Sommarkoloni för barn är en uppfinning från Schweiz, med anor från 1800-talet. Den ursprungliga tanken var att förbättra folkhälsan genom att ge fattiga barn från städerna möjlighet att andas den friska luften på landet och samtidigt lära sig att göra nytta. Barnkolonierna var på så sätt skolor i fysisk och psykisk fostran. Jag tillbringade tre av barndomens somrar på ”kollo” och jag måste erkänna att jag avskydde det.

I Sverige organiserades den första barnkolonin år 1883. Det var Tyska skolan i Stockholm som stod bakom initiativet att erbjuda ett 20-tal undernärda barn som led av tuberkulos en stärkande sommarvistelse på landet. Två år senare bildades Föreningen för Stockholms skollovskolonier. ”Sommarkollo” blev väldigt populärt i vårt land och hade sina glansdagar under 1930- och 1950-talen. Den ursprungliga tanken med ”kollo” var att de fattiga stadsbarnens uppfostran skulle förbättras genom punktlighet, renlighet och artighet. Därtill skulle barnen erbjudas lek och stärkande aktiviteter på fasta tider så att de ”få njuta av landtlifvets behag och nöjen, medan deras eljest sannolika öde blivit att i stadens kvalm se feriedagarna gå förbi utan att lämna något stänk av rosors färg på deras bleka kinder.”

 
Ett härdande friluftsliv under övervakning

Barnkolonier med en huvudbyggnad samt sovsalar i enplansbyggnad var alltid placerade i lantliga miljöer nära skog och hav/sjö. Den ensliga naturen i kombination med utomhusvistelse ansågs vara speciellt stärkande, enligt tanken om ”en sund själ i en frisk kropp”. Barnen sov i separata pojk- och flicksalar och sängarna var placerade på ett avstånd som skulle förhindra smittspridning mellan barnen vid eventuell epidemi. På kolonin rådde stränga regler och långt in i tiden var det exempelvis förbjudet för barnen att ringa telefonsamtal hem till familjen.

Att barackerna var byggda som enplansbyggnader handlade om att man ville underlätta arbete och övervakning, enligt Statens fattigvårds- och barnavårdsinspektion. De fattiga barnen som vistades på ”kollo” genomgick noggranna läkarundersökningar före och under kolonivistelsen där man hade stort fokus på barnens vikt. Även den personliga hygienen iakttogs noga och om morgnarna avsattes särskild tid för tvättning i separata utrymmen där toalett och handfat fanns. I kolonins gryningstid hörde avlusning med sabadillättika till själva ferievistelsen, liksom att pojkarnas hår snaggades, men denna tradition kom tack och lov att försvinna med tiden. Jag tillbringade min barndoms somrar åren 1973, 1974 och 1975 på barnkoloni och jag måste erkänna att jag avskydde det.

”Under vistelsen vid kolonierna erhålla barnen icke blott god omvårdnad i förening med en genomförd och noga övervakad kroppshygien; de komma även i åtnjutande av sund och närande föda, regelbunden vila och ett friskt härdande friluftsliv med bad i sol och vatten. Under förutsättning av ett rätt handhavande av verksamheten torde kolonierna därför icke utan skäl kunna betecknas som verkliga skolor i fysisk och psykisk fostran.” (Statens fattigvårds- och barnavårdsinspektion)

Åt alla sorger, säg adjö!

Min första erfarenhet av ”kollo” var när jag var 6 år och min mamma sa att jag skulle få en jätterolig sommar tillsammans med nya vänner. Det lät väldigt trevligt och jag kände mig ganska förväntansfull när hon skjutsade mig till bussen på sin cykel. Hon vinkade glatt när jag klev på bussen, men hade glömt berätta att jag skulle resa 10 mil och inte komma hem förrän flera veckor senare. När bussen började rulla var jag panikslagen. Någonting hade blivit väldigt fel! Bussen var fylld av glada barn som påstod att vi skulle resa till Västeråsgården som låg i Dalarna, cirka 10 mil hemifrån. Jag förstod ingenting och började gråta.

Under den långa resan stirrade jag förtvivlat ut genom bussens bakruta, i ett barnsligt hopp om att kunna memorera vägen. Jag hade nämligen beslutat mig för att gå hela vägen hem när bussen stannade.

Västeråsgården i Söderbärke, Dalarna, ligger på en udde vid sjön Svetens strand och har varit koloni sedan 1954. Från början var tanken att Sveta gård skulle bli barnkoloni, men planerna ändrades. När jag som 6-åring klev av bussen vid de gula tegelbyggnaderna som ligger placerade mitt ute i tomma intet i Bergslagen, kunde jag inte begripa varför de andra barnen verkade vara så glada. De rusade nämligen ut från bussen och sprang jublande fram till en gammal rostig flaggstång där de alla stämde upp i en fånig sång, under ledning av koloniledaren: ”Här vi leva flott och här vi trivas så gott, ingen annanstans på jorden finns så fin koloni som här i Söderbärke! Här har vi glittrande sjö, åt alla sorger säg adjö!”

I mitten av 70-talet hade man tack och lov slutat att avlusa barnen med sabadillättika men många av de gamla strikta reglerna levde fortfarande kvar. Jag fick exempelvis inte ringa till mina föräldrar. Istället fick jag veta att efter en och en halv vecka skulle alla kolonibarnen få fotvandra till en kiosk som låg en mil därifrån och då kunde vi få köpa vykort och frimärken, så att vi kunde skicka hälsningar hem till familjen.

Dagarna på ”kollo” var evighetslånga och började i gryningen då man vaknade av doften av ruttnande frukt. Varje kolonibarn hade ett varsitt nattduksbord vid sängen, där vi förvarade våra bananer, päron och äpplen, som vi hade fått med oss hemifrån. Efter en tid började en tung doft av övermogna frukter att lägra sovsalen.

När vi vaknat skulle vi bädda sängen och tvätta oss i ett iskallt rum i en separat byggnad. För att komma dit där toaletten också låg måste man gå runt huset på utsidan och nedför en cementerad trappa. Jag var mörkrädd och fick förstoppning redan under den första veckan.

Stirrade på granar och sjöng kolonivisan

Efter frukosten stod ”aktiviteter” på schemat. För de lite mer företagsamma barnen var det säkert jättekul – man spelade fotboll, paddlade kanot och aktiverade sig på alla möjliga sätt. För oss blyga barn fanns inte så mycket mer att göra än att sitta och stirra på de stora granarna som vajade i den eviga snålblåsten där i skogsbrynet. Det var så många barn och så få vuxna på kolonin. Jag kände mig bortkommen, frusen och vilsen hela tiden. Jag minns att jag på min födelsedag lade mig i sängen och väntade på att någon skulle upptäcka att jag inte fanns med i gruppen – i ett desperat hopp om att jag kanske inte var så obetydlig och anonym som jag kände mig, men hela dagen gick och ingen saknade mig. När klockan blev fem på eftermiddagen insåg jag att det var lika bra att gå upp och gå ut till de andra barnen.

Klockan två varje eftermiddag samlades alla barn och koloniledare vid flaggstången, drack saft och sjöng kolonisången om och om igen: ”…När vi till Aros återvända igen vår längtan hit tillbaka står. Vi tackar för i år och hoppas min vän får komma åter nästa år! Ty här vi leeeva flott och här vi triiivas så gott. Ingen annanstans på jorden finns så fin koloni som är i Söderbääärke…”

Jag har nog aldrig frusit så mycket som under mina somrar i Söderbärke. Det var kallt hela tiden men alla barn skulle ta stärkande dopp både morgon och kväll i den svinkalla sjön Sveten. Om kvällarna kom en sträng sköterska och inspekterade våra fötter för att se om vi hade fotvårtor. Jag minns den ettriga doften av medlet hon penslade på vårtorna, som hängde kvar, långt efter att hon gått.

Blev kontrollmänniska efter kollo

Någonting positivt måste det väl ändå ha funnits med sommarkollo i på 70-talet? Jag har verkligen letat i minnet men kan tyvärr inte komma på en enda positiv händelse. Syftet med ”kollo” var ju att de fattiga stadsbarnens uppfostran skulle förbättras genom punktlighet, renlighet och artighet och det genomsyrade hela verksamheten. Ingen såg oss som individer och det spelade ingen roll att jag redan hade fått en god uppfostran, för i sammanhanget där jag befann mig, var jag bara en av många mindre bemedlade barn.

Jag blev individualist och dessutom kontrollmänniska tack vare åren på ”kollo”. När jag var 10 år var det meningen att jag skulle tillbringa sommaren i ett så kallat feriehem hos en familj, men den gången hade jag stenkoll på vart bussen åkte och hur jag skulle ta mig hem, så jag rymde och promenerade hem efter en vecka. Frihet och att känna att jag själv har kontroll blev oerhört viktigt för mig efter somrarna på ”kollo”.

 

 

Obs! Min mening med det här blogginlägget är absolut inte att svartmåla barnkoloni och andra fina sociala insatser som görs för barn i vårt samhälle. För många barn kan ”kollo” säkert vara otroligt viktigt och ger barnen en fin möjlighet att få utvecklas och knyta sociala kontakter i en trygg, sund miljö. Jag är övertygad om att ”kollo” anno 1973 och ”kollo” 2023 inte har några likheter. 😊

Källor: Riksarkivet, KVS Museet Vejbystrand och mina egna erfarenheter.