I juni 1675 stapplade ett 70-tal människor ut i försommarsolen efter att ha varit fängslade under sju månader. Man hoppades och trodde att man nu äntligen skulle få komma hem till sina familjer, men istället väntade äkta män och bröder utanför, med grepar och vassa föremål, redo att fösa kvinnorna fram till avrättningsplatsen. Nu har det förflutit 350 år sedan den största massavrättningen i Sveriges historia då ett sjuttiotal människor, mestadels kvinnor, miste livet, dömda till yxa och bål för trolldom i Torsåker, Ångermanland.

Ett hundratal personer i Torsåkers pastorat pekades ut och fängslades för trolldom i oktober 1674. Man placerades de dömda i en kall fängelsehåla där de fick leva under miserabla förhållanden, hela vintern. Några rymde och några avled under fångenskapen. Vissa tycks ha blivit avrättade redan hösten -74 och även tidigt på våren -75, så det är svårt att veta hur många det var som avrättades i juni 1675, men det var i alla fall fler än 60 personer och är den största massavrättningen i Sveriges historia. Man hade anställt två bödlar från Härnösand som halshögg de dödsdömda nedanför berget. De huvudlösa kropparna släpades sedan upp till bålet som brann på berget. Man var tvungna att göra så för att inte allt blod skulle släcka elden.

När kvinnorna släpptes ut från fångenskapen efter sju månader i fångenskap, var de svaga av svält och tortyr.  De stapplade utmärglade ut i junisolen och trodde förmodligen att de skulle befrias, men istället bildade deras manliga släktingar ”spetsgård” och föste dem fram på vägen – 7 kilometer, till avrättningsplatsen där de båda bödlarna väntade.
Brita Rufinia, hustru till kaplan Laurentius Hornaeus, bevittnade händelsen och hennes son skrev sedan ner vittnesskildringen.

”Äntligen kom de anklagades confirmerade dödsdom, varpå följde den tänkvärda blodiga executionen. De samlades alla till Torsåker, eller moderkyrkan. Där hölls fångspredikan och meddelades dem Herrens heliga nattvard. Då först började var av dem öppna ögonen. Här ropades himmelsskriande hämnd över dem som förorsakat deras oskyldiga död, men här hjälper varken rop eller tårar.

Föräldrar, män och bröder höllo spetsgård. De drevos, 71 stycken, av vilka endast tvenne kunde sjunga en psalm, som de under vägen upprepade sedan de sjungit den till ända. Många dånade under vägen, av matthet och dödsängslan, vilka av sina anhöriga släpades fram till rättesplatsen som ligger mitt i pastoratet, ½ mil från alla tre kyrkorna och kallas bålberget”.

De flesta som avrättades i Torsåker 1675 var mina släktingar och anmödrar och jag har forskat kring deras livsöden under många år. Avrättningsplatsen Bålberget/häxberget ligger i Kramfors kommun, vid Lesjön, där de tre socknarna Ytterlännäs, Dal och Torsåker möts. Från Torsåkers kyrka går en stig, ”häxstigen”, till Bålberget som är ca 7,5 kilometer. Man kan även parkera bilen vid foten av berget och sedan promenera cirka 400 meter till avrättningsplatsen.

 

Här nedan är en liten visa som finns på min YouTube-sida, om häxprocesserna i Torsåker. Har skapat den med hjälp av AI, från en text jag skrivit.

Text:
”Några snubblar, några faller. Kvinnorna stöds under armarna och manas framåt av skräckslagna äkta män och bröder.

Vem vill se sin hustrus huvud falla?

Att veta att den eviga förtappelsen är det enda hon har att vänta.
Eld. Svavel. Den ondes spyor.
Med honom har hon bolat.

“Varför svek du Herren?” mumlar han, plötsligt illamående i stunden. Den vita vid hans sida, pryglad till att erkänna svarar inte. Hon vacklar fram som ett spöke i ledet. Utmärglad. Smutsig.
Med ögon liksom en döds hålor.

Han tar henne under armen och lyfter henne framåt. Hon gnyr som en hund.
Då ser han att armen är bortsliten från sitt fäste. Som en trasdockas.

Är det också Herrens verk? Blev det så därför att hon vägrade erkänna sig vara i den ondes tjänst?  Hon gnyr och gnäller. Han griper om den magra ryggen istället och föser henne framåt.

Någon spyr i ledet. Bonden Ersson i Ålsta lyfter sin sjuka hustru på fötter.
Skall de dö i den ordning de går nu? Då dör min kona sist.

Junisolen står högt. Gräset doftar friskt. Korna råmar när de passerar hagarna. Är helvetet bara eld? Han fryser i försommarvärmen.

Nu kan man se berget resa sig där framme. Eldstungor sträcker sig upp mot den klarblå himlen. “Barbro!” Han ruskar spöket vid sin sida, stirrar stint på ranglet som en gång varit en ärbar bondhustru, nu en satans trollkona som fört sina egna och andras barn till Blåkulla. Hon står som en sovande och hör honom knappt. “Vi är framme nu.” säger han. Men inte ens det bekommer den stygga. Döden väntar henne, tillika med helvetets eviga förbannelse.

Är det dit hon vill?

Det långa tåget av stapplande, dödsdömda fångar har stannat nedanför berget. Utvakade och svultna faller de ihop i gräset i väntan på sin tur.

Solen står redan högt i skyn och kyrkklockorna ringer i byn. De förtappades domedag är redan här och Gud dömer hårt och kallt,
iklädd bödelsstövlar.”

Text av Helena Wijk