I zoroastrism, som är en av världens äldsta monoteistiska religioner, ställs sanning, asha, mot lögn, druj. Människan uppmanas att leva genom “goda tankar, goda ord och goda handlingar”. Här är elden central, inte som en gudom, utan som en symbol för det rena och sanna. Världen ses som en plats där varje människa deltar i kampen mellan ljus och mörker genom de livsval hon gör. Än idag lever delar av zoroastrismens uråldriga arv kvar, bland annat i firandet av Nowruz (Nouruz) – vårens och det nya årets högtid som firas världen över i mars månad. Detta rituella vårfirande är en uråldrig länk, som har bevarats, från den pontisk-kaspiska stäppens forntida ryttare, Yamnaya, ända till våra dagar.

Krigiska stäppnomader
Yamnaya-kulturen har beskrivits som en av de våldsammaste som någonsin har existerat. Med hjälp av häst och vagn kunde dessa storvuxna ”barbarer” förflytta sig långa sträckor och invadera de mesolitiska byarna. Yamnaya kom att dominera Europa och Asien på sin tid och från dem har vi som bor här i norr, bland annat ärvt ett speciellt enzym som gör att vi tål mjölkprodukter.

Yamnaya var ett herdefolk med rötter i södra Ryssland. De storvuxna (ofta närmare 2 meter långa) människorna förde ett halvnomadiserande liv på stäpperna för cirka 5000 år sedan. Man tämjde hästar, höll tamboskap och förflyttade sig med hjälp av häst och vagn över stora områden. Man var skickliga krigare och kom så att kolonisera och dominera över delar av Europa och Asien. Med sig hade man kor, getter och får som utgjorde en viktig födokälla. Man bryggde även öl på sin tid.

Ordet Yamnaya (grop) kommer av det speciella gravskick man hade inom denna kultur. De döda placerades i gropar, så kallade kurgans, med böjda knän, beströddes med röd ockra och täcktes med jord. Dessa människor, som på sin tid uppfattades som barbarer, tros ha dödat männen i de bondesamhällen man invaderade. Man tog sedan kvinnorna till sina hustrur…eller rättare sagt, till sina slavar. Man tror att Yamnaya lärde sig konsten att brygga öl från dessa kvinnor.  Yamnaya var långa, starka ryttare. Man red in i stenåldersbyarna på hästryggen och invaderade blixtsnabbt, innan någon hann ana oråd.

Folkutbyte
Yamnaya-männen kom att dominera stora områden och de sådde sin ”vildhavre” i så hög grad att den skandinaviska populationens DNA näst intill byttes ut helt, på bara några få generationer. Och nu, efter 5000 år är Yamnaya-generna fortfarande dominerande i nordeuropéers arvsmassa. Finländare har den högsta koncentrationen DNA från Yamnaya, liksom östeuropéer och människor från Ryssland, men många svenskar bär också en stor del av sina genetiska rötter från dem. Mina föräldrar, liksom jag är 51% Yamnaya enligt våra DNA-resultat.

Ett soldyrkande folk
För människorna som en gång levde på den pontisk-kaspiska slätten var solen och elden central och man tänkte sig att kosmos bestod av tre skikt – himlen, jorden och underjorden. Denna föreställning symboliserades av trädet, vars krona sträcker sig mot himlen medan rötterna är stadigt förankrade i (under)jorden.

Människorna på stäppen kom med tiden att migrera över stora delar av jorden och gav upphov till nya kulturer och religioner, men själva kärnan i den mytiska föreställningsvärlden förblev intakt. Man förblev ett soldyrkande folk som följde årstidens växlingar. Förmågan att tämja hästar, odla jorden och framställa nya innovativa transportmedel, som den hjuldrivna vagnen, gav stora fördelar. Man var skickliga krigare och erövrade stora områden på hästryggen. Man tämjde boskap och livnärde sig bland annat av kött och mjölk.

Från Kaukasus kom man att förflytta sig över stora områden och nya stammar och kulturer uppstod. Dessa sega stäppnomader har idag ättlingar över hela världen. I Eurasien kallades man skyter, i området där dagens Turkiet ligger, kallades man hettiter. I Kanaans land (forna Israel) kallades man kanaanéer. Här i de norra delarna kallades man kelter, goter och slaver.

Skyter med stark hederskodex
Från dessa vidsträckta vandringar växte de indoiranska folken med grenar som kom att bära med sig stäppens symbolvärld österut. De tidiga föreställningarna kom med tiden att utvecklas till religioner som zoroastrism, hinduism och, påverkade indirekt, även den andliga miljö där buddhismen uppstod. Elden som helig kraft, sanningen som kosmisk princip och kampen mellan ordning och kaos är teman som återkommer i olika skepnader. Skyterna beskrevs av antika författare, bland andra Herodotos, med både fascination och respekt. De rörde sig över stäppen som starka, fria ryttare, endast bundna till sina hästar och till himlens rytm. Deras religion nedtecknades visserligen aldrig i heliga böcker, men levde kvar genom ritualer. Elden var helig, liksom svärdet – inte endast som vapen utan som symbol för rättvisa och sanning. Att svära en ed var för skyterna ett heligt löfte inför kosmos självt.

Skyterna fick tidigt rykte om sig att ha en stark hederskodex. Att tala sanning var inte bara en moralisk dygd utan en nödvändighet för att upprätthålla världens ordning. Lögnen sågs som destruktiv och var något som kunde rubba balansen mellan människan och de krafter som styr tillvaron. Denna etiska kärna, där ord och handling måste stå i samklang, känns igen i de senare indoiranska religionerna.

Zoroastrismen
I zoroastrismen, som enligt traditionen formulerades av Zarathustra, blir denna tanke tydlig och systematiserad. Här ställs sanning, asha, mot lögn, druj. Människan uppmanas att leva genom “goda tankar, goda ord och goda handlingar” – en enkel men krävande väg. Elden fortsätter att vara central, inte som en gud i sig, utan som en symbol för det rena och sanna. Världen ses som en plats där varje människa deltar i kampen mellan ljus och mörker genom sina egna livsval.

Denna betoning på sanning och rätt handlande kom med tiden att påverka andra religiösa traditioner. I den vediska religionen i Indien, som senare utvecklades till hinduismen, återfinns liknande idéer om kosmisk ordning (ṛta) och rituell korrekthet. Och i den andliga jordmån där Siddhartha Gautama (Buddha) verkade, finns fortfarande arvet av en värld där handlingar får konsekvenser och där vägen till befrielse går genom insikt och disciplin.

Nowruz – vårens högstid
Än idag lever delar av zoroastrismens uråldriga arv kvar, bland annat i firandet av Nowruz (Nouruz) – vårens och det nya årets högtid. När dag och natt blir lika långa firas ljusets återkomst med eldar, festmåltider och symboliska handlingar. Högtiden har sina rötter i det forniranska kulturområdet och firas än i dag i Iran, Afghanistan, Tadzjikistan och Kurdistan, liksom bland diasporor världen över. Det är en påminnelse om årstidernas eviga kretslopp – och om människans plats i detta större sammanhang. När ljuset återvänder och dag och natt står i balans samlas människor kring eldar, dukar fram symboliska måltider och välkomnar en ny början. Från stäppens forntida ryttare till dagens vårfiranden löper således en bevarad tro på ljuset, på ordning och på att människans handlingar spelar roll.

Sången här nedan  bygger på en uråldrig hymn, delvis framförd på det avestiska språket. Hymnen är en hyllning till Ahura Mazda, som inom zoroastrismen är visdomens och ljusets källa, som bär den tidlösa uppmaningen att leva genom goda tankar, goda ord och goda handlingar.

 

 

Källor: Indoeuropean.eu, ”Re-theorising mobility and the formation of culture and language among the Corded Ware Culture in Europe” (Kristiansen, Allentoft, Frei, Iversen, Johannsen, Kroonen, Pospieszny, Price, Rasmussen, Sjögren, Sikora och Willerslev, 2017), ”Story of most murderous people of all time revealed in ancient DNA”, NewScientist (2019), ”The Horse, the Wheel, and Language”, Anthony, David W, ”In Search of the Indo-Europeans”, Mallory, J.P. ”Zoroastrians: Their Religious Beliefs and Practices”, Boyce, Mary, ”Herodotos, Historia Encyclopaedia Iranica” samt egen forskning.