Det är kanske inte så ofta som vi skickar handskrivna kärleksbrev till dem vi älskar nu för tiden, men visst är det något alldeles fantastiskt att hitta bevarade gamla kärleksbrev. De gulnande breven är som små skatter – tidsdokument – som berättar om tro, hopp och kärlek i en svunnen tid.

Konstnärsdröm
Min mamma GunBritt föddes 1933 i Uppsala. Hennes dröm var att bli konstnär, men för mamma, som för så många andra som växte upp i ett arbetarhem på den tiden, var det endast hårt arbete som gällde. Det fanns inga ekonomiska möjligheter att studera och föräldrarna förstod inte heller varför man skulle kasta bort sin framtid på någonting så oväsentligt som konst. Mamma fick en plats som hushållerska/hembiträde på Sigtunastiftelsen i början på 1950-talet och hon trivdes i den kreativa miljön där dåtidens konstnärer och författare ofta vistades.

Mamma fick kontakt med ett gift par som var etablerade konstnärer. De erbjöd henne att studera till modetecknare och samtidigt arbeta i deras hem som hushållerska. En dröm var på väg att gå i uppfyllelse! Men ofta är det ju så i livet att våra framtidsplaner tar helt nya vägar när ”den rätte” dyker upp. Så blev det även för mamma.

Nya vägar
En vårkväll följde hon med några arbetskamrater till en dansbana i Sigtuna. Vid staketet stod en ung man med lockigt hår och betraktade henne med stort intresse. Innan kvällen var slut hade den unge mannen bjudit upp till dans. I boken ”Där vildrosor blomma” (2009) har mamma berättat om mötet: ”Efter några danser kom en kavaljer och bjöd upp till dans. På den tiden hade kavaljeren en biljett för varje dans, som lämnades vid ingången till dansbanan. Han var klädd i mörkblå gabardinbyxor och mörkgrå kavaj och hade ett stort, brunt, självlockigt hår. Han berättade att han var i Sigtuna på ”skördepermission”. Annars var han inkallad som värnpliktig och arbetade hos en bonde med bärgning av hö under sommaren. Han hette Bengt och berättade för mig att han var konstnär som antagits vid konstakademin i Stockholm för sina alster. Han tecknade då i ”strå och lera” och materialet hämtades från naturen.”

Förhållandet mellan de unga tu fördjupades och snart väntade man sitt första barn. Mamma, som så gärna hade velat fullfölja sina planer och utbilda sig till modetecknare, lovades en ännu bättre framtid som hustru och mor i parets blivande hem. ”Tänk dig, du får vara hemma med barnet! Och när tid ges, kan du ju ägna dig åt din egen talang. De första fyra åren skulle det bli knapert, men sedan en ljusare framtid för oss” skriver mamma i sin bok och fortsätter sin berättelse: ”Jag kom från en arbetarfamilj och blev tveksam eftersom Bengt hade gått flera utbildningar och också rest en hel del utomlands. Han kom från ett bemedlat föräldrahem, förstod jag. Jag kom från enkla förhållanden. Han var en övertygande person och hade egna värderingar, menade han. Där gjorde jag mitt val. Vem skulle jag annars möta, om inte han? Bengt var uppriktig. Och båda var vi på tjugoandra året. Inget guld och gröna skogar lovades heller. Vi skulle finna det tillsammans.”

Mödrahem i Stockholm
Mamma och Bengt gifte sig i Stockholm och allt borde ha varit frid och fröjd. Maken var en ambitiös konstnär, uppfylld av sitt skapande, men han lyckades inte riktigt ordna med det praktiska – ett tryggt och bra liv för sin hustru och det kommande barnet.

När mamma var i sjunde graviditetsmånaden fick hon därför flytta till ett mödrahem för ogifta, blivande mödrar i Stockholm. Hon arbetade som hembiträde hos en diplomatfamilj i Danderyd tills barnet, en liten flicka, föddes vårvintern 1955. Någon lägenhet fanns då fortfarande inte, varför mor och barn fick stanna kvar på ”hemmet”. Maken Bengt satt på caféer och skrev smäktande kärleksbrev till sin hustru: ”… Men älskling – den dagen kommer, som vi så länge drömt om. Du, älskling och vår lilla dotter, i ett eget hem. Älskling, i stället för att stanna i nuet så går vi den dagen till mötes. Du bor ju för evigt i mitt hjärta – GunBritt älskling, för evigt är jag Din. I mitt hjärta finns ej pengar, ej något kök, ej bord, ej stolar, ej säng, ej ens gardiner.”

”GunBritt kom alltid ihåg att du aldrig kämpar förgäves – fastän det många gånger tar lång tid innan du får lön för mödan – GunBritt, kom också ihåg att av allt gott du gör, går inget mig förbi. Ibland kanske tycks att jag glömt något gott du gjort mig – liksom någon annan- men älskling det finns ändå alltid inom mig – liksom min kärlek till Dig älskade GunBritt- men felet är – att jag ej förmår säga det – som mitt hjärta minns eller känner, Älskling – än en gång – Ditt finns för alltid inom mig. Den dagen jag träffade Dig min kära hustru var mitt första möte med livets kärlek, den eviga kärleken.”

Aldrig för sent att följa sina drömmar
Med tiden fick den lilla familjen en lägenhet på Dalagatan och Bengt kom att bli en etablerad konstnär, som bland annat finns representerad på Nationalmuseum, Moderna museet och i Hans Maj:t Konungens samlingar.

Mamma arbetade som lokalvårdare för att försörja familjen och det dröjde ända till början av 1980-talet innan hon äntligen fick möjlighet att göra det hon drömt om så länge, att ägna sig åt konsten och skapandet.
Mamma sa alltid att det aldrig är för sent att göra det vi drömmer om och längtar efter att göra. I en intervju med nättidningen Kvinnor.net (1999) sa hon: ”Jag kom lite efter, men man har ju alltid livet framför sig”.

”Min älskade GunBritt vad jag är lycklig. Som du vet, käraste var jag så lycklig när jag fick följa Dig i dag och se dig glad igen. Så när jag åkte till rummet i gamla stan, tänkte jag ”när allt nu är så väl med min kära hustru skall jag göra en stadsteckning, som jag nog lyckas med”. Jag kände mig så stark och lugn när jag träffat dig, älskling. Men när jag åkt och hämtat mina ritsaker, var det för mörkt ute, för att jag skulle se ordentligt att teckna med ”strå”. Så jag gjorde en skiss med pennan jag nu skriver med. Men det skymde mer så jag fick ge upp efter att endast gjort en skiss av en gränd. Jag var då litet ledsen att jag ej hade kunnat arbeta med mitt ”strå”, så jag tänkte, i dag blir det ingen strå-teckning.

När jag så grubblande gick mot rummet, gick jag förbi ett café. Jag visste ej hur jag skulle göra, men hur det var så gick jag in och beställde en kopp kaffe. Då slog mig tanken, att när jag ändå har mina ritsaker med kan jag ju skriva till Dig min älskade GunBritt, så här sitter jag nu älskling och skriver till Dig jag håller så kär.
Älskling, älskling! Underbara Du – tänk vad du gjort mycket för mig genom Din underbara kärlek. GunBritt, alltid när jag skriver till Dig älskling har jag ju gjort någon liten teckning med. Så nyss tänkte jag att jag skall våga ett försök med ”strået”. Och när jag tänkte på Dig kära GunBritt, kände jag genast hur de olika ”stråen” jag tecknade med följde handen så mjukt, i minsta lilla rörelse, som kanske aldrig förr. Älskling, det är Du som hjälpt mig till detta!

Efter teckningen här i brevet är all min oro borta när det gäller teckningen. Endast Du min älskling förstår detta. Jag fick vara lycklig när jag tänkte på Dig – när jag tecknade till Dig älskling. Då kom varje linje som från en dröm som blev till lycklig verklighet. Åh, min underbara hustru, hur skall jag kunna bli Dig värdig? Ja, kanske om jag lyckas skapa inom konsten – men älskling, det är ju du som gör att jag kanske lyckas. Du gör mer för mig än någonsin.
Du kan tänka, älskling, underbara ljuvliga Du, jag skall göra allt för att Du skall få känna all den lycka jag känner för Dig GunBritt.

Allt innan jag träffade Dig är som ett vilset löv på ett ständigt växande träd. Jag vågar nu känna hur mycket som växer inom mig. Jag känner mig uppburen – så uppburen av Din sanna kärlek att jag vet att allt jag verkligt tror, känner och vet är att allt du gett och ger mig är och förblir kärlek.
Jag skall arbeta och försöka bli Dig en make och en man som Du är värd.
Jag älskar Dig för evigt. För evigt är jag Din. Bengt.” (Kärleksbrev, 1955)