År 1891 utvandrade min mormors morfars bror till Brasilien tillsammans med sin familj. Med hjälp av traditionell släktforskning och DNA-släktforskning försöker jag nu hitta och kartlägga min brasilianska släkt. Till min stora glädje har jag fått kontakt med en släkting, så nu återstår det bara att hitta ytterligare ett par hundra glada släktingar i Brasilien 😊

Fri resa och en billig jordplätt
Omkring 3 500 – 4000 svenskar valde att utvandra till Argentina och Brasilien mellan åren 1881 – 1914. I jämförelse med de 1, 5 miljoner som emigrerade från Sverige till Nordamerika så var det en förhållandevis liten andel som valde att styra kosan till Sydamerika. Arbetslösheten var stor på många håll i Europa. I vårt land var det regel att endast den äldste sonen ärvde gården efter fadern, vilket gjorde att övriga syskon fick hitta sin försörjning på annat håll. Brasilianska agenter verkade i Sverige för att locka duktiga arbetare att utvandra. Man erbjöds fri resa och en egen jordplätt/koloni för en liten kostnad i det nya landet.

Ärvde gården som 11-åring
Min mormors morfar hette Per August Persson och föddes i Simonstorp, Östergötland år 1847. När Per August var några år gammal flyttade familjen till gården Strålsund i Krokek och där föddes syskonen Maria Hedvig 1851 och Johan Albert 1856. År 1858 avled fadern, Per Gustaf Nilsson, hastigt. Mamma Margareta var då gravid i sjätte månaden och i december samma år föddes sonen Carl Gustaf.

Förr i tiden var det den äldste sonen som ärvde gården och övriga syskon fick ordna sin försörjning på annat sätt. Mormors morfar var 11 år när han ärvde gården Strålsund och en stor summa pengar efter fadern. Gården hade många djur och hade förvaltats väl av fadern under hans livstid. Per August gifte sig sedermera och fick många barn tillsammans med sin hustru. Med egen gård och försörjning borde familjen haft det tryggt och bra, men man var djupt religiösa och allt fokus tycks ha varit på livet efter detta, som man hoppades få tillbringa tillsammans med sin skapare i paradiset. Gården och alla jordiska tillgångar försvann spårlöst. Förmodligen skänktes allt bort till baptistförsamlingen där man var medlemmar. När Per August och hans hustru avled i början på 1900-talet fanns ingenting kvar för deras barn att ärva.

Valde att emigrera
Per Augusts syster Maria Hedvig flyttade till Stockholm, liksom brodern Johan Albert som arbetade inom industri. Den yngste brodern, Carl Gustaf som föddes 1858 arbetade inom jordbruket på olika gårdar i Kvillinge och i Östra Eneby. Han gifte sig med Johanna Fredrika från Simonstorp och paret fick barnen Karl Hjalmar f. 1882 i Kvillinge, Hildur Fredrika f. 1884 i Östra Eneby och Gustaf Albert f. 1885 i Östra Eneby. Det var tuffa tider i Sverige och var man inte äldste sonen så var det svårt att få en egen gård och en jordlott. År 1891 valde Carl Gustaf därför att emigrera till Brasilien tillsammans med sin hustru och de tre barnen. Färden gick till Rio Grande do Sul och staden Guarani Das Missões i södra Brasilien. Där föddes barnen Maria Alexandrina 1891, Firmino Alexandre 1894, José (Josef) 1896 och Manoel.

Önskade arbetare från Centraleuropa
I mitten av 1800-talet började den brasilianska staten att modernisera landet. Målet var att Brasilien skulle bli en modern stat med industrier och plantager och för detta krävdes billig arbetskraft. I Brasilien upphörde slaveriet inte förrän 1888 och man behövde nu ersätta slavarna med nya arbetare. Man ansåg att ursprungsbefolkningen och de afrikanska ättlingarna, de forna slavarna, var för många för att landet skulle kunna bli civiliserat. Vita arbetare ”från mer utvecklade länder”, helst från Centraleuropa, var eftertraktade och lockades med löfte om att få äga egen koloni i det nya landet. Det ryktades vid den här tiden att svenskarna som kommit till delstaten São Paulo ersatte kaffeplantagernas slavar efter att slaverisystemet avskaffats.

När slavarna äntligen fick sin frihet så blev de andra klassens medborgare och förpassades till slumområden. De fick inte äga någon jord. Det fanns en avskyvärd rasistisk syn från den brasilianska statens sida. Ursprungsbefolkningen trängdes undan och förpassades till slumområden då deras mark överläts till europeiska främlingar.

Jenny Ingridsdotter är doktor i etnologi. I sin avhandling ”A narrative of suffering and soil: Swedish migration and settler colonialism in northeast Argentina” (2021) lyfter hon fram de många berättelser om de svenska migranterna lidande då de tvingades lämna hemlandet, korsade havet och bosatte sig i Brasilien och Argentina där ännu fler vedermödor väntade. Dessa kollektiva minnen lever fortfarande kvar hos deras ättlingar. Även om många detaljer i berättelserna har gått förlorade med tiden så vet ättlingar att deras svenska förfäder- och mödrar – ”los abuelos” – led enorma förluster i det nya landet. Ingridsdotter belyser i sin avhandling även den andra delen av berättelsen, den ”nybyggarkolonialism” där staten utplånade ursprungsbefolkningen genom att avsiktligen ersätta den med nybyggare från andra länder. Det är viktigt att lyfta fram då de europeiska migranterna faktiskt etablerade sig på mark som redan var bebodd av ursprungsbefolkningen.

Lång, mödosam resa
Resan från Sverige till Brasilien var lång och tog minst en månad i anspråk. Först måste resenärerna ta sig till någon svensk hamn som hade förbindelse med Tyskland. Från Tyskland gick sedan fartyget till Rio de Janeiro i Brasilien där migranterna inhystes i stora baracker och genomgick desinficering i väntan på att bege sig mot slutmålet. För de svenska emigranterna var det främst kolonierna i São Paulo och Rio Grande do Sul som hägrade. Svenskarna lockades dit med löfte om fri resa och möjligheten att få köpa en billig koloni någonstans i inlandets urskogar. ”Det var bokstafligen ett slaffartyg vi blefvo förda till. Oss karlar ville de tilldela hugg och slag och kvinnorna våldförde de sig på. Maten kunde inte kallas annat än svinmat, och till på köpte så litet bröd, att det var rent af skamligt.” (Tidningen Socialdemokraten)

Svåra tider väntade
Omkring 3 500 – 4000 svenskar valde att utvandra till Brasilien och Argentina mellan åren 1881 – 1914. I jämförelse med de 1, 5 miljoner som emigrerade från Sverige till Nordamerika så var det en förhållandevis liten andel som valde att styra kosan till Sydamerika. Arbetslösheten var stor på många håll i Europa. I vårt land var det regel att endast den äldste sonen ärvde gården efter fadern, vilket gjorde att övriga syskon fick hitta sin försörjning på annat håll. Brasilianska agenter verkade i Sverige för att locka duktiga arbetare att utvandra. Man erbjöds fri resa och en egen jordplätt/koloni för en liten kostnad i det nya landet. Men många svårigheter väntade svenskarna i Brasilien och ett hundratal avled under sin första tid där. På många sätt behandlades svenskarna som slavar och det fanns stora brister i mottagandet av invandrarna. I svenskkolonierna var det brist på det mesta –  mat, rent vatten, medicin och läkarvård.

Språksvårigheter och kulturella skillnader gjorde att svenskarna kom att bli en ganska isolerad grupp i sitt nya hemland. Man befann sig i en utsatt situation, både kulturellt och språkligt och höll sig därför gärna inom den egna gruppen. I forskningen kan jag se att mina släktingar ofta gifte sig med ättlingar till de svenska och tyska nybyggare som kommit till Brasilien i slutet av 1800-talet.

Vattenbrunnarna i Rio Grande do Sul hade anlagts alltför nära sumpmarker varför många led brist på rent vatten och drabbades av sjukdomar. I det tropiska landet möttes man av insekter, ohyra och även farliga djur, som giftormar och jaguarer. Området drabbades ideligen av översvämningar. En svensk nybyggare skrev i sitt brev till släkten i Sverige: ”När vi ha allt planterat och förväntar oss åt en god skörd, då den ser synnerligen lovande ut, börjar kanske floden stiga utan någon möjlighet att förhindra dess framfart. Om ett par dagar stå hela kolonin under vatten och vi måste befara den i kanot. Skörden, varav vi väntat så mycket, blir naturligtvis i grund förstörd. Ibland kommer även stormen och vräker omkull allt och skövlar allt, andra gånger är det frosten som förstört hela skörden, eller flodsvin och vildsvin i stora flockar och slutligen papegojor i tusental.” (Aftonbladet 1903-03-11)

Kolonin i Rio Grande do Sul bestod av oländig, stenig mark och infrastrukturen var ännu inte utbyggd. Närmaste läkare fanns tre dagsresor därifrån. I området fanns varken läkare, apotek eller skola och i brev till Sverige framgår att man befarade att de svenska barnen skulle bli ”lika okunniga som folket här i allmänhet”. I Porto Alegre fanns ett apotek som bestod av ett brädskjul ”där den enda medicinen består av vaselin och linfrögröt”. Förhållandena i Brasilien var tuffa och standarden gick inte att jämföra med den som man haft hemma i Sverige: ”Kojan, som var uppförd af till en del några klufna trädstammar, men till största delen af blott qwistar och grenar, war ytterligt liten för en familj, ännu mindre för tre.”

Många längtade hem
År 1891 hade 140 000 européer lämnat sina hemländer för att bosätta sig i södra Brasilien, främst Rio Grande do Sul. De brasilianska myndigheterna hade som mål att locka 10 miljoner européer till landet. 1891 publicerade tidningen ”Norrlänningen” en artikel om de miserabla förhållandena som migranterna tvingades leva under i Rio Grande do Sul. En polsk man vid namn Dygasinski rapporterade att invandrarna placerades i oländiga skogar och lämnades där åt sitt öde ”som de sakna föda och behöfliga redskap”. Många dog av hunger, ormbett, gula febern och somliga föll offer för vilda djur. ”Några af de kvarlefvande drifna af en olidlig nöd, söka återvända till Rio de Janeiro och tigga under vägen sitt uppehälle af plantageägarna, hvilka behandla dem såsom slavar och låta dem arbeta hårt för den usla föda de erhålla”. Dygasinski hade funnit 700 sjuka och döende immigranter som levde ”sammanpackade i ett träkapell”. Andra levde på gatorna eller i urskogarna. (Tidningen ”Norrlänningen” 1891-02-21)

Det var politiskt oroliga tider i Brasilien och många invandrare drabbades av svält, tropiska sjukdomar och översvämningar. Av de cirka 3 500 svenskar som emigrerade till Brasilien valde cirka 500 att återvända till sitt forna hemland. Många ville återvända till Sverige men lyckades inte finansiera hemresan. Somliga familjer lämnade i stället Brasilien för Argentina och hoppades på bättre lycka där. På grund av missförhållanden beslutades 1913 att de svenskar som önskade komma hem skulle få hjälp med hemresan, men gratisresa gällde endast de som utvandrat åren 1909 – 1911, så övriga fick klara sig bäst de kunde. Hundratals svenskar avled av svält och sjukdomar i Brasilien.

Försöker nu hitta min brasilianska släkt
Med hjälp av släktforskning och DNA-matcher försöker jag nu hitta de hundratals släktingar som är ättlingar till mormors morfars bror, Carl Gustaf Persson. Om du känner till någon av nedanstående personer, eller kanske till och med är en släkting skulle jag bli väldigt glad om du vill kontakta mig. Min e-post är: forskningwijk(at(gmail.com

Em português:
Usando genealogia e correspondências de DNA, estou tentando encontrar as centenas de parentes que são descendentes do irmão do meu bisavô, Carl Gustaf Persson. Se você conhece alguma das pessoas abaixo, ou talvez seja um parente, ficaria muito feliz se entrasse em contato comigo. Meu e-mail é: forskningwijk(at)gmail.com

Carl Gustaf Persson f. 1858 i Krokek, Sverige d. Guarani das Missões, Rio Grande do Sul, Brasilien. Gift med Johanna Fredrika Persdotter f. 1863 i Simonstorp, Sverige.

Carl Gustaf och Johanna Fredrikas barn och barnbarn (som jag hittills känner till):

Karl Hjalmar Persson f. 1882-04-30 i Kvillinge, Sverige. Gift med Augusta Julia Charlotta (Carlota) Johansdotter f. 1891. Deras barn: Ana Person f. 1921 i Rio Grande do Sul, Brasilien.

Hildur Fredrika Persdotter f. 1884-01-27 i Östra Eneby, Sverige, d. 1911 i Guarani das Missões, Rio Grande do Sul, Brasilien.

Gustaf Albert Persson f. 1885-11-10 i Östra Eneby, Sverige, d. 1970 i Guarani das Missões, Rio Grande do Sul, Brasilien.

Maria Alexandrina Persdotter 1891-01-01 i Rio Grande do Sul, Brasilien. Gift med Gustaf Albert Hagberg f. 1895-10-10 i Rio Grande do Sul, Brasilien. Deras barn: Lilly Frederica Hagberg f. 1924 i São Luiz Gonzaga, Brasilien (g.m Clovis Lichston)

Firmino Alexandre Persson f. 1894-11-15 i Guarani das Missões, Rio Grande do Sul, Brasilien. Gift med Maria Ulrika Andersdotter f. 1896-05-29 i Guarani das Missões, Rio Grande do Sul, Brasilien. Deras barn: Edith Aina f. 1917, Evelina Elinea f. 1919, Agda Helena f. 1924, Ewald Harold f. 1926, Carlos Edwino f. 1928, Edgar Sigvard f. 1934, Laura Amalia f. 1936 och Vera Olivia. Alla barnen föddes i Rio Grande do Sul.

José (Josef) Persson 1896-10-31 i Guarani das Missões, Rio Grande do Sul, Brasilien. Gift med Ester Elvira Andersdotter f. 1900-11-12 i Guarani das Missões, Rio Grande do Sul, Brasilien. Deras barn: Arthuro Herrman, Alma Eugenia f. 1920, Silvia Magdalena f. 1927, Carlos Waldemar f. 1920 och Ivar Alvim f. 1933. Alla barnen föddes i Rio Grande do Sul.

Manoel Person f.?

 

 

 

 

 

 

Källor: Svenska tidningar (Kungliga biblioteket), ”A narrative of suffering and soil: Swedish migration and settler colonialism in northeast Argentina”, Jenny Ingridsdotter (2021), ”Synen på det nya landet i brev och notiser från svenska migranter i södra Brasilien kring sekelskiftet 1900”, Laura Álvarez López och Erik Olsson (2023), ”Rutten till Brasilien – Svenska emigranters texter om migrationsindustri och nätverk”, Erik Olsson och Laura Álvarez López (Kulturhistorisk tidskrift (2022) och egen forskning.