Samhain, det vi numera kallar halloween, var för de gamla kelterna en nyårs-/sorgefest som inleddes den 31 oktober. Samhain högtidlighölls i dagarna tre, då man bland annat tände stora eldar och offrade djur och människor.

Nyåret Samhain (kallas även häxans nyår) inföll den 1 november och tidpunkten symboliserade en magisk övergång, från ljus till mörker. Det var nämligen då hösten övergick i den kalla, mörka vintern och solen gick i graven. Natten före nyår, den 31 oktober, var lite extra farlig då man trodde att de dödas andar återvände till jorden. Gränsen mellan den materiella- och den andliga världen var som allra tunnast just då.

Heliga träd och eklundar

I kelternas religiösa föreställningsvärld var solen och naturen central. Träd och växter ansågs ha övernaturliga krafter och man trodde att det fanns osynliga andar och väsen som bodde i skogar, bäckar och klippor.
Kelternas präst/schaman kallades druid, ett gaeliskt ord som betyder ”trollkarl”. Druiderna kunde med sin övernaturliga förmåga tolka och förmedla gudarnas vilja. Eken och de mistlar som växte på trädet ansågs vara speciellt heliga och man höll därför gärna religiösa ceremonier i eklundar.

Även här i Skandinavien stod träden i fokus i den förkristna tron. Jag har skrivit om heliga träd och trädmagi i ett tidigare blogginlägg.

Baalskult

För kelterna var den semitiske guden Baal (som även kallas Molok) den främste av himmelens alla gudar. Tjurguden Baal representerade solen och till honom offrade man hejvilt. Djur och människor offrades till beskydd, samt för att välsigna skördar och boskap. De många och stora offereldarna tändes på höga kullar och offren brändes levande.

Då solen och årstidens växlingar var centrala i kelternas religiösa utövande, firade man dess olika faser och tände stora eldar. Kelterna hade länge varit ett nomadiserande herdefolk som livnärt sig på boskapsskötsel och därför var vissa tidpunkter på året särskilt betydelsefulla för dem.  1 maj representerade sommarens början, då djuren släpptes ut på bete och 1 november var tidpunkten då hjordarna återfördes hem, inför vinterns ankomst. Natten före den viktiga högtiden Beltaine (Baalelden), 1 maj, tände man stora eldar till offer, rening och beskydd och inför Samhain, 1 november gjorde man likadant.

Den 31 oktober trodde man att årscykeln var till ända och den livgivande solen hade än en gång fallit offer för vintermörkrets krafter. Kelternas präster, druiderna, tände då eldar på de höga bergen till guden Baals ära. Eldarna brann, både för beskydd och till tacksägelse. Så snart en eld slocknade, tändes genast nya och man offrade får, framför allt svarta, som brändes upp i eldarna till gudens ära.

Sorg och vidskepelse

Samhain var en högtid som präglades av sorg och en stor portion vidskepelse. Det var tidpunkten då man trodde att självaste solguden föll offer för mörka, illvilliga krafter och avled. Det var även tidpunkten då gränsen mellan den materiella och andliga världen var som allra tunnast. Det var en tid att sörja, men också en tid för tacksägelse och bön om beskydd inför kommande tider. För de mediala människorna var detta även en lämplig tidpunkt för spådom och andlig vägledning då andevärlden var så nära de levandes värld.

För somliga var Samhain en glädjens högtid, då man trodde att nära och kära i andevärlden kom på tillfälligt besök. Men man behövde även beskydda sig, då även mer illasinnade andliga element, exempelvis spöken, for omkring i luften 31 oktober. Man trodde att det fanns två typer av andar i dödsriket, dels de ljusa, goda gudarna, Tuatha De Danann, men där fanns även lägre och mörkare andekrafter.

Kastade mjöl på varandra

Den gamla Baalskulten har för länge sedan fallit i glömska, men några av högtiderna lever kvar än idag hos oss, bland andra ”Baalelden”, Beltaine, (valborgsmässofirandet) liksom firandet av Samhain (halloween).

Det halloweenfirande vi känner idag uppstod i USA i början av 1900-talet med irländska och skotska migranter. Barnen hittade på olika hyss, dagen till ära och kastade mjöl på varandra och på intet ont anande människor.

Då natten till den 1 november genom tiderna har ansetts vara betydelsefull för att sia om framtiden, uppstod en sed bland ungdomar, att gå baklänges ut genom ytterdörren och sedan böja sig ned och plocka upp gräs eller jord. Det man hade rafsat ihop lades sedan under kudden och sedan hoppades man att få drömma om sin tillkommande.

Även katters olika beteenden kunde sia om framtiden just den 31 oktober, trodde man. Om katten gäspade så kunde det tyda på att positiva möjligheter just höll på att glida ur händerna. En tyst katt som bara satt nöjd intill ägaren sågs däremot som ett tecken på att ett långt och gott liv (för ägaren) var att vänta.

”At even o’ Hallowmas no sleep I sought,
But to the field a bag of hemp-seed brought.
I scattered round the seed on every side,
And three times three in trembling accents cried,
‘This hemp-seed with my virgin hand I sow,
Who shall my true-love be, the crop shall mow.”
John Gay (1685 – 1732)