
I början av 1900-talet sågs Sverige som ett föregångsland vad gäller rasbiologisk forskning. I vårt land, liksom i flera andra europeiska länder, bekymrade man sig för att ”folkstammen” höll på att utarmas. Man ville att barnafödandet skulle öka i önskvärda samhällsgrupper, samtidigt som det var av största vikt att den minskade bland de ”samhällsodugliga och undermåliga” individerna.
De värnlösa människor som man borde ha skyddat sågs som en belastning i samhället och sterilisering blev den ultimata lösningen. Tvångssterilisering möjliggjorde att de ”oönskade elementen” kunde få leva i samhället och bidra till dess uppbyggnad genom arbete, men de kunde inte föröka sig.
Mellan åren 1934 – 1975 tvångssteriliserades omkring 20 000 personer i Sverige. Det var främst kvinnor från arbetarklassen som steriliserades och det kunde räcka med att man ansågs vara promiskuös, asocial eller förde ett leverne som ansågs vara ”fel” på annat sätt. Under denna period steriliserades även många män och kvinnor som var av resandesläkt.
Rasbiologi som vetenskap
I början av 1900-talet växte intresset för den pseudovetenskapliga disciplinen, rasbiologi, bland engelska, tyska, amerikanska och även svenska forskare och politiker. Under åren som följde kom rasbiologin och dess tillämpning, eugenik, att drabba många människor.
Här i Sverige oroade man sig för att den ”nordiska folkstammen”, med sitt tidigare så goda virke, var på väg att helt utarmas. ”Ett önskningsmål är, att i främsta rummet de friska och starka fortplanta sig, och att individer, som av en eller annan anledning äro svaga eller behäftade med något lyte, som kan förmodas komma att gå i arv avstår från att sätta barn till världen”. (Professorn och socialdemokraten Bengt Lidforss, från föreläsningen ”Socialdemokrati och rasbiologi”, 1911)

Bild: Kalmar läns museum
Undermåliga individer och främmande folkslag
Docenten Herman Lundborg gick i spetsen för rasbiologin i vårt land. Lundborg, som hade studerat ärftliga sjukdomar inom svenska släkter, speciellt bondesläkten Lister från Blekinge, var förtjust över det intresse man i Amerika visat för hans rön. Han hade redan 1903 publicerat en vetenskaplig avhandling om sin forskning – ”Die progressive Myoklonus- Epilepsie”, där han lyfte fram sambandet mellan släktforskning och ärftlighetshygien (rasbiologi). Enligt Lundborg handlade denna vetenskaps uppgift om att ”undervisa folket om de åtgärder som bör vidtagas för att undvika degeneration och istället åstadkomma släkt- och rasförbättring. Allt för undermåliga individer måste på ett eller annat sätt förhindras att fortplanta släktet”. (Göteborgs handels- och sjöfartstidning 1917-02-06)
Herman Lundborg reste runt i Sverige och fotograferade svenska människotyper och dess olika rasblandningar där bland annat finländare, samer, valloner och romer ingick. Han gjorde även gipsavgjutningar av människorna. Dessa avgjutningar kallade han ”bröstbilder”. Lundborgs avgjutningar samt fotografier visades på en utställning som invigdes nyåret 1918/1919 i Uppsala.

I USA var man vid den här tiden redan i full gång med att organisera arbetet kring en central rasbiologisk institution, men här hemma i Sverige gick arbetet lite långsammare. Den entusiastiske Lundborg hade dock redan bedrivit större studier i Lappland och Värmland, för att studera vad som händer om man korsar samer, finnar och svenskar. Lundborg blev snabbt hyllad i världen för sin vetenskapliga forskning och 1916 meddelade Sydsvenska dagbladet att hans namn står i allra första ledet bland de internationella rasbiologerna. (Sydsvenska dagbladet 1916-02-20)
Lundberg, liksom hans kumpaner inom det rasbiologiska fältet, ansåg att all ”rasblandning” var förkastligt och skadligt. Han hävdade att folkgrupper med mycket rasblandning befann sig på en ”låg kulturnivå”. ”Åt invandringen bör vi ägna stor uppmärksamhet, så att ej undermåliga individer av främmande folkslag få obehindrat inflytta och bosätta sig i landet. Blandning mellan rasbiologiskt högt stående folk, som de skandinaviska, och andra sämre kvalificerade folkelement, exempelvis zigenare, galizier, vissa ryska folkslag m. fl. är avgjort förkastligt”. (Göteborgs dagblad 1919-19-11)
Skrämmande människosyn
I dag är det oerhört svårt att förstå hur en sådan människosyn kunde få genomslag i vetenskapliga och politiska kretsar, men på den tiden var Lundborg sedd som en klok vetenskapsman och han hyllades av många. ”Tyskarna se upp till oss såsom ett föregångsfolk bland germaner” skrev exempelvis tidningen Aftonbladet 1913. I artikeln lovsjunger man Herman Lundborg, med orden: ”Vi svenskar kunna med själ vara stolta över att äga en sådan vetenskapsman, vars energi och uppoffrande av tid och krafter utfört ett så betydelsefullt arbete. Må vi hoppas att han får röna allt erkännande och bliva i stånd att framgent i sitt viktiga forskningsarbete gagna Sverige, som han tydligen älskar så högt”. (Aftonbladet 1913-02-25)
Även Max von Gruber, en österrikisk läkare och rashygieniker hyllade Lundborgs studier: ”Doktor Lundborgs undersökning är den omfångsrikaste, grundligaste familjeundersökning, som någonsin företagits. Den uthålliga flit och den offervilliga handlingskraft, med vilken Dr. Lundborg har övervunnit de oändliga svårigheterna att utröna släktskapen och beskaffenheten av tusentals individer ända till 200 år tillbaka, äro beundransvärda och utgöra i och för sig ett vackert vittnesbörd om den starka idealismen hos det svenska folket”. (Göteborgs handels- och sjöfartstidning 1917-02-06)
1923 utnämndes Max von Gruber till president i Bayerska vetenskapsakademin, av Adolf Hitler.
Försämrat folkmaterial
Många svenskar hade emigrerat till Amerika på grund av fattigdom och Herman Lundborg varnade för att just utvandringen var en farlig faktor då ”de goda elementen ersättas med invandrade, ofta sämre. Genom dessa dåliga inblandningar försämras folkmaterialet”. Han varnade dessutom för att den förbättrade levnadsstandarden bidrog till att människor inte var lika villiga att gifta sig längre ”varigenom en del gott blod går förlorat till ingen nytta”.
Nu blev det viktigt att befrämja barnafödslar inom ”rätt” befolkningsgrupper och att sålla bort de sämre individerna för att hålla ”raskraften” uppe: ”Ett verkligt gott folkmaterial är ett lands dyrbaraste klenod, som det under inga omständigheter får avhända sig. Goda hem måste grundas i tillräckligt stort antal för att hålla raskraften uppe”. (Herman Lundborg, 1922)

Rasbiologiska institutet 1922 – 1959
1922 inrättades vid Uppsala universitet ett rasbiologiskt institut som skulle komma att vara verksamt fram till 1959. Herman Lundborg och hans vänner inledde sitt arbete på rasbiologiska institutet med att planera ett omfattande forskningsprojekt där man skulle studera befolkningen. Framför allt ville man ta reda på vad rasblandningen mellan samer, finnar och svenskar hade åstadkommit. Man ville därtill studera ”orsakerna till den gamla bondeklassens tillbakagång” på Gotland, där man misstänkte att ingifte var en betydande orsak. (Dagens Nyheter 1921-12-06)
Sterilisering av undermåliga människor
Sterilisering av ”undermåliga” människor kom snart på tapeten och den svenske professorn Ivar Broman menade att ”Den tid torde vara i annalkande då vi i vårt land på allvar måste taga upp tanken att införa en av humanitet och skonsamhet dikterad sterilisering”. Man tänkte sig att sterilisering skulle ge den undermåliga individen ett fritt liv i samhället där hon kunde fylla sin plats i samhällsarbetet, utan att sprida de dåliga anlagen vidare.
I broschyren ”Om befruktningen samt om fruktsamhet och sterilisering från rassynpunkt” (1921) skriver Broman, som var medlem i ”Svenska sällskapet för rashygien”, att det krävs bestämmelser för att ”stävja de sämsta människoelementens ohejdade fortplantning”. Kriminella, idioter, människor med ärftliga sjukdomar eller personer som tillhörde sämre raser skulle tvångssteriliseras. Epileptiker var en sådan grupp och Sydsvenska dagbladet skriver. ”Det är nämligen ett faktum att det i Sverige finns omkring 7000 fallandesjuka. Sterilisering är den enda effektiva åtgärden”. (Sydsvenska dagbladet 1921-07-04)
Året därpå inlämnades en skrivelse för utredning och riktlinjer om hur sinnesslöa, sinnessjuka och fallandesjuka (epileptiker) kunde steriliseras.
Samhällsodugliga avkommor
Rasbiologi och dess tillämpning, rashygien (eugenik), handlade om rasförbättring, men ordet var lite problematiskt, ansåg somliga. Det förde nämligen tankarna till förädling av en viss ras, något som nästan var ouppnåeligt. Man föreslog att det istället skulle kallas ”släkthygien”, för det var ju den ursprungliga tanken med det hela – att vissa ärftliga sjukdomar skulle förhindras att föras vidare till kommande generationer.
1922 lade den socialdemokratiske psykiatrikern Alfred Petrén en motion i riksdagen som begärde utredning av steriliseringsfrågan. Han hävdade att de sinnessjuka- och sinnesslöa i landet hade ökat. Nu var det av största vikt att begränsa dessa människors barnalstrande, men ett äktenskapsförbud skulle inte ha någon verkan. Man måste därför direkt hindra dem att skaffa barn.
De så kallade ”idioterna”, de lägre stående sinnesslöa som på den tiden kallades ”obildbara idioter”, behövde man inte oroa sig så mycket över. Deras sexualdrift ”lärer vara mer eller mindre utslocknad”, menade Petrén. Värre var det med de ”bildbara sinnesslöa”, de som kallades imbecilla. ”Sådana begagna gärna varje tillfälle till sexuellt umgänge, som bjuder sig”, hävdade han. Nu blev det således viktigt att inrikta sig på de människor som ansågs föra ett ”otuktigt levnadssätt”, särskilt kvinnorna, eftersom ”risken för förförelse till sexuellt umgänge beträffande kvinnliga sinnesslöa är mera framträdande”.
Nu var alla människor som befarades ge upphov till ”samhällsodugliga avkommor” och ”själsligt abnorma individer” i riskzonen för tvångssterilisering.

Resande och romer, de människor som kallades ”tattare”, ansågs utgöra en belastningsfaktor i samhället, såväl biologiskt som socialt. Denna grupp kom att bli föremål för debatt på 1920-talet och många ansåg att sterilisering vore ”bästa bot på tattarplågan”.
Lagutrymmet för vilka människor som skulle omfattas av steriliseringslagen borde vidgas, menade man. ”Den borde inte inskränkas blott till dessa kategorier utan jämväl till några närbesläktade, att särskilt nämna de så kallade tattare och personer, vilka genom upprepade återfall i brott eller lösdriveri dokumenterat sig som otvivelaktigt till släktets fortplantning olämpliga individer”. (Göteborgs handels- och sjöfartstidning 1922-02-01 & Arbetaren 1923-07-31)

Det europeiska ”rasproblemet”
Den tyske läkaren Herrman Rohleder besökte Sverige 1924 för att föreläsa om ”det europeiska rasproblemet”. Under föredraget, som hölls för ”Svenska läkaresällskapet” i Stockholm, hävdade han att ”blomman av den manliga befolkningen skördats av kriget och åldringar, defekta individer och invalider blevo kvar”.
Han tänkte sig att kriget i Europa hade gjort att den ”den europeiska stammen” hade utarmats. Medelklassens förutsättningar hade också försämrats, vilket gjorde att många familjer nu tvekade att sätta många barn till världen. De lägre samhällsklasserna märkte inte av samma ekonomiska försämring och födde fortfarande många barn. Rohleder fruktade därför att den bildade medelklassen skulle dö ut, medan de fattiga, de som hade sämre anlag och lägre bildning, skulle fortsätta att fortplanta sig. Detta skulle få katastrofala följder, då arbetarklassen helt saknade medelklassens kulturtradition och bildning. ”Den bildade medelklassen dör ut och ingenting kommer istället”, som Rohleder uttryckte det under sitt föredrag. (Jämtlandsposten 1924-01-10)
Sterilisering med röntgenstrålning
Under föredraget 1924 lovsjöng Herrman Rohleder Sverige som ett föregångsland inom det sexuella och sexualpatologiska området. Han berättade för den stora åhörarskaran att man i Tyskland redan var i full gång med att tvångssterilisera förbrytare och sinnessjuka och man hade för detta ändamål funnit ”den enklaste och bästa lösningen”, nämligen att sterilisera individerna med röntgenstrålning istället för kirurgisk operation. Sterilisering med röntgenljus var en väldigt bra metod, menade Rohleder, eftersom metoden gjorde det möjligt att bestämma hur länge patienten skulle vara infertil – några månader eller för en längre tid.
Användes även i Sverige
Röntgenbestrålning för sterilisering (och kastrering) omnämndes i den svenska statliga steriliseringsutredningen 1929. De svenska läkarna kände tveksamhet inför att använda metoden då det var svårt att avgöra hur länge patientens sterilitet skulle vara. Man rekommenderade därför istället operation.
Men dokument visar att röntgensterilisering utfördes i Sverige redan 1926, två år efter Rohleders föredrag för ”Svenska läkaresällskapet”. Bland annat steriliserades en kvinna som var intagen på Västra Marks mentalsjukhus med röntgenbestrålning. Behandlingen tycks dock inte ha fungerat då kvinnan blev gravid några år därefter.

Röntgensterilisering var en uppfinning av tysken Manfred Fraenkel. 1936 kom röntgensterilisering att inkluderas i den tyska lagen och användes sedan flitigt. Sterilisering med ”röntgenljus” blev för de tyska läkarna också ett sätt att sterilisera utan patienternas vetskap. Metoden var dock inte utan biverkningar.

Bild: Bundesarchiv
Fruktansvärda övergrepp i Auschwitz-Birkenau
Åren 1933 – 1945 tvångssteriliserade omkring 200 000 personer i Nazityskland. SS-mannen Heinrich Himmler valde koncentrations- och förintelselägret Auschwitz som plats för diverse fruktansvärda experiment på människor. Tanken var att vissa människor skulle förhindras att fortplanta sig men under sin livstid skulle de fortfarande kunna bidra, genom att arbeta i lägren.
Läkaren och nazisten Horst Schumann utförde tvångssteriliseringar med den experimentella metoden där man använde sig av ”röntgenljus”, i koncentrationslägret Auschwitz-Birkenau från år 1942. Man experimenterade med olika doser av röntgenstrålning för att på så sätt åstadkomma mer eller mindre permanent sterilisering/kastrering med förödande konsekvenser för de som utsattes.
Enligt vittnesmål från överlevande (från Nürnbergrättegångarna), kallades de ovetande fångarna, både kvinnor och män, till en barack där Schumann och hans röntgenapparater väntade. Fångarna tvingades att klä av sig och sedan ställa sig i olika positioner mellan de båda maskinerna för att bestrålas. Behandlingen tog endast några minuter, varför man varje dag hann sterilisera många judiska kvinnor och män.
Syftet med röntgenbehandlingen var att förstöra personernas reproduktionsorgan (äggstockar/sädesceller), men allt skedde under största hemlighetsmakeri och ingen visste något om den behandling man hade utsatts för. Efteråt började många att kräkas och både män och kvinnor fick brännskador, framför allt på nedre delen av buken, som hade utsatts för höga strålningsdoser. Huden kring det strålade området svartnade och det uppträdde snart vätskande och varande sår. De utsatta hade svårt att gå på grund av den svåra smärtan men tvingades ändå att arbeta. De som inte klarade av att arbeta skickades till gaskammaren.
En tid efter röntgenbestrålningen valdes ett antal överlevande fångar ut, som fick återvända till Schumanns klinik som låg i Block 20. Där avlägsnades deras testiklar och äggstockar genom operation, eftersom man ville studera hur röntgenbestrålningen påverkat organen. I bevarade anteckningar kan man läsa hur de arma människorna mådde efter bestrålning och operation:
”Kvinnlig patient, ogift: Bestrålades med röntgen, opererades tre månader senare. Nuvarande tillstånd: Ingen mens, yrselanfall, överdriven svettning, hjärtklappning, onormala urineringsbehov, nervsmärtor”.
”Man, 20 år: Bilateral (tvåsidig) kastrering. Första testikeln borttagen i juli 1943. Andra testikeln borttagen i september 1943. Nuvarande tillstånd: Inget hår i ansiktet, något förstorade bröst, sexuell neuros.”
Många avled efter dessa ”röntgensteriliseringar” och många av de som överlevde fick svåra men och klarade inte längre av det tunga arbetet i lägren varför de avrättades. Somliga tog också sina egna liv. Några få överlevde och kunde senare berätta om de fasansfulla experiment de utsatts för.
1944 kom Horst Schumann till Ravensbrück där han fortsatte sina experiment med sterilisering och kastrering, denna gång på romska barn.
Tvångssterilisering i Sverige
Mellan åren 1934 – 1975 tvångssteriliserades fler än 20 000 människor i vårt land. Det var främst kvinnor från arbetarklassen som steriliserades och det kunde räcka att man ansågs vara promiskuös, asocial eller förde ett leverne som ansågs vara ”fel”. Under denna period steriliserades även många män och kvinnor som var av resandesläkt. Det fanns ingen åldersgräns för sterilisering så i praktiken steriliserade även barn och föräldrarnas protester hörsammades sällan.
De värnlösa människor som man borde ha skyddat sågs som en belastning i samhället. Tvångssterilisering möjliggjorde att de ”oönskade elementen” kunde få leva i samhället och bidra till dess uppbyggnad genom arbete, men de kunde inte föröka sig.

Källor: ”Fem uppsatser om steriliseringen i Sverige”, Broberg Gunnar, Lunds universitet, (2000), artikel publicerad i ”The Evening Independent” 1944, Psykiatriska museet Gertrudsvik, Västervik, ”X-ray “sterilisation” and castration in Auschwitz: Dr Horst Schumann”, Stanisław Kłodziński (2022), Forum för levande historia samt diverse tidningsartiklar publicerade mellan 1913–1940. (Dessa artiklar finns att läsa i digitaliserad form på Kungliga bibliotekets webbsida ”Svenska tidningar”).