När jag flyttstädade hittade jag ett gammal gulnat brev som min mormor Elsa sparat genom åren. Brevet är daterat 2 februari 1933 och är skrivet av fru Elsa Karlsson som var adoptivmamma till min mammas halvbror, Karl Arne.

Trolovningsbarn
Karl Arne Andersson föddes den 16 juli 1927 i Uppsala. Min mormor Elsa var 23 år när hon förlovade sig med en bondson som hette Knut Anselm Jansson, som bodde i Tuna, Uppland. Hon såg fram emot att bli bondmora och att få ett eget hem. När hon upptäckte att hon var gravid blev hon inte särskilt orolig. Hon var ju trolovad, snart en lycklig hustru och småbarnsmamma.

Men en dag bad Knut om ett möte med Elsa. Han hade någonting viktigt att berätta. Mormor berättade att de träffades nere vid grinden och fästmannen tog till orda. Han kände sig inte mogen för äktenskap och absolut inte för faderskap. Han ville utbilda sig och förbättra sina framtidsmöjligheter, så Elsa måste förstå att det inte kunde bli något av med den planerade vigseln.
Knut Anselm Jansson föddes 1905 i Tuna, Uppland. Han gifte sig 1934 med Ida Vilhelmina Dahlström som kommit till Uppland från Säfsnäs i Dalarna och tillsammans fick paret en dotter.

Svåra år
Mormor blev förkrossad av sorg, men hon var övertygad om att hon skulle kunna ta hand om barnet på egen hand. I juli 1927 föddes den lilla pojken som döptes till Karl Arne. Mormor arbetade då som hushållerska. När hon träffade min morfar, Ivar, var Karl Arne knappt ett år fyllda. Morfar övertygade mormor om att pojken skulle få ett gott och tryggt hem hos honom. Men så blev det tyvärr inte. Min morfar, som inte var en särskilt kärleksfull människa, hade svårt att ta den lille gossen till sitt hjärta och de kommande åren präglades av råhet och barnmisshandel. När Karl Arne var tre år beslutade sig mormor för att adoptera bort sin förstfödda. Hon hade då fått ytterligare en son tillsammans med Ivar.

Ett nytt hem
Den lille pojken blev bortadopterad till Folke Ragnar Sigfrid Karlsson och hans hustru Elsa i Brunnby, Östuna men mormor kunde aldrig komma över sorgen. Hon ångrade djupt att hon låtit adoptera bort sin lilla son. Hon skrev många brev till adoptivfamiljen och till slut fick följande brev tillbaka år 1933: ”Tack för brevet Fru Svensson! Jag har tänkt så många gånger att sända ett svar men nu först blir det. Det gläder mig att höra att Fru Svensson har Arne i sina tankar. Även gossen talade mycket om er till en tid. Nu har han så mycket annat i sitt huvud, han har ett gott minne och lätt för att fatta. Vi äro riktigt nöjda med honom och som det synes är han själv belåten. Ja livet är sådant, det är ej så många som får dansa på rosor hela livet. Förr eller senare får man sin prövosten att bita i. Fru Svensson kan vara lugn för sin pojke, här har han inga syskon att bråka med. Han är ensam herre på täppan. Frisk är han och mat äter han, vad han än får och korna vallar han ibland. Ved bär han in, med på julgransplundringar är han även. Hälsningar från Arne till mor och syskon. Vänligen Elsa Karlsson”. (1933-02-02)

Karl Arne gifte sig sedermera och fick flera barn. Han fick kontakt med sina halvsyskon i vuxen ålder men, förståeligt nog, var han präglad av sorg och en känsla av övergivenhet under hela sitt liv.