Berättelsen om de rödhåriga ”jättarna” i Lovelock Cave, Nevada, USA har fascinerat mig länge. Vilka var de? Varifrån kom de? Och varför i herrans namn bestämde man sig för att utrota dem i mitten av 1700-talet? Enligt muntliga berättelser tillhörde de ett storvuxet och sjöfarande folk som anlände till Amerika från ett land ”någonstans söderut”.

Tack vare dagens DNA-teknik går det att få svar på frågorna och nysta upp mysteriet om de rödhåriga jättarna, så häng med på en spännande resa, från myt till verklighet! 😊

Del 1 hittar du här


När myten visar sig vara sann

John T. Reid, som bodde i Lovelockområdet i Nevada, USA, var egentligen ingenjör inom gruvindustrin men kom under sin livstid att utforska myten om de rödhåriga jättarna. Sedan barndomen var han nära vän med Paiute-stammarna i området och talade även deras språk. Han fann det väldigt intressant att höra om ursprungsbefolkningens berättelser, legender och myter. Därtill intresserade han sig för arkeologi och antropologi.

I sina anteckningar berättar Reid hur han i början på 1920-talet träffade en släkting till Sarah Winnemucca, som tog med honom till den mytomspunna grottan Lovelock Cave, där avbrutna pilspetsar fortfarande satt fast vid grottans mynning och vittnade om de strider som en gång pågått. Släktingen, vid namn Natchez, berättade historier om de rödhåriga människor som en gång kommit till Amerika i husbåtar som var flätade av den fiberrika växten Schoenoplectus acutus, även kallad Tule. De var storvuxna och hade kommit till området sjövägen från ”ett land som låg någonstans söderut”.

Klänning med människohår

I sin bok (Life among the Piutes – Their Wrongs and Claims (1882) berättar Sarah Winnermucca om en klänning med invävt människohår som hennes familj tog som någon slags trofé på 1750-talet när man utrotat de rödhåriga jättarna i Lovelock-grottan. Klänningen, som gick i arv i hennes familj var tillverkad av ”jättarna” och har rött hår invävt i tyget; ”I min familj har en klänning, sydd av deras röda hår, gått i arv från far till son i flera generationer. Den kallas sorgklänning (mourningdress) och jag ska bära den vid någon av mina föreläsningar” skrev Winnermucca i sin bok.

Enligt John T. Reids anteckningar påstod en lantmätare, John Runner, att han med egna ögon sett den rödbruna klänning med invävda människohår som Winnermucca berättade om. Runner beskrev den som en skjortklänning, dekorerad med brunrött hår. Det invävda håret var i olika längder, mellan 6 – 60 centimeter i längd.


Arkeologiska utgrävningar

Flera arkeologiska utgrävningar har gjorts i Lovelock-grottan sedan den upptäcktes 1911. När arkeologer kom till Lovelock Cave år 1929 visade det sig att Paiute-stammens berättelse var sann. Vid grottans ingång fanns många spjutspetsar och inuti var det svart av sot. Man hittade över 1000 föremål därinne samt 49 människokroppar.

En av de döda var en man ”av jätteväxt”, med rött hår. Hans fötter var bundna med rep och ett rep satt kring hans hals, som om han hade blivit hängd.
”På cirka tjugo fots djup grävde vi fram några skelett. På norra sidan, centralt i grottan på cirka fyra fots djup, hittades en kropp av en man. Hans kropp var mumifierad, 6,6 fot lång (2,1 m) och hans hår tydligt rött. Kring hans hals fanns ett rep tillverkat av vass, som var knutet under vänster öra. Repet var cirka åtta fot långt. Fötterna var sammanbundna från fotleden till ovanför knäna med samma kraftiga rep. De andra mumierna i grottan hade alla rött hår…” (John T. Reid)

I grottan fanns även kvinnoskelett som var mycket kortare än männen. Enligt John T. Reid hade de ”samma längd som japaner”. Flera av de enorma kranium man hittade i grottan såldes till privata samlare, somliga hamnade på museum men gömdes sedan undan av någon anledning.

Var de jättar?

De rödhåriga kallades ”tule-eaters” (tuleätare) av de andra stammarna i området. Tule är en art av vass/gräs som ”jättarna” livnärde sig på, gjorde skor och kläder av och även tillverkade sina båtar av. De var cirka 2 -2 1/2 meter långa. I Paiutes ögon var de nog skrämmande genom sin längd och röda, långa hår…

I Lovelock-grottan hittades sandaler som motsvarar skostorlek 50, vilket amerikanska tidningar skrev om redan år 1912: ”Man har hittat en sandal är över 15 tum lång (skostorlek 50) och därmed bekräftas myten som har påståtts av Paiute-stammen att dessa människor var ”jättar”. Man fann bland annat ett käkben som är dubbelt så stort som en modern människas…”

Var de kannibaler?

Ja, utifrån de mikroskopiska analyser av koproliter (avföring) som hittats i Lovelock Cave kan man dra slutsatsen att människorna som en gång levde där, bland annat åt jordekorre och skogsråttor…men även människor. Om det berodde på att det var brist på föda eller om man åt människor i något annat syfte vet man dock inte. Bara ordet kannibalism väcker känslor av avsky och får håret att resa sig hos oss som lever idag, men det var en utbredd företeelse i äldre tider och vanligt förekommande bland annat hos ursprungsbefolkningen i Nord- och Sydamerika.

I de fossiliserade avföringsrester från Lovelock Cave har man hittat 25 strån från Homo Sapiens (människa), 2 strån från jordekorre, 2 strån från mus/skogsråtta, 6 hårstrån från prärievarg (eller annat djur från vargsläktet), 3 från kattfrett, 2 från rådjur och 1 strå som verkar komma från svartbjörn. 2 hårstrån kunde inte identifieras. 

”Rödhåriga jättar” även i Maccu Piccu, Peru?

Två av de skelett som hittades i Lovelock-grottan har man gjort DNA-tester på. Fynden, som av arkeologerna kallas ”Lovelock1” och Lovelock4” är till den genetiska sammansättningen snarlika de fynd man har gjort (och DNA-testat) i Machu Piccu och Ollantayambo Cusco i Peru (fynden härrör från ca 1500 e.Kr.)
Så enligt forntida DNA-mått mätt, var det samma folk som en gång kallades Inka och levde i Peru, som även levde i Nevadaöknen i Arizona, USA och där kallades ”rödhåriga jättar” och ”kannibaler” av de andra stammarna.

Genom dagens DNA-verktyg (Gedmach och MyTrueAncestry) kan man inte bara få veta mer om det forntida DNA´t utan även få veta vilka moderna folkgrupper vårt DNA överensstämmer med. ”Grabbarna” som hittades i Lovelock-grottan i början av 1900-talet delar huvudsakligen DNA med två nutida ursprungsbefolkningar/stammar i Nordamerika – Pima och Luiseño.

Pima med rötter från sjöfarande minoer

Pimafolket lever i södra Arizona och norra Sonora, Mexiko. På senare tid har man studerat deras DNA, som överraskande nog visat sig ha grekiska och sardinska rötter. Även Hohokam-folket (vars namn betyder ”sjöfolket”) delar dessa märkliga inslag av genetiska rötter från minoer och andra medelhavsfolk som tycks ha färdats i båtar över haven, långt innan Columbus ens var påtänkt.

Minoerna, som sedan följdes av fenicier och libyer, upptäckte de rika mineraltillgångarna i Amerika redan 2000 f.Kr. och lade grunden för välutvecklade civilisationer på många platser, bland annat Sardinien.

Dagens Pimafolk har naturligtvis även ett genetiskt inslag av det som kallas ”amerindian”, en genetisk mix som bland annat består av DNA som matchar dagens japanska befolkning, hankineser, Oroqen (ett mongoliskt folk) och Burusho (anatoliskt inslag) samt DNA som idag bärs av människor som lever i Yakutsk, Sibirien.

De möjliga asiatiska rötterna lyftes av flera amerikanska tidningar redan vid den första arkeologiska undersökningen av Lovelock-grottan år 1912. En tidning skrev: ”Om man är skeptisk till idén om asiatisk härkomst så räcker det att betrakta den konformade huvudbonaden som är vävd av vass. Tankarna går direkt till Kubla Khan och den liknar de som bärs av koreaner idag. Samma typ av vävnadsteknik återfinns även i sandalerna som finns på på museet.”

Luiseño

De genetiska och kulturella inslagen med rötter i Asien (Sibirien) återfinns även hos Luiseño-stammen som bland annat bebodde Stillahavskusten och Channel islands i södra Kalifornien. Detta folk kallades Payomkawichum, ”västerlänningarna”, av andra stammar men kallade sig själva kort och gott för ”folket”, Ataxum.

Luiseño levde isolerat och höll sig med de egna. Man hade en ganska krigisk natur och försvarade sitt revir med näbbar och klor. Varje stam hade sin egen ledare, som i sin tur hade en paxá, en shaman som sörjde för stammens andliga och fysiska hälsa. Man höll sig till den egna religionen, Chinigchinix, där en enda gud dyrkades. De healingmetoder som användes innefattade olika örter och växter. För sår användes omslag av vildlök och kokt tule (vass). Svåra sjukdomar ansågs dock endast kunna botas av stammens shaman. Shamanen trodde även ha förmågan att åstadkomma ont med hjälp av exempelvis en hårlock eller en nagel, varför man var noga med att aldrig lämna sådant på obevakade platser.

”Svedjebränning”

Luiseño förde ett halvnomadiserande liv och livnärde sig på jakt och fiske men odlade även sina grödor. En intressant detalj är att Luiseño förberedde marken med en metod som man kallade ”kontrollerad bränning”. Man satte helt enkelt eld på marken och sådde fröerna i den varma jorden, vilket gjorde att de önskade grödorna växte bättre. Den kontrollerade bränningen var även gynnsam när det gällde jakt på kanin, då elden skrämde kaninflockarna. Denna metod återfinns även hos de så kallade ”skogsfinnarna”.

Armband av människohår

Både kvinnor och män hade långt hår. Männen i Luiseño-stammen bar (vid kyligt väder) pälskappor av utter-, hjort- och kaninskinn. Kvinnorna bar förkläden av sidenört, vass och pilbark. Man tillverkade sandaler av vass och bar även mockasiner av hjortskinn. Vanliga smycken var halsband av björnklor, stenar, snäckor samt armband och fotlänkar som tillverkades av människohår. Enligt Paiutestammens berättelser tillverkade ”de rödhåriga jättarna” kläder där man ”vävde” in människohår av olika längder i tyget. I Lovelock-grottan hittades även diverse sandaler tillverkade av vass – somliga motsvarade skostorlek 50.

Luiseño bodde i konformade hus, byggda av vass och cederbark, som delvis låg under mark. De enda öppningarna i husen var ingången samt ett hål där röken kunde komma ut.

Till varje by hörde en bastu, en ”svetthydda” som hettades upp med hjälp av heta stenar, där man utförde renings- och härdnings-ritualer. I svetthyddan samlades männen inför jakt och renade sig genom att bränna salvia och andra örter. 

 

Källor: Life among the Piutes – Their Wrongs and Claims, Sarah Winnermucca (1882), John T. Reid’s Case for the Redheaded Giants” (1975), Part I. Analysis of hairs in Lovelock Cave coprolites”, Charles L. Douglas, University of Texas Austin, A Genetic Atlas of Human Mixture History (2014), Gedmatch, My True Ancestry