Jag har numera nått en så kallad ”mogen” ålder och inser att alla mina ungdomsminnen – de där som känns som om de hände ”igår” – i själva verket hände för sisådär 30–40 år sedan. Som när David Bowie försvann med med min keps. Har varken sett kepsen eller Bowie sedan dess…

Reste till Göteborg för att se idolen

Jag har bara haft en enda idol, David Bowie, och för 42 år sedan reste jag till Göteborg för att se honom uppträda. Jag var 16 år då och det var en ganska stor ”grej” som jag hade sett fram emot länge. Jag reste ensam från Västerås till Göteborg och jag minns att det kändes lite pirrigt. Tänk om jag inte skulle hitta till Ullevi där idolen skulle spela? Tänk om jag kanske skulle gå vilse sedan, missa tåget och inte komma hem? Orostankarna var många, men jag såg fram emot att äntligen få se och höra idolen. Det var en stor händelse och på den tiden kan man nog säga att jag nästan dyrkade David Bowie. Jag gjorde mig lite extra fin den dagen och valde min bästa, smårutiga keps och hemmasydda leopardbyxor.

Det största publika evenemanget i Sverige

David Bowie föddes 1947 i London och hette på den tiden David Jones. Han fick sitt stora genombrott som Ziggy Stardust 1972 med albumet ”The Rise and Fall of Ziggys Stardust and the Spiders from Mars” men hade varit verksam som musiker och låtskrivare långt tidigare. 1969 släpptes exempelvis ”Space Oddity” och det var hans äldre låtar som låg mig extra varmt om hjärtat. Jag var väl i det närmaste en ”Bowie-dyrkare” och hade tapetserat väggarna med foton och diverse LP-fodral.

1983 hade Bowies musik fått en ny åhörarskara genom det svängiga albumet ”Let´s dance”. Som ett troget Bowie-fan tyckte jag att allt han gjorde var mästerverk och det var med förväntansfulla och glada steg jag närmade mig Ullevi i Göteborg 12 juni 1983.

Bowies ”Serious Moonlight Tour” på Ullevi blev en riktig publikmagnet och var på den tiden det största publika evenemanget i Sverige med närmare 61 000 besökare den 11 juni och 12 juni 1983.

Tappade kepsen

Jag hade inga problem att hitta till Ullevi stadium. Hela Göteborg myllrade av glada Bowie-fans och det var bara att följa lämmeltåget, så hamnade man rätt. Vi köade i flera timmar vid entrén och junisolen strålade. Stämningen var hög och människor dansade och tjoade i köerna. Jag hade gjort mig lite extra fin denna dag och bar min bruna, rutiga keps. När insläppet äntligen började blev trängseln påtaglig. Det var en enorm våg av människor som böljade fram och man lyftes upp och fördes framåt, av kraften. Jag tappade min keps strax utanför ingången, men det var omöjligt att vända om för att hämta den. Snart stod jag inträngd i publikhavet på stadium och väntade på David Bowie.

Spelningen var fantastisk och jag var i himmelriket i flera timmar tillsammans med tusentals andra Bowie-fans. Efteråt linkade vi allesammans ut i kvällssolen, lomhörda men lyckliga. Publiken hade ropat och skrikit sig hesa i hopp om extranummer, men Bowie försvann spårlöst efter sista låten på listan. Det var en liten besvikelse. Jag letade efter min keps utanför entrén men hittade den inte.

Försvann spårlöst med kepsen

När jag köpte kvällstidningen dagen därpå fick jag en liten chock när jag såg David Bowie på ett foto, med min försvunna keps på huvudet. I bildtexten står det ”Bowie var snabbt nere vid bilen, men var fick han kepsen ifrån?” (Expressen 13/6–83). Karlen måste ha hittat ”kepan” utanför ingången och sedan sprang han sin väg med den. Den har nämligen varit spårlöst försvunnen sedan dess. Det visade sig sedan att han haft så bråttom iväg från spelningen eftersom han hade en romans med Geeling Ng (aktrisen i ”China girl”). Aldrig får man vara riktigt glad… 🙂