När jag började släktforska för 35 år sedan fick jag ett varningens ord från en etablerad och vis släktforskare. I sitt brev skrev han ”släktforskning är en farlig hobby. När man väl har börjat är det nämligen helt omöjligt att sluta.” Han önskade mig lycka till med forskningen och avslutade brevet med orden ”Somliga säger att man måste vara lite knäpp för att hålla på med släktforskning, men det håller jag inte med om”.

Jag minns att jag skrattade. Jag var i 20-årsåldern då och tänkte ju bara släktforska litegrann, någon månad eller så, för att få veta mer om de där vallonerna som morfar pratade om. Men här sitter jag nu, flera decennier senare, och inser att allt den kloke släktforskaren skrev i brevet, är sant. Det är nämligen helt omöjligt att sluta upp med släktforskning, när man väl har börjat att ”gräva”.

Här nedan är en text som jag skrev för några år sedan, samt en video med den tonsatta texten och några av mina teckningar.

Den gamle anfadern Lars Karlsson

Släktforskning är ett tidsödande pyssel. Man kan ligga sömnlös i åratal och grubbla över vad den gamle anfadern Lars Karlsson gjorde den där hösten 1727.
Gifte han sig? Fick han barn? Fick han behålla torpet?

Dagar och nätter sitter man framför skärmen och försöker läsa de gamla kyrkböckerna. Har man tur, lyckas man kanske tyda den snirkliga gamla handstilen och hittar något att gå vidare på. Då kan man följa Lars ända fram till 1742 då han hamnade på fattigstugan. Sedan ligger man sömnlös i åratal på grund av det också…

Stackars Lars.
Varför blev det som det blev?
Vad hände med torpet?

Någon har sagt att man måste vara knasig för att hålla på med släktforskning, men det håller jag inte med om. Att ägna sig åt det förflutna är ett behändigt litet grubbel. Allt det där har ju liksom redan hänt och det känns tryggt på något sätt. Det finns ingenting man kan göra åt det. Det enda man kan göra är att försöka klura ut när det hände, vem det hände och i bästa fall får man veta varför.

Framtiden, den kan ju bli både bra och dålig. Och i värsta fall blir den inte alls, men det förflutna kan man tacksamt klamra sig fast vid, ordna in i små mappar och spara till framtida generationer. Den där Lars Karlsson känns som en trygg grund att stå på när det stormar i den otrygga tillvaron.
Lars Karlsson fanns och därför finns jag…