
På det glada 80-talet bestämde jag mig för att söka lyckan inom fiskeindustrin på Island. Jag hade nämligen hört att man kunde bli rik genom att rensa fisk. När jag kom tillbaka till Sverige var jag fattigare än jag varit innan, men efter den mödosamma resan fick jag i alla fall en lite mer positiv inställning till det mesta…
Mangelbiträde
1980-talet var en fin tid för oss som var unga då. Det var lätt att få arbete och man hade möjlighet att prova på att jobba inom olika yrkesområden. Jag arbetade bland annat på tryckerier, som diskare på olika restauranger och som lokalvårdare. Det var lätt att få extrajobb och om man var skötsam blev man ofta erbjuden anställning. Efter några inhopp på ett lokalt tvätteri blev jag anställd som mangelbiträde på heltid. Mina arbetsuppgifter bestod av att hänga upp våta, nytvättade hotell-påslakan på krokar, åtta timmar om dagen.
Trista, trassliga lakan
Jag hade många trevliga arbetskamrater på tvätteriet, men efter ett par månader började jag fundera på om det här med att hänga lakan verkligen var min ”grej”. Arbetet var påfrestande för axlarna men mest av allt var det urbota trist. Lakanen kom farande på bandet i en ständig ström och alla var de hoptrasslade och i samma trista nyans. Lakanen var tillverkade i vit bomullsatin med blanka/silvriga ränder – klassiska hotell-påslakan. Jag slet och drog, dagarna i ända, för att lossa de sabla lakanen och hänga upp dem på krokarna.

Flera av mina arbetskamrater hade stått vid bandet och hängt lakan i tio års tid. Jag frågade dem om råd. Hur i hela friden klarar man av jobbet så länge? Vilken strategi hade dessa tuffa kvinnor för att orka? En tjej sa: ”Jag brukar tänka vad jag ska göra när jag vinner en miljon kronor”. Det gjorde att hon orkade med det tunga och monotona arbetet. Jag tackade henne så mycket för det fina rådet och försökte verkligen använda mig av samma strategi, men efter lite mer än ett halvår insåg jag att jag tyvärr helt saknar den positiva målmedvetenhet som krävs när man ska tampas med våta lakan mest hela dagarna.
Sökte lyckan på Island
Tillvaron som mangelbiträde kändes monoton och inte särskilt utvecklande. Vid ett besök hos en väninna träffade jag en tjej som berättade att hon snart skulle resa till Island för att arbeta inom fiskeindustrin. Enligt denna tjej kunde man tjäna väldigt mycket pengar genom att rensa fisk och väl på plats, fick man gratis bostad och mat. Jag bestämde mig för att följa med henne. Varför ska man stå och hänga våta lakan och drömma om att bli rik, när man kan resa till Island och bli rik, resonerade jag. Jag sade upp mig från jobbet, hyrde ut min lägenhet och öppnade ett nytt konto på banken. Jag berättade för banktjänstemannen att det snart skulle trilla in väldigt mycket pengar på det nya kontot – jag skulle nämligen resa till Island för att arbeta som fiskrensare. Bankkvinnan fnös och svarade att hon aldrig hade hört talas om att någon hade tjänat mycket pengar genom att jobba på Island.
Inga jobb i Reykjavik
Det var augusti när vi lämnade Sverige, iklädda jeans, stickade tröjor och gymnastikskor. Island, som ligger i Norra Atlanten mellan Färöarna och Grönland, påminde mest om ett trädlöst, kalt månlandskap, men nu var det ju inte naturupplevelser som hade lockat oss dit. Vi var helt inställda på att snabbt börja jobba i en trevlig, närliggande fiskfabrik.
Vi liftade de fem milen från flygplatsen i Keflavik till Reykjavik. Vi trodde, naivt, att vi skulle få arbete direkt när vi anlände i huvudstaden Reykjavik. Klimatet var endast lite kyligare än i Sverige så vi behövde inte frysa…ännu. Vi släpade våra väskor genom staden på jakt efter natthärbärge och jobb. De islänningar vi frågade, skrattade åt oss och viftade med händerna som för att säga ”här finns inga arbeten”. När vi anlände till Island var det regeringskris och inflation. Man sade upp personal på fiskfabrikerna i tusental…

Dagarna gick och det visade sig vara stört omöjligt att få jobb i huvudstaden och i dess närhet. En vänlig man vi träffade tog fram en karta och pekade långt uppe i hörnet av nordvästra Island och sa ”Åk dit. Där kanske det finns jobb”. Jag och min reskamrat stirrade på varandra. Vår reskassa var redan slut eftersom vi hade kalkylerat med att vi redan nu skulle varit mästare på att rensa fisk på någon trevlig fabrik… och snart skulle vi få vår första månadslön. Allt det där visade sig förstås vara rent önsketänkande.
Ett plåtskjul i ödemarken
Island är en spännande plats på jorden. Det finns inga järnvägar, så vi kunde inte ta tåget. Vi bestämde oss därför för att lifta, men flög en bit norrut i ett skraltigt flygplan för våra sista sparpengar, för att komma snabbare till eventuella jobbchanser.
Vi flög över jöklar och snötäckta berg och landade på en blåsig flygplats i ödemarken. Kylan var fruktansvärd och snön hade börjat falla. Reykjavik är en ”varm zon” tack vare golfströmmen, men norrut är vädret lurigare. Vi stod vid plåtskjulet som kallades flygterminal (flugstöðinni) och skakade av köld i våra tunna kläder. Det enda man såg var snötäckta berg. ”Häruppe brukar snön komma i augusti-september”, skrattade en glad islänning som gick förbi oss.

Vi bad alla som gick förbi om lift till närmaste by. En man stannade upp och föreslog att vi borde åka till Ísafjörður eller Tálknafjörður för att hitta jobb. Han hade själv en fiskfabrik men behövde för tillfället ingen personal. Han pekade istället mot något av de höga bergen i fjärran och sa ”Åk dit!”.

Foto: Vestfirðir features.png
Gick mil efter mil, utan att se en enda bil
Den sämsta platsen en liftare kan befinna sig på är nog på norra Islands ödsliga och slingrande vägar. Där är det nämligen totalt folktomt och det kommer knappt några bilar heller. Vi tillbringade flera dagar på vägarna och det enda sällskapet var kala berg och en massa bergsfår som betade längs bergskanterna. Tystnaden var total och kylan bitande där vi släpade våra väskor, mil efter mil, utan att se en enda bil.

Till slut fick vi lift av en lastbil som var på väg mot Ísafjörður, men chauffören hade passagerare i hytten så vi fick åka med några mil, på flaket. Det är en resa jag aldrig glömmer. Resan gick över bergen, i snöfall och isande blåst. Vi försökte använda resväskorna som vindskydd och berättade roliga historier för att försöka hålla värmen, men till slut var munnarna så stela av kylan att vi inte ens kunde tala.

Förbjuden öl
Till slut kom vi fram till en blåsig liten by med cirka 200 invånare, som heter Hnifsdalur (Knivdalen), men inte heller där fanns det några jobb. Vi träffade dock ett glatt gäng som redan arbetade inom fiskeindustrin och fick bo hos dem en tid. Det festades ganska mycket i arbetarbaracken så vi bestämde oss snart för att resa vidare. Starköl var förbjudet på Island, men festprissarna löste det hela genom att hälla starksprit i lättöl.

Foto: Bromr
Snäll familj i Ísafjörður
Efter några tuffa dagar efter vägarna fick vi lift med en underbar familj som bodde utanför Ísafjörður. Vi var två främlingar som stod och liftade i ödemarken men de tog emot oss som gäster. Vi blev bjudna på god mat och fick bo hos familjen.
Ísafjörður är ett litet samhälle på nordvästra Island, i den region som kallas Västfjordarna. Här bor cirka 2800 personer.
Familjen berättade att då, i slutet av 1980-talet, fanns bara salt och peppar som kryddor på Island. Man hade endast en tv-kanal och någon brottslighet verkade inte heller finnas. Man talade nämligen fortfarande om ett mord som hade begåtts på 1960-talet.

Foto: Aron Ingi
Torkad fisk och fårtestiklar
Jag brukar vara väldigt kräsen med maten, men hunger kan få oss att acceptera de märkligaste saker. Under min vistelse på Island levde jag mest på kaffe, torkad fisk och får i alla former, inklusive fårtestiklar. Familjen i Isafjörður bjöd på den sistnämnda rätten.
Flateyri, vårt nya hem
Vi trodde att det skulle vara enkelt att hitta arbete på Island men vi anlände mitt under en regeringskris. Inom fiskeindustrin avskedades personal i tusentals och att få arbete som utlänning var inte lätt. Vi liftade vidare och kom till slut till Flateyri, en liten by, omgiven av höga berg. Flateyri, vid fjorden Önundarfjörður, var på 1800-talet ett stort valfångstcentrum, men är idag en sömnig liten by med 200 invånare. Där fick vi arbete på en fiskefabrik samt bostad i ett arbetarhus som kallades ”Uddahus”, som låg alldeles vid fjorden. När vi flyttade in i huset var fiskebåten långt ute till havs och man visste inte när den skulle återkomma. Det var bara att vänta och att försöka få dagarna att gå.

Foto: Christian Bickel Fingalo
Gillade inte svenskar
Vi blev snart medvetna om att svenskar inte hade särskilt gott rykte i Flateyri. Många svenska fiskrensare hade varit där före oss och kanske hade de festat loss för mycket på hemmagjord starköl? Hur som helst blev vi väldigt illa bemötta när vi besökte byns enda Cofféhouse. Servitrisen fräste så snart vi visade oss i dörren och det var knappt att hon ville servera kaffe till oss. Stämningen blev något bättre efter en tid, när hon insåg att vi var två skötsamma svenska fiskrensare.

Fiskfiléer och långa maskar
I ”Uddahus” bodde anställda från många länder, bland annat från Storbritannien och Sydamerika. De berättade för oss vad som väntade när fiskebåten väl anlände i hamn– ”do the fish”, innebar att man rensade fisken och skar ut filéer, men även att man drog ut de långa maskar som parasiterar på fisken, speciellt torsken, vissa tider på året. En engelsk tjej försökte visa med händerna hur långa dessa maskar kan vara och hennes armar räckte knappt till.
Jag bestämde mig för att aldrig mer äta fiskpinnar.
Jag hade inte så mycket erfarenhet av att rensa fisk, förutom några abborrar jag lyckats dra upp, men det här skulle jag säkert klara av, tänkte jag. Maskarna var visserligen ett orosmoln men man kan klara av det mesta, bara man ger sig katten på det, tänkte jag. Det som oroade mig mest av allt var vädret. I Sverige var det höst men i Flateyri hade vintern redan kommit.

Hem till jul
Livet i ”Uddahus” var trist och monotont. Vi spelade kort i väntan på fiskebåten. Dagarna förflöt i ett grått töcken och utanför fönstren var det ständigt grått och trist. Landskapet var trädlöst och kalt – endast berg så långt ögat nådde. Jag och min reskamrat bestämde oss för att resa hem till Sverige till julen…några månader borde vi väl klara! Det kändes skönt att ha ett mål.

Vädret blev allt kallare och snön föll över Flateyri. Ingen fiskebåt syntes till och allt började kännas hopplöst. Vi hade bestämt att vi skulle jobba en tid och sedan resa hem till jul men plötsligt en dag sa en kille som bodde i huset: ”Ni kan glömma att åka hem till jul. Det finns inga vägar då, bara snö, snö, snö”.
Jag och min väninna tittade på varandra i samförstånd, sedan sprang vi in på rummet, packade ihop våra saker i en hast och sprang efter postbilen, som var på besök just denna dag.

Foto: Helena Bure Wijk
Sprang efter postbilen
Postbilen var på väg att lämna byn när vi kom springande, desperat viftandes med armar och väskor för att chauffören skulle se oss och stanna. Vi fick lifta med postbilen några mil och sedan stod vi åter igen på ödsliga, isiga vägar bland blånande berg. Vi höll på att frysa ihjäl. Det som höll mitt hopp uppe var att för varje kilometer vi tog oss närmare Reykjavik, desto varmare skulle det bli (med tanke på golfströmmen).
En positiv inställning till lakan
Efter flera dagars vandring längs ödsliga vägar anlände vi till Reykjavik, frusna, trötta och hungriga. Där fick vi möjlighet att sova på ett litet hotell under två nätter. Att mötas av den ombonade värmen kändes som en dröm. När jag såg hotellsängen med de prydliga lakanen av bomullssatin, sådana där som jag brukade hänga på tork på min före detta arbetsplats, brast jag ut i gråt, av glädje. Har nog aldrig sovit så gott som jag gjorde den natten…
Väl hemma i Sverige återgick jag till mitt arbete som mangelbiträde. Min inställning till de trassliga lakanen var nu betydligt mer positiv, tack vare den mödosamma Islandsresan. Jag arbetade kvar på tvätteriet en tid men valde sedan att ”sadla om” och gick en utbildning till undersköterska.
Lavindrabbad by
1995 drabbades Flateyri av en stor lavin som tog 20 människors liv och förstörde ett trettiotal hus i byn. 2020 var det dags igen när två stora laviner kom farande nedför bergssidan och sänkte 6 båtar som låg förtöjda i hamnen. Vid detta tillfälle var det endast ett hus som drabbades av lavinen och familjen som bodde där klarade sig tack och lov helskinnad.
