I mitten av 1700-talet infördes gatubelysning i de större städerna och det blev då lag på att alla husägare måste ha belysning på den sida av huset som vette mot gatan. I lykttändarens arbetsuppgifter ingick att putsa lyktornas glas och att se till att de tändes och släcktes på bestämda klockslag. Smutsiga lampglas eller lyktor som lyste alltför svagt kunde resultera i böter.

Under sina arbetspass hade lykttändaren med sig en stege på vilken han klättrade upp och tände lamporna på lyktstolparna med sin ljuslåga. I arbetsuppgifterna ingick också att hålla lyktglasen rena från sot. Om glasen var sotiga, eller om lyktorna inte lyste ordentligt, fick han betala böter.

Gatubelysningen tändes den 10 september varje höst och skulle sedan tändas och släckas varje dag, fram till 17 mars då dagsljuset återkommit. Lykttändarens uppdrag reglerades av ordningsnämnden och innebar bland annat att gatljusen skulle lysa ”klart och oavbrutet” från klockan 5 på morgonen ”då sådant anses redigt”.  Om Lykttändaren hade glömt att tända någon lampa, eller om en låga hade slocknat, fick han böta mellan fem och åtta skilling per lampa.

Böter fick Lykttändaren även om någon lampa inte blivit ordentligt putsad, eller om den lyste alltför svagt: ”Hvar dag som lyktorna böra tändas, skola dessförinnan glasen i varje lykta med finstött krita och blår, samt alla stenen eller speglarna med slitet linne, väl och noga rengöras. Försummas något härav, eller är glas i lykta mörkt eller sotigt, utgive lykttändare särskilt fyra skillingar för varje lykta, i avseende å vilken sådan underlåtenhet eller bristfällighet förefunnits”. (Föreskrift Uppsala, år 1849)

När gatubelysning med lysgas infördes på 1800-talet blev arbetet lite enklare. Då behövde lykttändaren inte klättra på stegen utan kunde då öppna och stänga gaslågan med hjälp av en lång käpp som var försedd med en krok.   Lykttändaryrket upphörde på 1940-talet när den moderna, elektriska belysningen infördes.