I Svegs distrikt i Jämtland var det inte ovanligt att människor sov i fähuset (ladugården) ända in på 1900-talet. Boningshusen var kalla och dragiga och på vissa håll hade man inga fönsterrutor, endast skinnfällar och djurhudar som hängdes framför fönstergluggarna. I slutet av 1800-talet larmade provinsialläkaren Axel Möller att Svegsborna drack kopiösa mängder kaffe och det var inte ovanligt att man drack 30 koppar om dagen. Invånarna missbrukade inte bara kaffe. Även tobaks- och alkoholmissbruk förekom och självaste prosten anmäldes för fylleri när han inte klarade av att läsa bönen ”Fader vår” i kyrkan.

Provinsialläkarens bevarade anteckningar
Under 1800- och tidigt 1900-tal var provinsialläkaren den som ansvarade för hälso- och sjukvården på landsbygden. Förutom att hålla sin mottagning öppen, skulle läkaren även skriva regelbundna rapporter om befolkningens hälsostatus, ta beslut om vaccinationer och främja invånarnas hälsa på olika sätt. Tack vare att Svegs provinsialläkare, Axel Möller, förde noggranna anteckningar åren 1884 – 1904 får vi en liten inblick i hur människorna i Härjedalen mådde och hur de levde sina liv under 1800-talets sista hälft. Provinsialläkare Axel Möller tog över tjänsten efter doktor Broman. År 1884 fanns bara provinsialläkaren på plats, samt några barnmorskor som väldigt sällan anlitades av invånarna. Tandläkare, veterinär och fältskär (kirurg) saknades helt i distriktet men man hade i alla fall ett apotek som sköttes av apotekare Claes Ölander.

”Sinnessjuka och ”idioter” i Svegs distrikt
I gamla kyrkböcker förekommer ofta nedsättande benämningar om invånare som ansågs vara ”sinnessjuka” eller ”idioter”. Förr i tiden ville kyrka och stat ha koll på de samhällsmedlemmar som inte kunde försörja sig själva och därmed låg socknarna till last. ”Idiot” kallades den som hade en medfödd funktionsnedsättning eller intellektuell funktionsnedsättning. De ”sinnessjuka” var människor som fått en funktionsnedsättning eller psykisk sjukdom senare i livet.

Svegs distrikt bestod av socknarna Sveg (med bland andra byarna Mosjö, Kyrkbyn och Glissjöberg), Älvros, Linsell, Lillhärdal, Ytterhogdal och Överhogdal och bestod år 1887  sammanlagt av 6 689 personer. Av dessa klassades 22 som sinnessjuka och 33 personer ansågs vara ”idioter”. Flest ”idioter” bodde i Lillhärdal (15 personer) och i den lilla byn Linsell, som då bestod av 891 personer, klassades 6 invånare som ”idioter”. Alla ”vårdades i hemmet”.

Gunillas tragiska öde
Endast tre av de som klassificerades med allvarlig sinnessjukdom i Svegs distrikt fick vård ”å hospital”, övriga vårdades i hemmet. En av de som år 1885 intogs på sinnessjukhus var 27-åriga Gunilla från Älvros. Orsaken till hennes sinnessjukdom uppgavs vara ”obesvarad kärlek”. Provinsialläkare Möller skrev: ”Patienten är till utseendet svårmodig, dyster och nedslagen. Hon är renlig. Visar ingen arbetslust utan sitter för det mesta och hänger, men sysslar ibland med handarbeten och kan, för en kortare stund även taga del i hushållsgöromål”.

I dokumenten framgår det att Gunilla, några år tidigare, hade blivit brännskadad vid en eldsvåda – ”illa bränd i ansiktet och å hakan, bär ännu ärr därav å hals och kind vid högra örat samt å hakan, dessutom är ansiktshuden å vissa ställen stram och af egendomligt glansigt utseende till följd av brännskadorna.”
Stackars Gunilla fick inte något stöd, eller hjälp, vare sig av provinsialläkaren eller av sina anhöriga. Hon spärrades i stället in på Uppsala hospital med diagnosen ”sinnessjukdom”.

Salt mat, skämd fisk, sur mjölk, dåligt kaffe och norsk tobak
Om man ska tro på doktor Möller så var den allmänna hälsan inte särskilt god i Svegs distrikt – ”Salt mat, skämd fisk, sur mjölk, dåligt kaffe, norsk tobak och stundom spirituosa bidraga vart för sig, att om ej annat så förstöra matsmältningen hos stor mängd av folket”, berättar han. År 1885 insjuknade 175 personer i luftrörskatarr (bronkitis) och 31 personer drabbades av lunginflammation. Av dessa avled 7 personer.  Många människor led av muskelinflammation och ledgångsreumatism i det kalla klimatet. ”Slagvatten” (spiritus rosmarinis) var ett naturmedel som fanns i alla härjedalska hem förr i tiden. Medlet användes till ”baddningar” och omslag, både till människor och djur, och troddes bland annat kunna lindra reumatism. Innan en ko skulle kalva fick hon alltid en slurk ”slagvatten”. ”Malörtsdroppar”, ”beska droppar” och ”Hoffmans droppar” var andra naturmedel som användes flitigt förr i tiden.

Drack 30 koppar kaffe om dagen
En åkomma som verkligen ”stack ut” i distriktet under dessa år var ”kronisk magkatarr” som 430 personer led av, bara under året 1885. Boven i dramat var ”otjänlig föda, kaffe- och tobaksmissbruk” enligt doktorn. Härjedalingarnas ymniga kaffedrickande var ett stort problem. En vanlig dag stjälpte man nämligen i sig 12 koppar kaffe och skogsarbetarna kunde dricka minst 30 koppar per dag. ”Det här använda kaffet är ett vidrigt, brasilianskt, dels blandat med ”intubikaffe”, råg eller andra surrogat. Förtärande av blott en kopp därav framkallar hos min friska mage uppstötningar och en obehaglig känsla i maggropen”, förklarar provinsialläkaren. Intubikaffe var den tidens kaffesurrogat, tillverkat av den beska cikoriaroten, som användes som substitut för att dryga ut den åtråvärda kaffebönan.

Tätade husen med mossa
Klimatet i Svegsbygden var då, liksom nu, väldigt kylslaget med kalla vintrar och korta somrar.  Provinsialläkare Möller noterade att bostäderna var väldigt dåligt isolerade, ofta med stora glipor mellan brädorna, som tätades med mossa som man plockade i skogen. Fähusen (ladugårdarna), där djuren bodde var ofta varmare än sjäva boningshuset. ”Om vintrarna pläga familjemedlemmarna packa sig tillsammans i ett rum och på många ställen taga de sin tillflykt till fähusen, vilka vanligen äro stora, ljusa, väl ombonade och snygga”, förklarar han i sina anteckningar.

Trots det kylslagna klimatet var det många hus som helt saknade fönsterrutor. I stället hängde man djurhudar och skinn över fönstergluggarna, för att stänga ute kylan. Möller skriver att det i närheten av Svegs kyrka fanns många så kallade ”kyrkstugor” där de fattigaste, bland andra ensamma mödrar med barn, tvingades att bo. Han beskriver stugorna som ”usla ruckel” och noterar även att ”luftväxlingen är mer än tillräcklig å allmänna lokaler, dels genom väggarnas otäthet, dels genom befolkningens oförmåga att stänga en dörr efter sig, utom i det egna hemmet”.

I blogginlägget ”Kyligt på berget” skriver jag om den frostnupna byn Glissjöberg där mina släktingar bodde. Inlägget finns att läsa här

Undermåliga ”finnkojor” i skogen
Till Sveg med omnejd kom många skogsarbetare. Säsongsarbetarna bodde i så kallade ”finnkojor” i skogen, undermåliga byggnader, som enligt doktor Möller var ”provisoriskt upptimrade låga blockhus med eldstad i mitten, rökfång i taket och sovbritsar längs väggarna”. I en sådan koja trängdes ofta 30–40 personer i kylan. Läkaren bekymrade sig bland annat över att männen ofta drack 30 koppar kaffe per dag och att de sov i samma kläder som de arbetade i. Skogsarbetarnas föda bestod främst av fläsk och kaffe och maten låg ofta och ruttnade så att den blev oätlig. ”Fisken får ofta ligga och surna innan den förtärs, mjölken förvandlas till ”tätmjölk” och osten får ruttna” skriver han och tillägger ”Spirituosa används naturligtvis i överflöd av den arbetande klassen, de gånger de ha tillfälle att skaffa sig sådan.”

Prosten anmäldes för fylleri
Från godtemplar- och nykterhetsrörelsens håll gjorde man sitt bästa för att få människor att sluta dricka brännvin, men i Härjeådalen var alkoholkonsumtionen ändå hög. Möller lyfter fram att självaste prosten blivit anmäld för fylleri då han kom av sig alldeles när han skulle läsa bönen ”Fader vår” och läste samma bön om och om igen. Även postmästaren och länsmannen hade blivit anmälda för onykterhet. Det fanns på den tiden diverse lönnkrogar i Härjedalen som sålde sprit och man kunde även få tag på spirituosa hos vissa handlare. ”Rättvisans gudinna är vanmäktig mot dessa lönnkrögare och måste stundom, av försyn för statens kassa blunda för deras tilltag”, skriver doktor Möller. I jakten på berusningsmedel var somliga inte heller främmande för att festa loss på Eau de Cologne.

Mer om onykterhet i Härjeådalen har jag skrivit i inlägget ”När första tåget stannade i Sveg” som du hittar här

 

Provinsialläkarens anteckningar finns bland annat att läsa genom Arkiv Digital (ArkivDigital: Provinsialläkaren i Svegs distrikt (Z) C1A:2 (1883-1904)