Chachapoyas, som levde på 3000 meters höjd i Peru var på sin tid kända för sin stridskonst, bland annat för sin skicklighet att hantera slangbella och för sina fantastiska runda byggnader av sten. År 1998 anlände den tyske professorn Hans Giffhorn till Peru för att studera sällsynta småfåglar men hans forskning fick en helt ny inriktning och han började istället att forska om Chachapoyas och deras eventuella koppling till Karthago…

”Molnkrigarna” i Perus dimhöljda bergstrakter
Chachapoyas, även kallad ”molnkrigarna”, levde på 3000 meters höjd i de molntäckta bergen i norra Peru i Sydamerika. På 900-talet blomstrade Chachapoyas kultur, men man besegrades slutligen av inkastammarna i området och kulturen upplöstes och försvann på 1400-talet. Chachapoyafolket skiljde sig från de övriga stammarna i området, både kulturellt, språkligt och utseendemässigt. Många var ljushyade och hade inte sällan blont eller rött hår. Pedro Cieza de León, som var en spansk conquistador, menade på sin tid att Chachapoyas kvinnor var så vackra att många kvinnor tvingades bli hustrur till inkahövdingar och många fördes också till soltemplet. De Leon berättade även att både Chachapoyamän- och kvinnor alltid bar ullkläder samt llawt’us (turbanliknande huvudbonad av ull) på sina huvuden.

Människooffer och trepanation
Chachapoyas var kända för sin stridskonst, bland annat för sin skicklighet att hantera slangbella och för sina fantastiska runda byggnader av sten. Kuélap är en känd Chachapoya-bosättning, omgärdad av en massiv stenmur som är 600 meter lång. Man har hittat människoskallar i stenmuren, vilket tyder på att Chachapoyas inte drog sig för att offra/ avrätta somliga människor. Man har även hittat kranium med borrade hål, som visar att man i denna kultur utförde trepanation.

1997 hittades flera hundra Chachapoya-mumier, som placerats i schakt, högt upp på de lodräta bergsväggarna norr om Kuélap. Kropparna var mumifierade och begravda i sittande position, med böjda knän. Många av dessa individer bär spår av våldsam död och man hade, under livstiden, även genomgått trepanation, där man hade borrat hål i individernas kranium.

Traditionen att borra/mejsla hål i skallar har urgamla rötter. Bronsåldersfolket Yamnaya, som härjade omkring på den pontiska stäppen, utförde på sin tid denna märkliga form av skallkirurgi, så kallad trepanation. Vid trepanation borrades eller mejslades ett eller flera hål i kraniet, i hopp om att detta skulle bota olika sjukdomar eller frigöra diverse onda andar. Man har genom åren hittat många kranier som bär tecken på denna forntida skallkirurgi. Människorna tycks ha överlevt operationerna och benvävnad som vuxit fram efteråt, tyder på att somliga verkar ha levt många år efter trepaneringen.

Jag har skrivit om Yamnaya och trepanation i ett tidigare blogginlägg som du kan läsa här

Konformade skallar
Chachapoyas-fynden visar även att man inom denna kultur var förtjusta i att forma barnens huvuden så att de fick en avlång form. Konformade och avlånga skallar har hittats i flera delar av världen, bland annat i Paracas, Peru, i Egypten samt i området kring Svarta havet. Av någon anledning tyckte man inom vissa kulturer, bland andra Yamnaya, att det var lite extra tjusigt med avlånga kranium och somliga valde därför att forma barnets huvud direkt efter födseln. Barnets mjuka huvud kunde formas, exempelvis genom att det lindades eller sammanpressades med träkilar.

Författaren och forskaren Brien Foerster har länge studerat de avlånga kranium som hittats i Paracasområdet i Peru och DNA-analyser har visat att dessa människor delvis hade sina rötter i området kring Svarta havet.

Fågelforskning fick en ny inriktning
År 1998 anlände den tyske professorn Hans Giffhorn till Peru för att studera sällsynta småfåglar – kolibrir – men när han besökte Kuélap tog hans forskning en helt ny vändning. I norra Spanien finns många forna keltiska, runda bosättningar som kallas ”castros” och som uppfördes av de keltiska stammar som bosatte sig i området (Galicien). Giffhorn såg stora likheter mellan Chachapoya´s och dessa keltiberiers traditioner. Han såg även stora likheter mellan Chachapoyas och det folk som en gång levde på de Baleariska öarna i Medelhavet (bland annat på Mallorca). Även dessa var så kallade keltiberier. Giffhorn såg likheter mellan de olika kulturernas begravningssätt, byggnadskonstruktion (runda byggnader) och deras stridskonst.

Guancherna
Även ursprungsbefolkningen på Kanarieöarna var delvis keltiberier. Guancherna var högresta och hade ofta rödblont hår. De bodde i grottliknande bostäder och i runda hus. ”Dessa infödingar voro mycket krigiska och deras bostäder belägna på de mest otillgängliga platser, ofta bestående av grottor” skrev Göteborgs handels- och sjöfartstidning år 1922.

DNA-studier av de mumifierade kroppar som hittats på Kanarieöarna, visar att Guancherna hade sina rötter i Kaukasus-området. Genom DNA-studier kan man se hur dessa människor har förflyttat sig över världen och hur generna har blandats under resans gång. Guancherna delade bland annat DNA med de keltiberier som bodde på den centrala-nordöstra iberiska halvön under de sista århundradena f.Kr., liksom med berberna, som är ursprungsbefolkningen i Nordafrika. Det finns även likheter mellan Guanchernas DNA och de människor som lever i dagens Puerto Rico. Mer om det kan du läsa i ett tidigare inlägg här i bloggen: ”Guanches – Kanarieöarnas ursprungsbefolkning” 

Rymlingar från Karthago?
När professor Hans Giffhorn besökte Peru började han att fundera på om Chachapoyas, ”Molnkrigarna”, ursprungligen kunde ha varit förrymda krigare från Karthago, som flydde över havet, undan romarna. Det blev starten på många års forskning om detta.

Det forntida folk som ursprungligen bodde i Israel kallades kaananiter. Trots att man införde en monoteistisk religion med en enda gud i Israel så fortsatte kaanaiterna att tillbedja sina gudar och man utförde bland annat människooffer till tjurguden Baals ära. Kaananiterna fördrevs därför och blev ett sjöfarande folk, som bland annat bodde i nuvarande Libanon och Syrien. Grekerna kallade dem fenicier men själva ville de bli kallade kanaanéer då Kaanan var deras hemland.

Med tiden kom fenicierna/kaananéerna att grunda många blomstrande handelsstäder, bland andra Karthago vid Nordafrikas kust som grundades 814 f. Kr. Karthago och dess befolkning sågs av romarna som ett hot och år 146 raserades hela staden och invånarna dödades brutalt. Många kaananiter (som av romarna kallades ”puner”) togs som slavar och fick sina tungor bortslitna, i ett försök att utplåna deras språk. Tusentals människor flydde undan romarna och nyare rön har väckt frågan om de kan ha flytt till Sydamerika, sjövägen? Det är omöjligt, menar den etablerade forskarvärlden. Deras skepp var nämligen inte alls anpassade för en sådan resa.

Mästare på att hantera slangbella
Slangbellan som vapen har urgamla rötter och de baleariska männen var mästare i denna stridskonst. Många kom att bli legosoldater i karthageniska och romerska arméer.  Man hade som tradition att bära slangbellan kring hjässan, som ett pannband. Även Chachapoya-mumierna som hittades norr om Kuelap, Peru 1997, bar slangbellor kring hjässan på exakt samma sätt.

Fördes till soltemplet i Machu Picchu
Den spanske conquistadoren Pedro Cieza de León menade på sin tid att Chachapoyas kvinnor var så vackra att många tvingades bli hustrur till inkahövdingar och många fördes även till soltemplet som offer. Om de fördes till soltemplet i Machu Picchu för att offras till gudarna förtäljer inte historien, men man har bland annat hittat 109 skelettfynd av kvinnor i Machu Picchu. DNA-analyser har visat att de inte tillhörde den inhemska befolkningen.

DNA-studier har visat att Chachapoyas delvis har rötter från Europa, men forskarna är inte så sugna på att forska vidare i just detta. Och det kan man på sätt och vis förstå med tanke på det öde som drabbade ursprungsbefolkningen efter att Columbus gjorde entré i området. Dock visar studier av Chachapoyas-mumierna att TBC funnits i området långt innan Columbus var påtänkt, så det bör ha funnits någon tidigare koppling till omvärlden. Vidare forskning kommer förhoppningsvis att ge mer klarhet. Än i dag lever Chachapoyas ättlingar i Peru och vissa, de så kallade ”gringuitos”, utmärker sig genom att de har en blondare fenotyp än majoritetsbefolkningen i området.

Här nedan kan du se Hans Giffhorns dokumentär ”Warriors from Spain in the Andes of Peru – over 2000 years ago”

 

 

Källor: ”Craniums and Controversies of the Chachapoya Cloud Warriors” av Mark Andrew Carpenter (2024), ”The Mystery hiding the skeletons found in Machu Picchu” av Ticket Machu Picchu (2016), ”Carthage´s los twarriors: Mummies reveal well kept secret”