Föreställningar om att det en gång i tiden har funnits ett världsomspännande, upplyst imperium som kallades Tartariet har florerat genom tiderna och än idag frodas diverse konspirationsteorier om en svunnen civilisation med högtstående teknologi, som har dolts för oss alla och helt utraderats från de historiska kartorna.

Outforskat område

Redan på 1200-talet besökte den katolske ärkebiskopen och upptäcktsresande Giovanni da Pian del Carpine Asien och väl hemkommen författade han verken ”Historia Mongalorum quos nos Tartaros appellamus” (Berättelsen om mongolerna, de vi kalla tartarer” och ”Liber Tartarorum”.

Även Jesuitprästen Martini Martino (1614–1661) var på besök i området och författade därefter boken ”Bellum Tartaricum”:
”Deras land är delat i två, nämligen det västra Tartariet, känt av européerna långt tillbaka, samt det östra, om vilket vi hittills ej haft någon kännedom. Tillsammans innefatta de konungarikena Samahanie, Tanyu, Niuche, Niulhan förutom många andra provinser, vilka samfällt sträcka sig från Lilla Tartariet och konungadömet Cascar ända ned till havet norr om Japan. Här utgör Anian gränsskillnaden mellan Tartariet och Quenira, ett land beläget på Amerikas kust. Redan för 4000 år sedan voro tartarerna, som är ett av Asiens äldsta folkslag, fiender till Kina och de hava för det mesta i de ofta förekommande och ohyggliga striderna dem emellan varit de segrande.”

Centralasien, dess norra delar (Sibirien), liksom de nordöstra delarna förblev dock näst intill helt okänt för européer, långt in på 1700-talet, enligt Wikipedia. Området kallades kort och gott ”Ta(r)tariet”.  Inre Asien kallades för ”stora Tatariet”, medan området kring Krim, Don och Dnepr kallades ”lilla Tatariet” eftersom det var just till dessa områden som folket kazantatarer hade emigrerat. 

Konspirationsteorier 

Föreställningar om att det en gång funnits ett tartariskt imperium, som var skilt från det mongoliska, började tidigt att florera och än idag frodas diverse konspirationsteorier om en svunnen civilisation med högtstående teknologi, som har dolts för oss alla och nästintill utraderats från de historiska kartorna, och ur folkminnet.

Tartariet påstås av somliga haft en fantastisk och högtstående teknologi, kultur och man levererade till och med gratis el till sina invånare i detta svunna paradis. Några påstår att detta fantastiska imperium begravdes under lermassor i någon förmodad klimatkatastrof.

Och inte blev det lugnare i de konspiratoriska lägren när det 1998 påstods att gamla dokument från 1957 offentliggjorts av den amerikanska underrättelsetjänsten CIA, där det framgår att historien har skrivits om och det forna Tartariet helt har raderats från källorna. Hela dokumentet finns att läsa här

Försvunna städer, elfenbensskåp och tartarisk yoghurt

Även här i våra nordiska länder har man genom tiderna funderat över detta mystiska, vidsträckta område och dess folkgrupper.  I Stockholms veckoblad skrev man exempelvis om svunna städer med pråliga palats, enorma marmorstoder och elfenbensskåp, fyllda med böcker och skrifter år 1752. Och om tartarernas begravningsseder skrev man: ”Eljest är det också märkvärdigt att i Stora Tartariet, mot Sibirien, träffar man många gamla gravhögar varuti tartarne fordom begravit sina döda med guld och silver och andra dyrgripar, som nu icke äro gängse bland dem…det äro ett urgammalt bruk, som än bibehålles av de hedniska tartare, att sätta de döda i hög med fina, förnämsta ägodelar och det de under livstiden haft kärast, i synnerhet den bästa hästen”. (Stockholms veckoblad 1752-03-07)

1797 kunde läsare av Åbo tidningar ta del av recept på tartarisk yoghurt:

”Denna i Tartariet allmänt brukliga dryck tillredes på följande sätt: Till färsk stomjölk tillgjutes en sjättedel vatten. Detta slås i ett träkärl vartill lägges såsom jäsningsämne en åttondel komjölk, den suraste som kan fås. Men till vidare tillredningar är en liten portion av drycken den starkaste jästen.

Kärlet täckes sedan med en tjock duk och sättes på ett rum som har måttlig värme, där det lämnas att stå i 24 timmar, efter vilken tid mjölken surnat och en tjock grädde satt sig därpå. Därefter arbetar man det med en träspade eller visp, så länge till dess grädden väl är inmängd med den andra mjölken, varpå man ånyo låter det stå i detta tillstånd 24 timmar och sedan slår det i en kärna och arbetar det på nytt, likasom förra gången, till dess att mjölken blir lika tjock överallt. Smaken är en behaglig blandning av sött och surt.

Denna dryck är en förträfflig medicin i tärande sjukdomar, febrar, nervsvagheter och nyttjas även såsom mat någon tid i så stor myckenhet man behagar. Denna dryck är tartarernas yppersta dryck. Ett stycke ost och en flaska av denna dryck utgöra deras endaste reseprovision.” (Åbo tidningar 1797-06-26)

Samer från Tartariet i svenska tidningar

Även här i Sverige har man genom tiderna funderat över Tartariet och dess svunna folkgrupper. I området levde bland andra skyterna, ett nomadfolk med en utvecklad kultur. De var skickliga skyttar och ryttare och tillverkade vackra konstföremål av guld.
År 1901 författade Valdemar Lindholm (1880–1947) en artikel med titeln ”Ett döende folk” i Västerbottenskuriren där han hänvisade till gamla texter av Johannes Thomaeus och Johannes Rudbeckius. (Obs! Många gamla texter är tyvärr fyllda av fördomar och även rasism)
”Johannes Thomaeus, pastor i Torneå i mitten av 1600-talet och Olaus Rudbeckius var övertygade om samernas härstamning från judafolket. Man ansåg att det var sannolikt att samerna var ättlingar till Noas son, Japhnet, sedan av Magog, av vilken äro götar, tartarer, ryssar, turkar och polacker”.

Thomaeus hävdade att lapparna äro komna från skytiska orter, synnerligen ifrån Tartare, ty lapparnas gamla seder och bruk giva det till känna att de sådant grobianskt leverne fört hava, sitta ej gärna på stolar utan på golvet och bara marken, såväl kvinna som man, ej heller stå rätt på knä, utan låta sig baklänges, såsom tartare ännu bruka.

Av alla dessa äldre auktorers forskningar och skrifter kan man ej komma till annat resultat än att att lapparna måste vara ett från Skyterna härstammande folk, som företagit en stor folkvandring och slagit sig ned i delarna av vårt fädernesland samt i Norge, Finland och Ryssland. Tiden för denna invandring är ej lätt att gissa sig till men tiden för denna tilldragelse borde torde vara att söka tämligen långt tillbaka, då man med säkerhet vet, att lapparna på 1100-talet voro så vitt utbredda att de hade sina visten och betesmarken ända nere i Hälsingland.” (Västerbottenskuriren 1901-01-15)

Dalmasar från Tartariet

Även Dalarnas invånare har sina rötter i Tartariet, enligt Erik Tuneld (1900), men dessa ädla dalkarlar tycks dock inte föra något ”grobianskt” leverne…

”Inbyggarne som kallas dalkarlar, äro för sin uppriktighet och för sin trohet mot konung och fädernesland samt för sin besynnerliga manlighet mycket namnkunniga i gamla historien. Så erbjöd sig denna provins att, i den svåra belägenhet i vilken Sverige befann sig år 1708, lämna 20 000 man till armén till försvar för rikets gränser.

Deras krigsutrustning och beväpning har fordom bestått av stålbågar och pilar samt av långa barder och spjut. Därav synes sannolikt att de, efter någras mening, äro avkomlingar efter de uråldriga skyter som varit här i Norden och övat bågskjutning”. (Hemlandsposten halvveckoupplagan 1900-10-05)