Stöt-Margaretas trolldomsläsningar

År 1675 avrättades ett sjuttiotal personer för trolldom i Torsåker, Ångermanland. Tack vare att de gamla rättegångsprotokollen finns bevarade kan vi läsa om de arma människorna och få veta lite mer om brotten de stod anklagade för. En av de anklagade, gamla pigan ”Stöt-Margareta”, tvingades avslöja de ”läsningar” hon använt för att bota sjukdomar. Margareta var 65 år när hon pekades ut som häxa och ställdes inför rätta.

Till en början vägrade Margareta att berätta vem som hade lärt henne dessa trolldomsramsor och när hon till slut avslöjade sin läromästare blev de äldre männen i häradsrätten väldigt upprörda och protesterade högljutt. Margareta berättade nämligen att hon hade lärt sig dessa ramsor av självaste kyrkoherden, salig Herr Mats, på den tiden när hon tjänade som piga hos honom.

Jag har tonsatt Margaretas ”trolldomsläsningar” (du hittar visorna i texten här nedan), som på sin tid var vanligt förekommande ramsor som användes när man på magisk väg försökte bota sjukdomar.

Läsning mot ”Flen”
Sjukdomen ”Flen” troddes förr i tiden kunna drabba kroppens olika organ och kunde bland annat yttra sig som värk i mage, hjärta eller leder. Under rättegången avslöjade ”Stöt-Margareta” de ord hon brukade använda när hon botade människor som drabbats av ”Flen”:

”Gud, stille dig Flen – i huvud och i ögonsten.
Gud, stilla dig flen – i tand och tunga. Gud stilla dig flen i lever och lunga,
i hand och fot och sedan i var ledamot.

Jag ställer dig flen – utur gull och uti mull!
Jag stämmer dig flen – utur ben och uti sten.

Där skall du vara förutan ända och göra inga mera men.

I namn Gud, Faders, Sons och den helige Andes.
Fader vår som är i himmelen, helgat varde Ditt namn…”

Mot sår
I en av de magiska ramsorna uppgav Margareta att att hon brukade läsa: ”Vår Herre Jesus Christus satt på en högan röst, han shiente sig en grena, satte sig ner och välsignade sitt sår”. Rätten fann ramsan högst märklig och frågades” huadh hon menar tå hon säger att Christus satt på en högan röst?”. Margareta förklarade att Jesus satt och timrade ovanpå ett högt hus. Han högg sig där ett sår som han kallade grena etc.  Man ber henne därefter läsa ett antal besvärjelser som nogsamt nedtecknas i protokollen.

”Vår herre Jesus Christus satt på en högan röst,
Han shiente sig en grena,
Han satte sig ned och välsignade sitt sår ifrån värk och böld och all otöld.
Gud, give mig intet värre i mitt, än Han i sitt.
I namn Gud, Faders, Sons och den helige Andes.”
(Sedan lästes bönen Fader vår)


Stämma blod

Att ”stämma”, ”ställa” eller ”stä” blod var en förmåga många trolldomskunniga ansågs behärska förr i tiden, så även ”Stöt-Margareta”. Inför rätten berättade hon de ord hon brukade läsa för att stilla blödningar.

”Gud, låt inte detta blod rinna, såsom de kvinnor om lördagen spinna.
Stanna detta blod, såsom Noas flod stod stilla när Jesus gick över.
I namn Faders, Sons och den helige Andes.”
(Sedan läste bönens Fader vår

Modstuleorden
Under förhören läste Margareta även ”Modstuleorden” som var en trolldomsramsa för att bota människor och djur som fått sin livskraft och hälsa stulen av illasinnade människor och väsen. Följande ”läsning” användes för att bota sjuka kor:

”Jungfru Maria gick sig ut på en grönan löt, mötte hon sin son så söt.
Vad letar ni efter välsignade mor? Jag letar efter min mjödhumle ty min ko har blivit mjölkstulen och modstulen, leverstulen, lungstulen, hjärtstulen och har på all illa farin.
Vi Maria mille mor gingo båda efter råd, vill vi bota henne båda två, vill vi taga dit malt och salt och låta i hennes mun, det skall bli bot i samma stund. I namn Gud faders, Sons och den helige Andes.”


Hade lärt sig ramsorna av kyrkoherden
”Stöt-Margareta” tillfrågades vem som lärt henne dessa trolldomskonster. Till en början vägrade hon att avslöja sin läromästare och placerades därför i fängelse, i väntan på kung Karl IX:s trolldomskommission som reste runt och rannsakade trolldomsdrabbade socknar.

När Margareta till slut avslöjade sin läromästare, blev de äldre männen i häradsrätten upprörda och protesterade högljutt. Margareta berättade nämligen att hon lärt sig dessa trolldomsläsningar av självaste kyrkoherden, salig Herr Mats, på den tiden då hon tjänade som piga hos honom.  ”Herr Mats” hette egentligen Matthias Olai Helsingus och var kyrkoherde 1626 – 1647. Han avled år 1648, närmare 30 år innan ”Stöt-Margareta” blev anklagad för trolldom. De äldre i häradsrätten protesterade högljutt och menade att kyrkoherden aldrig någonsin hade använt sig av sådana ”stygga” läsningar. Salig Herr Mats var nämligen en ”nytänkande man, uti Guds ord lärande och predikande”.

Intressant är att Margareta är en av de få äldre anklagade kvinnor som inte avrättades. Detta trots att hon noga redovisade för sina magiska läsningar. Rätten noterade att ”Stöt-Margareta” behärskade läsningar mot flen, sår, modstöld, mjölkstöld och hon kunde även stämma blod, men det fanns inga vittnen som påstod sig ha sett henne i Blåkulla, varför hon friades av rätten. Man antecknade:  ”Inga vittnen än funnits som kunna betyga henne i Blåkulla hava sett”.

Läsning mot kvesan, en sjukdom som troddes orsaka utslag, blåsor och bölder:”Qvesan gick åt vägen fram. Mötte hon en gammal man. Vart skall du gå åt sade hon. Jag ska gå i bondens gård, blanda lod och bryta ben.
Jag skall dig återvända och mina ord framsända. Jag stämmer dig uti det berg där ingen bor, uti den sjö där ingen ror, under en sten och ingen till men.
I namn – Faders, Sons och den helige Andes”…

350 år sedan den största massavrättningen i Sveriges historia

Foto: Helena Wijk

I juni 1675 stapplade ett 70-tal människor ut i försommarsolen efter att ha varit fängslade under sju månader. Man hoppades och trodde att man nu äntligen skulle få komma hem till sina familjer, men istället väntade äkta män och bröder utanför, med grepar och vassa föremål, redo att fösa kvinnorna fram till avrättningsplatsen. Nu har det förflutit 350 år sedan den största massavrättningen i Sveriges historia då ett sjuttiotal människor, mestadels kvinnor, miste livet, dömda till yxa och bål för trolldom i Torsåker, Ångermanland.

Ett hundratal personer i Torsåkers pastorat pekades ut och fängslades för trolldom i oktober 1674. Man placerades de dömda i en kall fängelsehåla där de fick leva under miserabla förhållanden, hela vintern. Några rymde och några avled under fångenskapen. Vissa tycks ha blivit avrättade redan hösten -74 och även tidigt på våren -75, så det är svårt att veta hur många det var som avrättades i juni 1675, men det var i alla fall fler än 60 personer och är den största massavrättningen i Sveriges historia. Man hade anställt två bödlar från Härnösand som halshögg de dödsdömda nedanför berget. De huvudlösa kropparna släpades sedan upp till bålet som brann på berget. Man var tvungna att göra så för att inte allt blod skulle släcka elden.

Foto: Helena Wijk

När kvinnorna släpptes ut från fångenskapen efter sju månader i fångenskap, var de svaga av svält och tortyr.  De stapplade utmärglade ut i junisolen och trodde förmodligen att de skulle befrias, men istället bildade deras manliga släktingar ”spetsgård” och föste dem fram på vägen – 7 kilometer, till avrättningsplatsen där de båda bödlarna väntade.
Brita Rufinia, hustru till kaplan Laurentius Hornaeus, bevittnade händelsen och hennes son skrev sedan ner vittnesskildringen.

”Äntligen kom de anklagades confirmerade dödsdom, varpå följde den tänkvärda blodiga executionen. De samlades alla till Torsåker, eller moderkyrkan. Där hölls fångspredikan och meddelades dem Herrens heliga nattvard. Då först började var av dem öppna ögonen. Här ropades himmelsskriande hämnd över dem som förorsakat deras oskyldiga död, men här hjälper varken rop eller tårar.

Föräldrar, män och bröder höllo spetsgård. De drevos, 71 stycken, av vilka endast tvenne kunde sjunga en psalm, som de under vägen upprepade sedan de sjungit den till ända. Många dånade under vägen, av matthet och dödsängslan, vilka av sina anhöriga släpades fram till rättesplatsen som ligger mitt i pastoratet, ½ mil från alla tre kyrkorna och kallas bålberget”.

På väg till Häxberget.
Foto: Helena Wijk

De flesta som avrättades i Torsåker 1675 var mina släktingar och anmödrar och jag har forskat kring deras livsöden under många år. Avrättningsplatsen Bålberget/häxberget ligger i Kramfors kommun, vid Lesjön, där de tre socknarna Ytterlännäs, Dal och Torsåker möts. Från Torsåkers kyrka går en stig, ”häxstigen”, till Bålberget som är ca 7,5 kilometer. Man kan även parkera bilen vid foten av berget och sedan promenera cirka 400 meter till avrättningsplatsen.

 

Här nedan är en liten visa som finns på min YouTube-sida, om häxprocesserna i Torsåker. Har skapat den med hjälp av AI, från en text jag skrivit.

Text:
”Några snubblar, några faller. Kvinnorna stöds under armarna och manas framåt av skräckslagna äkta män och bröder.

Vem vill se sin hustrus huvud falla?

Att veta att den eviga förtappelsen är det enda hon har att vänta.
Eld. Svavel. Den ondes spyor.
Med honom har hon bolat.

“Varför svek du Herren?” mumlar han, plötsligt illamående i stunden. Den vita vid hans sida, pryglad till att erkänna svarar inte. Hon vacklar fram som ett spöke i ledet. Utmärglad. Smutsig.
Med ögon liksom en döds hålor.

Han tar henne under armen och lyfter henne framåt. Hon gnyr som en hund.
Då ser han att armen är bortsliten från sitt fäste. Som en trasdockas.

Är det också Herrens verk? Blev det så därför att hon vägrade erkänna sig vara i den ondes tjänst?  Hon gnyr och gnäller. Han griper om den magra ryggen istället och föser henne framåt.

Någon spyr i ledet. Bonden Ersson i Ålsta lyfter sin sjuka hustru på fötter.
Skall de dö i den ordning de går nu? Då dör min kona sist.

Junisolen står högt. Gräset doftar friskt. Korna råmar när de passerar hagarna. Är helvetet bara eld? Han fryser i försommarvärmen.

Nu kan man se berget resa sig där framme. Eldstungor sträcker sig upp mot den klarblå himlen. “Barbro!” Han ruskar spöket vid sin sida, stirrar stint på ranglet som en gång varit en ärbar bondhustru, nu en satans trollkona som fört sina egna och andras barn till Blåkulla. Hon står som en sovande och hör honom knappt. “Vi är framme nu.” säger han. Men inte ens det bekommer den stygga. Döden väntar henne, tillika med helvetets eviga förbannelse.

Är det dit hon vill?

Det långa tåget av stapplande, dödsdömda fångar har stannat nedanför berget. Utvakade och svultna faller de ihop i gräset i väntan på sin tur.

Solen står redan högt i skyn och kyrkklockorna ringer i byn. De förtappades domedag är redan här och Gud dömer hårt och kallt,
iklädd bödelsstövlar.”

Text av Helena Wijk

Berättelsen om häxprocesserna i Torsåker


Min farfars släkt kommer från Härjedalen i Jämtland och min farmors släkt har sina rötter i Ångermanland. Anmodern Sigrid, på farfars sida, fick en liten flicka, Gertrud, i Lillhärdal år 1656 som har gått till historien som den person som en gång startade häxhysterin i Sverige.

Trolldomsgalenskapen gick som en löpeld över Sverige och kulminerade 1675 i Torsåker, Ångermanland där ett 70-tal människor avrättades för trolldom. De flesta var mina anmödrar och släktingar på farmors sida. Det här är berättelsen om vad som hände när hysterin kom till Torsåker i Ångermanland.

Inte häxa, men med gåvan att se in i andra tider

I min byrålåda hittade jag en gammal artikel som jag skrivit för kyrkan i min glada ungdomstid. Den hade jag alldeles glömt bort. Texten har många år på nacken och är i mitt tycke lite väl ”flummig”.  😊

”Inte häxa, men med gåvan att se in i andra tider
Genom historien har många kvinnor fått lida under tortyr och förföljelser sedan de blivit anklagade för att vara häxor. Deras öden blev ofta blodiga och våldsamma. Helena Wijk har många kvinnliga släktingar som anklagats för att vara häxor och även torterats. Helena själv har siarförmåga som kanske skulle ha fört henne till häxbålet om hon levt under en annan tid än vår. Men Helena menar att hennes siarförmåga inte kommer från något ont svavelosande ställe. Tvärtom, den är en gåva från Gud som hon vill använda för att hjälpa människor till ett bättre liv. Helena Wijk berättar här om sig själv och om sina släktingars våldsamma öde under häxförföljelsernas tid.

Jag i min glada ungdom.

Ett redskap för Gud, men inte i kyrkan
Jag har alltid varit en kristen troende. Som sjuåring köpte jag min första bibel och jag var under en del år medlem i pingstkyrkan. Tyvärr är det idag svårt för mig att ingå i något samfund, eftersom kyrkans uppfattning och min, går isär på några punkter. Av Gud erhåller vi gåvor av olika slag. Jag bad att få arbeta som Guds redskap en gång och det har jag gjort sedan dess, men det sätt, på vilket jag arbetar, var inte vad jag bad om. Jag ville hjälpa människor. Min känslighet för andras sinnesstämning och problem har alltid varit stor.

Ser händelser i annan tid
Jag kan se händelser i förfluten tid, nutid och framtid. På så vis skulle jag alltså kunna säga att jag har en siarförmåga. Men vad ska jag med en siarförmåga till, om den inte är till hjälp? Själv tror jag att det kan vara livsfarligt att gå till en ”spå-människa”. Ingen annan människa har rätt att berätta för oss hur framtiden blir. Det finns inget fastställt öde och därmed ingen färdig framtid att lägga fram. Varje steg vi tar och varje val vi gör, formar framtiden. På så sätt är vi själva ansvariga för våra liv. Vi har alltid valet. Hur vill vi leva våra liv? Gud har givit oss friheten att välja.

Inte spåkvinna, men vägledare
Jag arbetar alltså inte som spåkvinna. Jag kallar mig själv vägledare. Med min förmåga kan jag ”överblicka” terrängen, men jag kan inte tala om hur allting blir. Jag kan berätta för en människa hur hon bäst kan ta tillvara sina gåvor, få henne att inse sina resurser och sin egen storhet. Vi behövs alla! Vi har alla så mycket att tillföra här på jorden.

Jag tror att det är farligt att söka svar i andevärlden. Gud leder oss och hjälper oss. Allt vi behöver får vi och alla svaren kan vi finna inom oss om vi rådfrågar vårt hjärta, för där finns Gud. ”Andar i glaset”, oujja-bord och annat tar jag helt avstånd från. Jag tror inte att vi kan kontrollera världen med besvärjelser och ritualer. Det vore fel att ens försöka. Däremot kan livet få en högre mening och vi själva en större känsla av kontroll och meningsfullhet om vi erkänner Guds kraft och väljer att leva i enighet med den.

Avrättad som häxa
Är jag en häxa? Ja, på så vis att jag tillhör en släkt där medialiteten finns nedärvd och där häxavrättningar har förekommit, även om blotta ordet ”häxa” ger mig kalla kårar.

Ungefär 300 kvinnor halshöggs och brändes på bål i Sverige under häxprocesserna. Ungefär 70 av dessa kvinnor var mina anmödrar och släktingar. Om man tittar lite närmare på historien finner man att det vi nu kallar ”häxa” i själva verket var vanliga kvinnor som var helt omedvetna om sin häxtitel. I hela Europa rådde en trolldomsfanatism rum i mitten av 1600-talet. Den nådde Sverige och dåvarande kungen, Karl XI, var en djupt religiös man. Han kallade samman lärda män till sin trolldomskommission, som sedan for iväg och rannsakade svenska socknar, på jakt efter trolldomsrykten.

I Norrland var det hungersnöd. Folket i Ångermanland livnärde sig av knoppar, bär och bark och med den kyrkliga verksamheten stod det illa till. Det ryktades även att vissa kvinnor förde bort barn till Blåkulla. Det var bara i Sverige man trodde på ”barnaförande”. Man trodde att trollkonorna, genom att slå en spik i väggen, kunde fara iväg om natten. De förvandlade sig själva till trästockar och lurade på så sätt sina män, att de fortfarande låg sovandes i sängen.

På väg till avrättningsplatsen i Ångermanland. Foto: Helena Wijk

Karl XI uppmanade kommissionen att ta reda på vilka dessa kvinnor var. Sockenprästerna ombads därför att upprätta listor över de misstänkta. De som inte gick i kyrkan så ofta, de äldre som inte kunde läsa och de som kom från familjer som var beryktade för trolldom, hamnade snabbt på prästens lista över misstänkta. Jag kommer från en gammal och väldokumenterad Norrlandssläkt. Många av mina anfäder var bönder och många var även präster.

Farmor Margit Alice föddes 1910 i Ytterlännäs, Ångermanland. På fotot, som är taget omkring 1969, syns farmor och jag. Foto: Pappa Björn Wijk

Tre kvinnoöden
Brita, Sara och Barbro hette några av mina anmödrar som avrättades som häxor. De var bondhustrur i Dals socken i Ångermanland och hade många barn och barnbarn när ”häxhysterin” svepte som en löpeld över Norrland på 1600-talet. Brita var 71 år när hon ställdes inför rätta, anklagad för trolldom. I oktober 1674 fängslades de 100 anklagade. De sattes i tjuvkistor och fångstarrest i väntan på världslig dom. Det har berättats att somliga lyckades rymma. Havande kvinnor blev skonade tills de hade fött sina barn. Svälten var stor och man kan föreställa sig hur dessa arma människor fick lida under de sju månader de satt fängslade, i väntan på avrättning.

Använde tortyr

Med tortyr försökte man få kvinnorna att erkänna. Prästerna avlöste varandra och hindrade, med hjälp av böner och psalmsång, de anklagade från att sova. De tvingades stå upp. Man trodde nämligen att ”häxorna” annars skulle flyga iväg och röva bort små barn då en sovande människas själ var mer lättåtkomlig för djävulen.

En häxa ansågs vara okänslig för smärta och därför gjorde det ingenting att man pressade samman armar och ben med ”block och klumpar”. En form av tortyr gick ut på att man hängde upp kvinnan, med bakbundna händer, på väggen. När man fäste tyngder i hennes ben, slets axlarna av. Denna form av tortyr kallades ”skärpning”. Varje födelsemärke kunde vara satans märke, varför man stack nålar djupt i kvinnornas hud. Man var övertygade om att dessa områden var okänsliga för smärta. Flera kvinnor erkände under förhören. De som erkände fick ta emot nattvarden som ju var det yttre tecknet på försoning med Gud, innan de halshöggs.

Vad hade dessa kvinnor gjort? Många, ingenting alls. Det räckte att man inte gick så ofta i kyrkan, kom från en ”beryktad” släkt där det kanske fanns samer eller finska förfäder/förmödrar (som troddes ha övernaturliga förmågor).

”Här brann häxbål 1675. Kvinnor dog. Män dömde. Tidens tro drabbar människan”.
Foto: Helena Bure Wijk

Små barn fick vittna
Eftersom man trodde på ”barnaförande” blev det naturligt att låta barnen vittna. Fantasifulla femåringar stod därför inför rätten och berättade att de blivit förda till Blåkulla av sina mammor, mormödrar och farmödrar…
Nils, 5 år, berättade exempelvis att han hade tvingats flyga till djävulens Blåkulla tillsammans med sin mormor på en glad ko. I Blåkulla hade mormor sedan dansat och ätit god mat. Hans mormor (Barbro) blev sedan halshuggen men det visste ju inte Nils, då han stod inför rätten.

Utmattade av svält, sömnbrist och skräck stod kvinnorna och försökte försvara sig. ”Häxor kan inte gråta”, sägs det och faktiskt noterade man just frånvaron av tårar bland domskälen. ”Tjöt mycket men kunde dock inga tårar fälla…” och ”Stockar och stenar falla där, istället för tårar”.

Min anmoder, gamla Brita, 71 år, blev den äldste som avrättades den gången. Hon erkände inte något brott, bara att hon velat bota en man som hade lunginflammation. Vad hade hon gjort? Hon hade läst en ramsa i ”Faderns, Sonen och den helige Andes” namn. Men gamla Brita hade av många barn setts i Blåkulla där hon hade dansat, kärnat smör och legat hos ”den fule” (djävulen) under bordet.

I juni 1675 fick de dödsdömda gå till sin avrättning i ett långt tåg. Många svimmade av utmattning och fick släpas fram av sina anhöriga. Två bödlar var i tjänst den dagen och för att inte det myckna blodet skulle släcka elden, halshögg man dem nedanför berget. De huvudlösa kropparna släpades sedan upp till bålet av kvinnornas män och bröder.”

Om du vill läsa min magisteruppsats ”Stockar och stenar falla där, istället för tårar – en studie av häxprocesserna i Torsåker, Ångermanland 1674 – 1675” (Högskolan Dalarna, 2014) så hittar du den här.

När jag var yngre skrev jag poesi och hoppades på att bli en diktare, men så blev det inte (tack och lov)  🙂 Jag är inte så särskilt förtjust i AI men måste medge att det är en väldigt bra ”grej” om man vill skapa musik. Här nedan är några av mina gamla dikter som fått toner med hjälp av AI.