Innan mamma GunBritt gick bort i januari 2024 så talade hon mycket om sitt konstnärliga skapande och hennes sista ord var ”Jag hade så gärna velat hinna med en utställning till”. Jag försäkrade mamma om att jag skulle ordna det för henne. Jag är tyvärr inte så bevandrad inom konstvärlden så jag har inte lyckats ordna en utställning för henne, men i dag slog det mig att jag kanske kan göra en egen liten utställning för mamma, här i bloggen. (Sidan kommer att uppdateras med fler alster, allteftersom)

Mamma GunBritt Bure föddes 1933 i Uppsala som nummer tre i en syskonskara med åtta barn. Längtan efter att uttrycka sig genom att teckna och måla fanns där tidigt, men det var kärva tider och studier eller konstnärligt arbete var därför inte att tänka på. Hon brukade teckna på smörpapper och begagnat omslagspapper som barn, men det skapade förtret hos modern, så hon upphörde med dessa ”fasoner”. I en statarfamilj var det endast hårt, praktiskt arbete som räknades.

Efter avslutad folkskola samt efterföljande hushållsskola fick mamma plats som hushållerska och lämnade föräldrahemmet. Hon gifte sig i 20-årsåldern, fick barn och försörjde sin familj. Det var först i mogen ålder, som ”50 plussare”, som hon tog steget in i konstens värld, på riktigt. Hon tog då ett sabbatsår från arbetet på sjukhuset där hon jobbade och började på Skinnskattebergs folkhögskolas estetiska linje.

I tidningsartikeln ”Hon vågade steget in i bildernas värld” (VLT, 1994) berättar mamma att lusten att skapa länge funnits inom henne, som en glöd. En glöd som till slut började brinna på riktigt. Efter många års vårdande och omhändertagande, både i arbete och privatliv, kunde hon äntligen ägna sig åt det som låg henne allra närmast hjärtat.

Hon bosatte sig på skolans internat och där kunde hon stänga av yttervärlden och ägna sig helt åt konsten.
– Jag behövde inte lära mig så mycket, det fanns där från början. Jag behövde bara vara närvarande i mig själv, förklarade hon för reportern.

I och med konststudierna var det som om en dörr öppnades inom mamma, som hon aldrig stängde igen. Åren som följde hade hon flera konstutställningar och arbetade alltid på nya projekt. Till VLT:s utsände reporter som besökte en av hennes utställningar 1994 berättade hon att hon hade planer på att göra stora skulpturer, ”helst av sten, jag tycker om sten”. (VLT, 1994)

1999 blev mamma GunBritt utnämnd till ”Månadens kvinna december” av Bonniers nättidning ”Kvinnor.net.” och i en artikel skrev man ”Hon är storslagen och blyg i en och samma person. Hon har vid 66 års ålder en energi som är få 20-åringar förunnade. Dessutom visar hon att det är aldrig är för sent att göra det man längtar efter”.


Vid den tiden hade mamma, vid sidan om målandet, börjat släktforska, dansade folkdans med Västerås folkdansgille och deltog i diverse studiecirklar och språkkurser. I artikeln berättar mamma att hon tidigt i livet upptäckte lusten att teckna och måla, men ”av en rad skäl, däribland tre barn och en skilsmässa, började hon i stället förvärvsarbeta för att försörja sin lilla familj. När de äldsta barnen var små tvingades hon arbeta som städare på nätterna och ta hand om barnen på dagarna. Men, som hon säger:
På den tiden var barnen och hemmet mitt intresse, det jag ville ägna mig åt.  Hon berättar vidare att hon efter ett tiotal år valde att utbilda sig inom sjukvården:
-Jag kände att jag ville börja träffa människor igen. Varje gång jag skulle gå hem från mitt städjobb på morgnarna, började människor strömma in, inför sina arbetsdagar. Jag saknade arbetskamrater. Att börja inom vården var som att komma in i en ny värld”.  (Kvinnor.net, 1999)

Mamma Gunbritt var en genuin och varm person. Så mjuk och samtidigt så stark och hon hade ett starkt rättvisepatos. Hon stod alltid på de svagas sida och kämpade för allas rätt att vara dem vi är. Vi, hennes tre döttrar, fick den fantastiska gåvan att växa upp med en mamma som aldrig någonsin försökte ändra på oss. Hon uppmuntrade oss alltid att vara oss själva och att försöka göra det vi helst vill här i livet.



Journalisten som träffade mamma 1999 skrev: ”Om Gunbritt Bure ska sägas att hon är mycket sympatisk redan första gången man pratar med henne. Ödmjuk, okonstlad och humoristisk” och hon skriver avslutningsvis ”Gunbritt säger vid ett tillfälle under vårt samtal:
-Jag kom lite efter, men man har ju alltid livet framför sig.
detta citat skulle mycket väl kunna sammanfatta varför vi valde Gunbritt Bure till månadens kvinna”.  (Kvinnor.net, 1999)