Hur många stora artister med ett fullspäckat turnéschema skulle ens komma på tanken att ringa till en ung och ”grön” radioreporter från bondvischan som glömt att ladda bandspelaren inför en intervju? Inte många skulle göra det, men det gjorde Jerry Williams.

Gatufesten i Enköping

På 1990-talet var jag en ung och grön radioreporter som jobbade på Megapol i Västerås (med täckningsområde Mälardalen).  Jerry Williams var en hyllad artist med ett fullspäckat turnéschema. Alla radio, tidnings- och tv-reportrar var tvungna att boka intervjuer med hans musikbolag och manager i förväg och det är förståeligt.

Som reporter på Megapol bevakade jag Gatufesten i Enköping sommaren 1994 och intervjuade besökare och artister. Jag hade inga tankar på att intervjua Jerry Williams och hade inte heller bokat någon intervju. Mitt fokus var på besökare, arrangörer och en och annan lokal artist.

Hamnade i publikhavet

Alla jag intervjuade verkade glada och nöjda men plötsligt försvann de och jag stod plötsligt ensam med min mikrofon. Jerry Williams hade nämligen intagit scenen…

Jag följde strömmen, hamnade framförs scenen och fick uppleva en fantastisk spelning. När den var över signerade Jerry Williams skivor och jag såg plötsligt en liten, liten möjlighet till intervju med artisten. Jag ålade mig igenom publikhavet, kröp under några trailers och gick upp på scenen, knackade honom på axeln och frågade om jag kunde få en intervju. Han nickade och sa ”javisst, vänta i logen så kommer jag snart”.

Utkastad med låga batterinivåer

Jag gick till logen och väntade, överväldigad av lycka. Jag skulle få en intervju med Jerry Williams!
Men tiden gick och ingen Jerry Williams syntes till. Jag upptäckte då att batteriet i min bandspelare hade oroväckande låg nivå. Efter en lång stund kom Jerry Williams manager in i rummet och bad mig att gå. Jag hade inte bokat intervjun med artisten så det var bara att gå, direkt. Jag var så besviken men förstod. Jag hade ju kringgått reglerna…

Ropades tillbaka

Jag skämdes och lunkade i väg med min bandspelare. Jag samtalade med några andra lokalreportrar som försökte trösta mig då det är nästan omöjligt att få en intervju med artisten. Jag var på väg till mitt hotellrum när en manlig röst ropade ”Du, där! Jerry säger att han har lovat dig en intervju så du kan komma tillbaka!”.
Det var Jerry Williams manager. Han viftade och gjorde tecken att jag skulle komma dit…

Ett löfte

Jag åkte med turnébussen några kilometer, till en plats utanför stadskärnan. Bussen stannade på en mörk väg och jag fick kliva ur. Strax därpå bromsade en sportbil in, intill bussen och Jerry Williams klev ur bilen, redo för en intervju.  Han höll sitt löfte och tog nu av sin dyrbara tid för att bli intervjuad av en uppenbart ”grön” och ovan reporter. Jag var så tacksam och glad. Jag ”knäppte” på bandspelaren och kände mig redo att ställa mina frågor, men innan jag ens hann påbörja intervjun hade batteriet i bandspelaren slocknat.

 Slut på batteri

Jag skämdes och visste inte riktigt vad jag skulle säga. För en sekund tänkte jag att jag kanske kunde fortsätta intervjun som om ingenting hade hänt, men jag kan inte ljuga. Jag kände mig tvungen att berätta som det var och Jerry Williams skrattade och sa ”det är sån´t som händer”. Han bad om mitt telefonnummer och susade sedan i väg i sin sportbil. Jag ville bara sjunka genom marken. Men dagen efter ringde han hem till mig och sa ”Tja ba! Jag heter Jerry. Det var vi som träffades i Enköping. Jag kommer snart att lira i Örebro och vi kan träffas där om du vill”.

Om jag ville! Jag fick min intervju och insåg vilken fin och stor människa Jerry Williams var. Trots ett fullspäckat schema så höll han ett löfte till en liten människa som jag.

Intervjun med Jerry Williams på Slottsfestivalen i Örebro, juli 1994:

På det glada 60-talet var Jerry Williams en av många musiker som spelade på Henrys i Stockholm. I min pappa Björn Wijk´s blogg kan du läsa om det och mycket, mycket mer.