Naturreservatet Björnön ligger på en långsmal ö, närmare en mil utanför Västerås. Här finns bland annat motionsspår och badplatser. En bro leder till ön från fastlandet, så det är lätt att ta sig till Björnön, även om man är en ”landkrabba” som saknar båt.

När jag var barn var Björnön ett grönskande paradis med vackra skogar, sällsynta fåglar och ängar där vilda blommor växte. Olika sorters gräs och strå växte på ängarna och min mamma var extra förtjust i den sort som kallas pärlgräs.

Vi hade ingen bil, så cykeln var det självklara transportmedlet när vi skulle till badstranden om somrarna. Mamma och jag brukade ge oss av tidigt på morgonen och cyklade så milen till Björnön genom de lummiga skogarna, på smala, knastrande grusvägar. Jag har så fina barndomsminnen och minns hur lycklig mamma var när hon fick susa fram på sin älskade cykel och lyssna till fåglarnas sång.

Den sista sträckan mot Björnön leder längs vattnet och som barn kände jag alltid en stor glädje och förväntan när vi närmade oss stranden. Äntligen var det snart dags för ett härligt dopp! Men på vägen dit, försvann mamma GunBritt alltid. När de vackra ängarna bredde ut sig, där bortom skogsdungen, kunde hon inte låta bli att parkera cykeln för att titta på de vackra ängsblomstren och insupa sommarens ljuvliga dofter.

Hon strövade omkring, helt i sin egen värld och betraktade blommorna och det där pärlgräset som hon älskade så mycket. Jag minns att jag kände mig otålig av att vänta, men det var en glädje att se henne så lycklig och fri.

Cykeln var mammas frihet och glädje. Efter en lårbensfraktur 2012 fick hon svårt att gå, men hon ville ändå inte ge upp tanken på att åter igen få susa iväg till sitt älskade Björnö på cykeln. Vi barn var livrädda när hon hoppade upp på cykeln igen och styrde kosan mot Mälarens strand. Mamma var en mycket envis kvinna, så det var bara att låta henne hållas. Och trots att färden blev lite vinglig, så satt vi snart åter igen nere vid vattnet och lyssnade till vågornas kluckande ljud. En stroke 2018 kom att begränsa mammas rörlighet ytterligare, men hon fortsatte att cykla på sin älskade cykel, så länge hon kunde. De sista åren var hon inte så rörlig så hon stannade hemma och pysslade med sina blommor.

Efter mammas död 2024, hittade jag en somrig text som hon skrivit. Med hjälp av AI har texten nu fått lite sång och musik. Låten finns att lyssna på här nedan.

Text av GunBritt Bure

”Där ute yr snön mot fönsterblecket. Tornar upp mot rutan i stora drivor. Och vinden är nordan.
Får min tanke att längta bort till en tidig, varm sommarmorgon.

Har en ledig dag. Packar cykelkorgen med termos och mackor. Så en bra bok.
Pakethållaren har badlakan och bikini.

Från bostaden korsar cykelbanan ut till de grönskande ängarna.
Färden går vidare, i långsamt mak. Fastän morgonen ännu inte övergått till hel dag är vinden ljum och solen står allaredan högt på molnfri himmel
och luften är full av ljuva dofter.

Halvvägs stannar åkturen upp. Vid gläntan av skogen. Där, för att sitta i timmar, höra näktergalens sköna toner.

Cykelturen fortsätter längs sjöstranden där småbåtarna ligger förtöjda vid sina pålar. Så vinklar färden in till en smal grusväg som är den mest inbjudande vildvuxna ängsmark, där gulmårans tunga doft blandas med den sötma som smultron och mandelblom ger. Ännu något längre fram är badstranden. Parkerar cykeln. Går ned till den ännu folktomma stranden.
Du andas sjöbrisen och känner dig lycklig.”