina nya fosterföräldrar.

Vendela Christina Björn 10 år och Elisabeth Wattman 11 år var två av de barn som transporterades till Hälsingland i oktober 1787. När prästen Bergmark en tid senare reste tillbaka för att följa upp barnhusbarnen i deras nya fosterhem, antecknade han att alla verkade nöjda, utom flickan Vendela Christina Björn som, enligt Bergmark var ”den enda utav alla barnhusbarnen i Hälsingland, som med tårar i ögonen bad mig att få följa med till Stockholm”. Vendela Christina som hade sin moster i Stockholm, menade att hon skulle få en bättre uppfostran hos henne. ”Förgäves föreläste jag henne följderna utaf denna dårskapen och hur hon nu var mycket lyckligare, hon ville likaledes till Stockholm” skriver Anders Bergmark i sin berättelse. Vendela Christina kom aldrig att återse sin familj i Stockholm.



Vendela Christina Björn

Hon föddes år 1777 i Stockholm med anteckningen ”föräldrar okända” och placerades på Allmänna barnhuset. Hon var 10 år när hon transporterades till Hälsingland där hon fick ett nytt hem hos bonden Mattias Bergrot och hans hustru Anna på gården Skale i Söderala, Söderhamn. Det nya fosterhemmet blev dock en kortvarig boplats för henne. Redan året därpå arbetade hon som piga hos familjen Bergner i Söderala.

De följande åren är hon antecknad som piga på gårdarna Bers, Ina, Sund, Ellnö, Renskalla och Sunnanhed. En märklig anteckning i husförhörslängden fångade min uppmärksamhet lite extra. Det står nämligen att Vendela Christina genomgick absolution år 1790. Absolution (förkortades ”abs.”) var en kyrklig ritual som den ogifta modern genomgick när hon fått barn, då hon blev förlåten för sina synder. Den arma flickan Vendela Christina var endast 13 år gammal när hon genomgick absolution. Hennes barn finns inte i födelse- och dopboken och måste ha avlidit före förlossningen.

Vendela Christinas liv blev slitsamt och kort. Hon avled i lungsot (TBC) 1811, endast 34 år gammal. Hon var ogift och hade inga barn. I dödboken kallas hon ”barnhusflickan Wendela Christina Björn” och i den tunna bouppteckningen står hon antecknad som ”gamla pigan Wendla Stina Björn”. Förutom några klädesplagg ägde hon endast en psalmbok.

Elisabeth Wattman

Elisabeth föddes i Stockholm 1776 och precis som sin olyckssyster Vendela Christina, lämnades hon som nyfödd till barnhuset av ”okända” föräldrar. När hon kom till Hälsingland 1787 var hon 11 år och hamnade på gården Orsta i Söderala som fosterbarn. Kommande år tjänade hon som piga på gårdarna Vedtjära, Söderala och Siggesta.

Elisabeth och de andra barnhusbarnen fick en väldigt tuff barndom men det verkade som om denna flicka gick en ljus och fin framtid till mötes. År 1800 gifte hon sig med båtsmannen Hans Hjort. Elisabeth hade då fyllt 24 och flyttade tillsammans med maken in i en stuga vid gården Bers, Söderala. Äntligen kunde hon bilda en egen familj och hon hade ett hem, som hon kunde kalla sitt eget.

Historien blir så levande när man får följa människorna genom kyrkböcker och gamla källor. Varje liten anteckning hjälper till att ”måla bilden”, berättelsen, om personernas liv. Jag kände mig så glad för Elisabeths skull!

När jag hittade henne i kyrkboken, två år senare, var hon nybliven mor. Och död. I dödboken berättas att Elisabeth föddes i Stockholm av okända föräldrar. Hon ”fritogs” från barnhuset som 11-åring och blev fosterbarn hos Olof Jonsson på gården Orsta i Söderala. ”Gift 1800 med kronobåtsman Hans Hjort och afvlat med honom en son”. I prästens gripande text framkommer att den lille sonen, Eric, som föddes 21 november avled samma dag som sin mor. Prästen skriver om Elisabeth: ”Insjuknade i barnsäng 8 dagar från döden. Blev lyckligen förlöst men…(svårläst)…fann dock att för gott kalla hennes händer”.

I Elisabeths bouppteckning kan man läsa att hon förutom diverse kläder ägde en sotpanna (kaffepanna), en spinnrock, ett par ljusstakar, ett bord och lite porslin.