Min morfar Ivar föddes 1901 i Uppland och växte upp i ett fattigt arbetarhem på landsbygden. Hans mamma var ensamstående och arbetade hela sitt liv som mjölkerska på en herrgård. Morfar kom tidigt i kontakt med anarkosyndikalismen och förblev rörelsen trogen under hela sitt liv. På 1930-talet blev morfar tagen på bar gärning då han hade klottrat anarkisymboler på väggen, under ett möte med Gunnar Sträng.

Albert Jensen skrev en gång: “Den verkliga revolutionen är inte att störta ett styre, utan att befria människan från den underkastelse som bor i hennes sinne.” Morfar hade dessa ord som ledstjärna. Han förde en tyst revolution och vägrade att kröka rygg för bönderna. Han trodde starkt på hedern i att arbeta hårt, men han trodde inte på underkastelse.

Syndikalismen
Syndikalistiska idéer började att florera i Sverige omkring år 1903, men det var först 1910 då Sveriges Arbetares Centralorganisation (SAC) bildades, som syndikalismen vann mark i vårt land. SAC förklarade sig vara en modern fackföreningsrörelse som ”för en målmedveten revolutionär kamp mot det privatkapitalistiska samhällssystemet”. Syndikalisterna hade inget parti, endast den fackliga organisationen, SAC eftersom det för syndikalisterna var omöjligt att förändra maktstrukturer i det kapitalistiska samhället, om man själv är en del av det parlamentariska systemet. För Landsorganisationen (LO) var arbetsgivarna att betrakta som motparter, som fackföreningarna skulle förhandla och ingå kollektivavtal med, för att säkra och förbättra arbetarnas villkor. Syndikalisterna ansåg att kollektivavtalen med betoning på arbetsfred, försvårade arbetarnas möjlighet att använda fackliga stridsåtgärder. Kollektivavtal blev därför endast till arbetsgivarnas fördel.

Att vara engagerad inom syndikalismen kunde föranleda att man förlorade sitt arbete och blev utstött ur samhällsgemenskapen. Många såg syndikalisterna som bråkmakare och de kallades bland annat ”fackliga fridsstörare” och ”terrorister”.  För Socialdemokraterna, som hellre talade om förhandling och reform, var syndikalisterna “splittrare” och “drömmare”. Men för morfar var syndikalismen inte en teori – den var ett sätt att gå genom livet med heder och rak rygg.

Vägrade att marschera
Morfar kom i kontakt med syndikalismen när han bodde i Uppsala på 1920-talet. Som ung utbildade sig morfar till korpral och han anställdes därefter inom det militära i Uppsala. Han arbetade där fram till 1927, när han fick anställning som hovslagare och valde att avsluta sin militära bana. För att trivas inom det militära bör man helst inte ha svårigheter med att lyda order. Det hade min morfar. Morfar arbetade väldigt hårt och var duktig, men han hade svårt att ta order från andra.

En dokumenterad händelse under morfars utbildningstid i början av 1922 väckte min nyfikenhet. Vid en övning befallde löjtnant E. Nilsson att morfar skulle springa, men han vägrade. Trots upprepade befallningar om språngmarsch, vägrade ”volontär 512 Svensson” att lyda order. Han gick några steg, sakta för att sedan stanna upp helt, vilket gjorde löjtnant Nilsson ursinnig. Morfar dömdes för olydnad och fick sitta åtta dagar i arrest. När han fördes ut från arresten av furir Lagerström frågade denne om morfar inte tyckte att det hela var tråkigt, varpå morfar svarade: ”Det gör detsamma”.

Albert Otto Jensen
Den centrala idén inom syndikalismen är att den fackliga organisationen är själva kärnan i det framtida samhället och man organiserar kampen i vardagen genom strejker, bojkott, och solidaritet, inte via partipolitik.  Jensen, föddes 1879 i Landskrona. Han började sin politiska bana i socialistiska och anarkistiska kretsar, bland annat via ungdomsorganisationer. Jensen och andra syndikalister talade om den “inre revolutionen” – att varje arbetare måste börja med att befria sig själv från underkastelse och rädsla. Han var redaktör för flera tidningar och tidskrifter med syndikalistisk inriktning och deltog i grundandet av Sveriges Arbetares Centralorganisation (SAC) vid dess konstituerande kongress i Stockholm i juni 1910. Jensen kom att bli en av de framträdande ideologerna inom svensk syndikalism – han kombinerade facklig agitation, tidningsutgivning och internationell kontakt med andra syndikalistiska och anarkistiska rörelser. Han kritiserade byråkrati och statlig makt och menade att det fanns risk att arbetarrörelsen kunde komma att bli en ny elit eller byråkrati.

Hans kritiska inställning till både socialdemokrati och kommunism (stalinism) gjorde honom till lite av en ”outsider” inom arbetarrörelsen. Jensen fokus på frihet och direktaktion gjorde att han ibland stod utan bred allians. I tidningen ”Arbetaren” publicerade han ledare, debattartiklar och teoretiska texter som lyfte olika frågor, exempelvis generalstrejken som revolutionärt medel, kritik av socialdemokratins samarbete med kapitalet, internationell solidaritet, och arbetarnas självorganisering. Tidningen var många arbetares första kontakt med syndikalistisk teori i Sverige.

Jensen skrev flera kortare pamfletter och idétexter, utgivna av Federativs Förlag, SAC:s förlag (grundat 1910). Pamfletterna blev populära eftersom de var korta och lättillgängliga — de lästes på möten och cirkulerade bland medlemmar. Han reste flitigt och höll föredrag under 1910–1930-talen. Föredragen handlade om facklig kamp, självstyre, anarkosyndikalism och arbetarråd. Genom Jensens artiklar och översättningar fick svenska arbetare inblick i internationella erfarenheter av direkt aktion och självförvaltning (till exempel under spanska inbördeskriget). Han betonade alltid vikten av att se arbetarkampen som internationell och klassöverskridande, vilket påverkade många unga syndikalister under 1930- och 40-talen.

En tyst revolution
Albert Jensen skrev en gång: “Den verkliga revolutionen är inte att störta ett styre, utan att befria människan från den underkastelse som bor i hennes sinne.” Morfar Ivar hade dessa ord som ledstjärna. Han förde en tyst revolution och vägrade att kröka rygg för bönderna. Han trodde på att det fanns en heder i att arbeta hårt, men han trodde inte på lydnad och underkastelse. För syndikalismen skilde sig från socialdemokratin just där – den såg inte arbetaren som ett kugghjul i ett större maskineri, utan som en skapande människa, en som ägde sin kraft, sin vilja och sitt eget ansvar.

Ville inte ”kröka rygg” för bönderna
Det förhatliga statarsystemet var en form av halvfeodal arbetsorganisation i jordbruket, där stataren (den gifta lantarbetaren) fick del av lönen ”in natura” (bostad, matvaror med mera) och man var bundna till arbetsgivaren (bonden och hans gård) genom årsvis kontrakt. Systemet dominerade i Södermanland, Uppland, Östergötland, Västmanland och Skåne fram till dess avskaffande 1945.

I början på 1930-talet arbetade morfar på byggföretaget Diös i Uppsala. Han byggde ett hus, ”Elsabo”, i Sunnersta, Uppland, där han och familjen hade några lyckliga år. 1930-talet var en tid präglad av ekonomisk kris och hög arbetslöshet. När morfar förlorade sitt arbete blev han tvungen att hitta annan inkomstkälla. En tid arbetade han som rallare men för att kunna försörja den växande familjen behövdes en varaktig inkomstkälla. I mitten av 1930-talet var man tvungna att lämna huset och bege sig ut på landsbygden. Det var nämligen där på landsbygden som storbönderna fanns…

”Staten” var ett slavliknande system där hela familjer tvingades arbeta hårt för brödfödan. Lönen, som till en början betalades in natura kallades ”helstat”. Man fick inga pengar för sin möda, endast matproviant i form av potatis, sill, rovor och mjölk. I lönen, ”staten”, ingick även en bostad som oftast bestod av ett dragigt rum i någon undermålig byggnad som var full av ohyra och råttor. I slutet av 1930-talet betalades den största delen av lönen fortfarande in natura men stataren fick en liten summa pengar att röra sig med.

Stataren var en gift man som arbetade för bönder vid större gårdar, på kontrakt som omfattade ett år i taget. Det var bara i oktober månad under ”slankveckan” som stataren kunde bryta sitt kontrakt och byta arbetsgivare. Man arbetade hårt, ofta 14 timmar per dag, alla veckans dagar. I statarens arbetskontrakt ingick även hustrun som måste arbeta på gården med att mjölka bondens kor flera gånger varje dag med början klockan 3 på natten. Hon tvingades därmed att lämna sina egna barn. Det var den ”vita piskan” som ven över kvinnornas ryggar, menade författaren Ivar Lo Johansson som själv växte upp i ett statarhem.

Det var också Ivar Lo som myntade ordet ”statarlänga”. Längan var en avlång byggnad i två våningsplan som rymde flera statarfamiljer samt daglönare. Statarfamiljerna var ofta stora med många barn men fick trängas i ett rum, som var kallt, dragigt och fyllt av ohyra. Statarbostäderna låg alltid på behörigt avstånd från mangårdsbyggnaden där bonden bodde, så att besökare skulle slippa se både huset och de människor som bodde där. Statarfamiljerna befann sig långt ned på den sociala stegen.

Vägrade att mjölka bondens kor
Min mormor Elsa vägrade att mjölka bondens kor eftersom hon kände ett stort ansvar för sina barn. För mormor var det oerhört viktigt att barnen var väluppfostrade, hela och rena, för, trots att man var fattiga så skulle det inte märkas utanpå. Att mormor vägrade mjölka gjorde att bönderna rev upp anställningskontrakten i förtid och familjen tvingades flytta… fyra, fem, ibland sex gånger per år. Barnen hann aldrig rota sig någonstans. Morfar Ivar stod på sin hustrus sida och uppmuntrade henne, trots att hennes arbetsvägran orsakade stora problem.

I statarsystemet förväntades statarhustrun utföra arbete på gården, särskilt mjölkning, djurskötsel eller hushållsarbete för bonden, utan egen lön. Det betraktades som en del av mannens stat, som en del av hans avtal. Ur syndikalistiskt perspektiv var detta ett tydligt klass- och könsförtryck, eftersom det innebar gratisarbete åt kapitalet, det underminerade kvinnans ställning som självständig arbetare, och det befäste den hierarkiska och patriarkala ordningen i statarsamhället. Ur syndikalistisk synvinkel var mormors vägran ett litet frö till självorganisering, en slags ”moralisk strejk” som kunde bli en del av ett större motstånd. Albert Jensen och andra syndikalister betonade att frihet börjar i vardagen, inte först efter revolutionen. Även en liten vägran i hushållets arbete kunde ses som en revolutionär handling i det lilla — ett brott mot lydnadens kultur. Syndikalister talade ofta om att “ta makten över sin egen kropp och sitt arbete”.

För syndikalister var direkt aktion inte bara strejker eller sabotage, utan varje handling där arbetarna själva tog kontroll över sin situation, utan att gå via staten, partiet eller chefer. Det kunde bland annat vara att vägra att arbeta övertid, att vägra utföra arbetsuppgifter utanför avtalet, att stödja kamrater i en lokal konflikt eller att vägra delta i oavlönat eller påtvingat hushållsarbete.

Vit skjorta och svart väst
Som statare arbetade man hårt inom jordbruket och klädde sig därför i oömma arbetskläder, men inte min morfar. Han gick till sitt arbete varje dag iklädd vit skjorta, svart väst och svarta byxor. Kepsen bar han alltid vänd bak-och-fram.
I fickan bar han alltid sin svart/röda näsduk som tvättades och ströks noggrant varje kväll. För morfar blev klädseln en slags revolutionär symbolik i vardagen. När han valde att klä sig med omsorg i ren vit skjorta, väst och pressade byxor bröt han mot den sociala ordningen och signalerade “Jag är inte mindre värd än du, även om jag arbetar för dig.”

För syndikalister var kampen inte bara ekonomisk, den handlade även om moralisk och kulturell frigörelse. Albert Jensen och andra i SAC talade ofta om arbetarnas behov av självrespekt och andlig frihet. De såg värdighet i arbetet som grunden för all verklig frigörelse. I Arbetaren och i syndikalistiska pamfletter betonades att “Arbetaren skall ej böja sig, varken i kropp eller själ” och “I vårt sätt att tala, arbeta och leva visar sig den nya människan.” På samma sätt som syndikalister avvisade titlar, uniformsplikter och rangordning, kunde den egna klädseln bli ett sätt att förkroppsliga jämlikhet. Syndikalismen betonade att revolutionen inte börjar med gevär, utan med människans inre upprättelse. Att se sig själv som en fri människa var en handling i vardagen. Kläder, språk, hållning — allt blev ett sätt att förkroppsliga frihetens idé.

Röd/svart näsduk
Morfar Ivar bar alltid en ren och väl struken näsduk i färgerna svart och rött. Han bar näsduken som en symbolisk och personlig ”anarkistisk fana”.Från 1800-talet har den röda färgen varit en symbol för arbetarklassens kamp. Efter  Pariskommunen 1871 kom den att bli den internationella socialistiska färgen – symbol för blodet som arbetarna offrat och för gemenskapen i klasskampen och användes av marxister, socialdemokrater, kommunister och anarkister under slutet av 1800-talet. Den svarta färgen (svarta fanan) anammades av anarkister på 1880-talet, främst i Frankrike och Italien. Den stod för förnekelsen av all auktoritet, men också för sorg över de förtryckta och kamp mot staten och militarismen. Enligt den franska anarkisten Louise Michel symboliserade svart “människans sorg, men också frihetens färg”. När anarkosyndikalismen växte fram kring sekelskiftet 1900, bland annat genom CGT i Frankrike och senare SAC i Sverige), kombinerades färgerna rött (arbetarklassens kollektiva kamp) svart (friheten från staten och kapitalet). Färgerna blev symbolen för “Den fria arbetarklassens självorganisering, utan stat och utan herre.” Flaggan – ofta delad diagonalt rött/svart – användes först av franska och spanska syndikalister, sedan av svenska SAC, spanska CNT och italienska USI.

Klottrade anarkisymboler
Min morfar hade inte mycket till övers för Socialdemokraterna och när politikern Gunnar Sträng reste runt för att hålla tal på den uppländska landsbygden på 1930-talet, cyklade morfar dit och klottrade ”anarkistiska A:n” på väggen. Gunnar Sträng var, i morfars ögon, en symbol för LO:s centraliserade, disciplinära arbetarrörelse och raka motsatsen till syndikalisternas frihetliga hållning. När Sträng upptäckte vem klottraren var, tvingades morfar att skura väggen noga, innan mötet kunde börja. Att någon klottrade ett anarkistiskt tecken inför hans föredrag var inte bara klotter, det var en direkt ideologisk förolämpning.

”Kontenten”
Att alltid betala fackavgiften i tid, den som morfar kallade ”kontenten”, var väldigt viktigt. Fackavgiften hade en särskild betydelse för syndikalister, mycket mer än bara som en ekonomisk nödvändighet. För dem handlade den om självständighet, solidaritet och makt över den egna organisationen. För syndikalister var självförsörjning ett grundläggande ideal. En fackförening som finansierar sig själv genom sina medlemmars avgifter är fri att fatta beslut utan statlig eller partipolitisk påverkan. Socialdemokratiska fack (inom LO) fick efterhand indirekt stöd via partiet och staten — särskilt genom arbetsmarknadspolitik och avtalsinstitutioner. Syndikalister såg detta som ett hot mot rörelsens oberoende. Albert Jensen menade att “frihetens pris är att vi själva betalar för den.”

Eftersom syndikalismen byggde på direkt aktion, att arbetarna själva genomför strejker, bojkotter och andra kampåtgärder utan centralparti, behövdes en egen strejkkassa. Avgifterna skapade en självständig kampfond som gjorde det möjligt att strejka utan att be om lov från partiet eller LO. Det gav också lokalavdelningarna handlingsfrihet att agera snabbt vid konflikter. Att betala sin avgift var att “ta del i kampen”. Det visade att man litade på sina kamrater mer än på staten eller arbetsgivaren. SAC:s stadgar från 1910-talet betonade att avgiften var en moralisk förpliktelse, inte bara en skyldighet – “Endast de som själva bär kostnaden för sin rörelse, kan kalla den sin egen.”

Statarsystemets avskaffades 
1945 avvecklades statarsystemet men det skulle dröja länge innan lantarbetarfamiljens status höjdes. Arbetarbostäderna var fortfarande undermåliga och varken arbetarens barn eller deras husdjur fick beträda herrskapets mark. Det blev min mamma varse en dag i slutet av 1940-talet när hennes katt råkade springa över Ängsö slotts välkrattade grusplan. Grevinnan gick då helt sonika ut på trappan och sköt katten med sitt gevär.

Mormor och morfar fick många barn tillsammans och mormor Elsa var 48 år när hon födde det sista, sonen Rolf. På 1960-talet hade mina morföräldrar fått nog av livet på landet – och varandra. De tog ut skilsmässa och flyttade till Västerås, för en bekvämare tillvaro, på varsitt håll. Morfar Ivar fick anställning som dumperförare hos Västerås kommun och han älskade sitt arbete.

I min glada ungdom blev jag punkare och mina släktingar förfärades, men inte morfar Ivar som då var 80 plus. Han tyckte att det var kul att jag hade blått och grönt hår och sa ”låt jäntan hålla på tills hon tröttnar”. På den tiden visste jag inte att min morfar också hade klottrat ”anarki A:n” på väggarna…redan på 30-talet.