Min kusin Anna Christina Svensson, eller ”Chris” som hon kallades av sina närmaste vänner, föddes i augusti 1957 på Västerås BB. Hon var enda barnet och högt älskad, men även ganska hårt hållen av sina föräldrar, Sven och Anna Lisa. Föräldrarna var väldigt rädda om sin kära flicka och man hade stora förhoppningar om hennes framtid. Men vintern 1976, då Christina var i sin fulla blomning, fick hennes liv ett tragiskt slut och av hennes framtid blev ingenting alls. Hon kom istället att bli ihågkommen som ”den 18-åriga flickan” i det så kallade ”Bryggargårdsmordet”.

Peps Blodsband

I källarvalvet på den anrika Bryggargården i Västerås har det anordnats spelningar med många pop- och rockband genom tiderna. På 1980-talet var jag ofta där på punkkonserter och arbetade även där en tid. Men den här sorgliga berättelsen utspelar sig långt tidigare, under en kväll i mitten på 1970-talet då min kusin Christina miste sitt liv på Bryggargården.

Christina, som då var 18 år, var en älskad dotter och enda barnet till morbror Sven och hans hustru Anna Lisa. Den mörka januarikvällen då det hände hade hon bestämt träff med sin pojkvän och goda vänner för en trevlig kväll med musik på Bryggargården. Föräldrarna reste till Stockholm för att träffa släktingar under några timmar. Ingen hade kunnat förutspå att kvällen skulle sluta i tragedi.

Just denna kväll spelade den legendariske Peps Persson. Bandet hade några år tidigare bytt namn, från Peps Bluesband, till Peps Blodband. Den stora publiken som samlats på Bryggargården såg nu fram emot en härlig kväll med gemenskap och bra musik.

Rymt från psykiatrisk klinik

Samtidigt som Christina blev avsläppt vid ”bryggis”, kramade sina föräldrar och gick med glada steg mot ingången för att möta sina vänner, fanns en annan flicka, 19 år gammal, i närheten, med helt andra motiv. Hon var svårt psykiskt sjuk och hade vid tillfället rymt från en psykiatrisk klinik. Till sina anhöriga hade hon sagt att hon skulle ta sitt eget liv, men de envisa rösterna i hennes huvud uppmanade henne att döda ”någon” och hon tog sig därför in i Bryggargårdens kök där hon till en början hjälpte till med de smörgåsar som skulle serveras under pausen.

I valvet dansade publiken till musiken och man hade en trevlig kväll. Ingen anade att den skulle få ett sådant grymt slut. När Peps och hans band tog en paus satte sig Christina och hennes vänner i en ring på golvet och pratade. Plötsligt raglade en okänd flicka fram på golvet. Hon välte en högtalare och föll ihop framför sällskapet. När hon rest sig upp såg man att hon höll en Morakniv i handen. En av pojkarna försökte avväpna henne men hon satte då kniven mot hans strupe och kastade sedan kniven på golvet. Den landade framför Christina och precis när hon skulle lyfta upp den, flög den okända flickan fram, tog kniven och högg Christina i bröstet.

”Han trodde till en början att 19-åringen skämtade. Ynglingen försökte också få henne att lämna ifrån sig kniven men utan resultat. I stället höll hon den bakom ryggen. Men utan förvarning gjorde hon sedan ett utfall med kniven. Hon träffade Christina Svensson i hjärttrakten. Hennes skador blev allvarliga och hon avled vid framkomsten till Centrallasarettet”. (Vestmanlands tidning 1976-02-02)

Bilen startade inte

Tidningarna rapporterade att Christina avlidit redan vid framkomsten till Centrallasarettet men i själva verket kämpade man länge på sjukhuset för att hålla henne vid liv. Det krävdes stora blodtransfusioner och till slut var läkarna tvungna att ge upp.  Christinas föräldrar, som just denna kväll befann sig i Stockholm, kontaktades direkt och fick veta att deras älskade dotter svävade mellan liv och död. De sprang till bilen för att resa i ilfart till  sjukhuset i Västerås, men bilen ville inte starta den kvällen. När de till slut kom fram, var deras älskade dotter redan död.

Tystnaden lade sig som ett lock

Det är en förälders värsta mardröm att behöva begrava sitt eget barn och Christinas död orsakade ett svårt trauma hos hennes föräldrar. De reste bort strax efter hennes död, för att försöka läka. När de kom hem igen hade de slutit sig helt och ville inte längre prata om Christina eller sina känslor i den ofattbara sorgen. Vi, familjen, borde ha stöttat dem mer och uppmuntrat dem att prata, men i den här släkten har känslor aldrig haft någon större plats. Min mamma och hennes syskon visste inte hur de bäst skulle bemöta sin brors sorg, så man lät helt enkelt bli att vidröra det svåra, av hänsyn. Ett tungt lock av tystnad lade sig över hela vår släkt och de fina minnena av vackra Christina gick förlorade, där bakom muren, av förskrämd tystnad och sorg.

Christinas pappa var praktiskt lagd och försökte väl hantera svårigheterna på det sätt han var van. Jag minns att han kom hem till oss efter Christinas död, med alla hennes kläder. Han tänkte att det var bättre att kläderna blev till någon nytta, istället för att de slängdes, men det var ingen i min familj som klarade av att bära dem.

Med facit i hand kan jag säga att ingen i min familj hanterade Christinas död på rätt sätt, om det nu finns något sätt som är ”rätt” vid sådana här tragiska händelser. Det är först på senare år som jag har vågat prata om Christina med hennes föräldrar och vi hade några fina samtal innan de båda gick bort. Sven och Anna Lisa var i 40-årsåldern när deras älskade dotter miste livet. De tyckte då att det var för sent att skaffa fler barn och försökte hantera sorgen på sitt eget sätt. Man fortsatte att arbeta, försökte fylla fritiden med meningsfulla göromål, men känslan av att livet hade mist sin mening var ständigt närvarande. Kanske hade en tro på något högre hjälpt föräldrarna genom sorgen, men när Christina dog miste de båda det där lilla, lilla sköra fröet man dittills hade haft – att det kanske finns en Gud och att livet har en mening.

Jesusgestalt

Christinas rum, som låg på övervåningen i villan, stod orört under många, många år. Det kändes märkligt och nästan spöklikt när jag ibland sov över hos familjen och måste passera hennes rum, på väg till badrummet. Det orörda rummet, där varje sak låg på exakt samma plats som de gjorde den ödesdigra kvällen, var en påminnelse om att där, i detta hus, hade tiden upphört för länge sedan. För föräldrarna stannade både livet och tiden den 31 januari 1976.

På väggen i Christinas rum hängde en stor affisch. Christina trodde på fred och kärlek och den Jesusliknande gestalten på affischen höll en kniv i sin öppna hand, som föll mot marken. Affischen gjorde mig väldigt illa till mods, med tanke på att Christinas mördare hade hållit en kniv i sin hand som hon kastade, eller låtsades tappa, innan hon dödade min kusin. Och att det just den kvällen var Peps Blodsband som spelade, kändes också, på något vis, som en kuslig detalj i sammanhanget.

Älskad av många

Christinas vackra, men korta liv avslutade på värsta tänkbara sätt. Hennes minne har i min släkt länge legat gömt i det dunkla, på grund av svårigheter att hantera känslor av sorg. Men det är så viktigt att Christina inte förminskas, anonymiseras och reduceras till ”Bryggargårdsmordet”. Hon var ju så oändligt mycket mer och hon var högt älskad av många människor. För mig var hon ”min flicka”, någon jag såg upp till. Hon var alltid vänlig och hade en drömsk blick. Hon var lite svår att nå, tyckte jag och hon var alltid vänlig. Det var som om hon såg något som vi andra inte kunde se. Hon var vacker och stark. Jag minns hennes klara, himmelsblå ögon och hennes böljande, midjelånga, bruna hår. Hon var så vacker och hade ärvt sin ögonfärg från pappa Sven.

Familjen kallade henne Christina, men för de närmaste vännerna var hon ”Chris”, en mjuk, blyg tjej som under sina sista levnadsår genomgick en stor personlig utveckling och växte upp till en stark, ung kvinna med ”skinn på näsan”. Hon hade stor integritet, visste vad hon ville och vågade ta för sig i livet. Hennes vänner minns henne med stor värme, kärlek och saknad.