I början av 1900-talet rapporterade svenska dagstidningar om två dittills okända folkstammar som levde i sumptrakterna vid Nya Guineas nordvästra kust. Den ena folkgruppen höll till ”på steniga öar i hafvet och bedrifver kannibalism i ohyggligaste grad”, medan den andra gruppen bestod av betydligt beskedligare varelser, dock väldigt märkliga. Enligt Karlskrona Veckoblad bestod denna folkstam av en ”dvärgras” med ”ofantliga, med simhud beklädda fötter”. (Karlskrona Veckoblad 1903-10-14)

De kallades agajambos
De små, snälla människorna med grodliknande fötter fick namnet ”agajambos” av forskarna. År 1904 skrev Malmötidningen att dessa människor ”nästan fullkomligt utrotats”. I artikeln berättas att geologiska sällskapet skickade en expedition till området i november 1902 för att genomföra noggranna forskningar rörande de små. Men innan expeditionen hann påbörja sitt arbete kom ett meddelande från guvernör Robinson i den australiska regeringen, att ”dvärgarna nästan fullständigt nedgjorts av agastammen och gombarderna”.

Överfölls av Barugastammen
De småväxta människorna hade nämligen av misstag besökt agastammen som bodde vid sjöns strand, i tron att de var barugastammen, ”med vilken agajambos drefvo en liflig byteshandel”.  När de minimala agajambos anlände till sjöns strand blev de överfallna av agastammen; ”Dessa öfverföllo dem och slogo ihjäl dem alla med undantag af en enda som lyckades undkomma och återvända till kvinnorna och barnen”, skriver Malmötidningen.

Fake news
Vilka var dessa pyttesmå ”agajambos” egentligen? Enligt den australiske guvernören Robinson tillhörde de en väldigt liten stam ”som utmärkte sig genom benens och fötternas egendomliga form. Benen nedanför knäna var utomordentligt korta och fötterna platta och böjliga. Då stammen lefvde i sumptrakterna, hade den antagit nästan amfibiska (groddjursliknande) vanor.” (Malmötidningen 1904-02-20) Dessa gamla nyhetsartiklar om ”Agajambos” är tidiga exempel på det vi numera kallar ”fake news”.

Skickliga fågeljägare
Dock fanns det en gång i tiden en folkstam som levde i Papua Nya Guinea, som till det yttre skilde sig från övriga stammar, bland annat genom att man hade svagare benmuskulatur. Man levde i hyddor som var fästa på pålar i träsken och tillbringade större delen av sina liv på sjön, där man dagligen färdades, knästående på vattnet, i kanoter. Det säger sig självt att om skelett och muskulatur inte belastas genom upprätt gång så får man till slut ett lite annorlunda utseende. Att ständigt vistas vid och i vattnet gjorde också att huden på fötterna var känslig och man kunde inte gå så långa sträckor på land, då började fötterna att blöda.

”Agay ambo” betyder ”ankfolket” och dessa människor levde i träskmarkerna där de livnärde sig av fiske, sjöfåglar och näckrosrötter. Någon simhud mellan tårna hade de dock inte. Namnet ”ankfolket” kom sig troligen av att de var skickliga jägare som dök ned under vattnet och fångade änderna i fötterna. På så sätt förblev fåglarna orädda för människorna då de inte förknippade dem med någon fara.

Epidemier kom som ett brev på posten
I slutet på 1800-talet upptäcktes dessa ”exotiska” människor av européer och som ett brev på posten dök även diverse epidemier upp i området. År 1895 fanns endast två byar kvar där ”ankfolket” levde och den största av dessa byar hade nio hus. Den sista gången någon utomstående träffade denna mytomspunna stam tros ha varit år 1904 när administratören av Brittiska Nya Guinea, Francis Rickman Barton och antropologen Charles Seligman besökte området och då fick träffa de få som fanns kvar – sex män och fyra kvinnor.

 

 

 

 

 

Källor: Svenska dagstidningar, ”The Melanesians of British New Guinea”, Seligman, C.G (1910), ”New Guinea Natives Who Can Scarcely Walk”, Winter. F. (1904), ”Wanderings Among South Sea Savages And in Borneo and the Philippines”, Walker, H.W (1909): https://www.gutenberg.org/files/2564/2564-h/2564-h.htm