I min byrålåda hittade jag en gammal artikel som jag skrivit för kyrkan i min glada ungdomstid. Den hade jag alldeles glömt bort. Texten har många år på nacken och är i mitt tycke lite väl ”flummig”.  😊

”Inte häxa, men med gåvan att se in i andra tider
Genom historien har många kvinnor fått lida under tortyr och förföljelser sedan de blivit anklagade för att vara häxor. Deras öden blev ofta blodiga och våldsamma. Helena Wijk har många kvinnliga släktingar som anklagats för att vara häxor och även torterats. Helena själv har siarförmåga som kanske skulle ha fört henne till häxbålet om hon levt under en annan tid än vår. Men Helena menar att hennes siarförmåga inte kommer från något ont svavelosande ställe. Tvärtom, den är en gåva från Gud som hon vill använda för att hjälpa människor till ett bättre liv. Helena Wijk berättar här om sig själv och om sina släktingars våldsamma öde under häxförföljelsernas tid.

Ett redskap för Gud, men inte i kyrkan
Jag har alltid varit en kristen troende. Som sjuåring köpte jag min första bibel och jag var under en del år medlem i pingstkyrkan. Tyvärr är det idag svårt för mig att ingå i något samfund, eftersom kyrkans uppfattning och min, går isär på några punkter. Av Gud erhåller vi gåvor av olika slag. Jag bad att få arbeta som Guds redskap en gång och det har jag gjort sedan dess, men det sätt, på vilket jag arbetar, var inte vad jag bad om. Jag ville hjälpa människor. Min känslighet för andras sinnesstämning och problem har alltid varit stor.

Ser händelser i annan tid
Jag kan se händelser i förfluten tid, nutid och framtid. På så vis skulle jag alltså kunna säga att jag har en siarförmåga. Men vad ska jag med en siarförmåga till, om den inte är till hjälp? Själv tror jag att det kan vara livsfarligt att gå till en ”spå-människa”. Ingen annan människa har rätt att berätta för oss hur framtiden blir. Det finns inget fastställt öde och därmed ingen färdig framtid att lägga fram. Varje steg vi tar och varje val vi gör, formar framtiden. På så sätt är vi själva ansvariga för våra liv. Vi har alltid valet. Hur vill vi leva våra liv? Gud har givit oss friheten att välja.

Inte spåkvinna, men vägledare
Jag arbetar alltså inte som spåkvinna. Jag kallar mig själv vägledare. Med min förmåga kan jag ”överblicka” terrängen, men jag kan inte tala om hur allting blir. Jag kan berätta för en människa hur hon bäst kan ta tillvara sina gåvor, få henne att inse sina resurser och sin egen storhet. Vi behövs alla! Vi har alla så mycket att tillföra här på jorden.

Jag tror att det är farligt att söka svar i andevärlden. Gud leder oss och hjälper oss. Allt vi behöver får vi och alla svaren kan vi finna inom oss om vi rådfrågar vårt hjärta, för där finns Gud. ”Andar i glaset”, oujja-bord och annat tar jag helt avstånd från. Jag tror inte att vi kan kontrollera världen med besvärjelser och ritualer. Det vore fel att ens försöka. Däremot kan livet få en högre mening och vi själva en större känsla av kontroll och meningsfullhet om vi erkänner Guds kraft och väljer att leva i enighet med den.

Avrättad som häxa
Är jag en häxa? Ja, på så vis att jag tillhör en släkt där medialiteten finns nedärvd och där häxavrättningar har förekommit, även om blotta ordet ”häxa” ger mig kalla kårar.

Ungefär 300 kvinnor halshöggs och brändes på bål i Sverige under häxprocesserna. Ungefär 70 av dessa kvinnor var mina anmödrar och släktingar. Om man tittar lite närmare på historien finner man att det vi nu kallar ”häxa” i själva verket var vanliga kvinnor som var helt omedvetna om sin häxtitel. I hela Europa rådde en trolldomsfanatism rum i mitten av 1600-talet. Den nådde Sverige och dåvarande kungen, Karl XI, var en djupt religiös man. Han kallade samman lärda män till sin trolldomskommission, som sedan for iväg och rannsakade svenska socknar, på jakt efter trolldomsrykten.

I Norrland var det hungersnöd. Folket i Ångermanland livnärde sig av knoppar, bär och bark och med den kyrkliga verksamheten stod det illa till. Det ryktades även att vissa kvinnor förde bort barn till Blåkulla. Det var bara i Sverige man trodde på ”barnaförande”. Man trodde att trollkonorna, genom att slå en spik i väggen, kunde fara iväg om natten. De förvandlade sig själva till trästockar och lurade på så sätt sina män, att de fortfarande låg sovandes i sängen.

Karl XI uppmanade kommissionen att ta reda på vilka dessa kvinnor var. Sockenprästerna ombads därför att upprätta listor över de misstänkta. De som inte gick i kyrkan så ofta, de äldre som inte kunde läsa och de som kom från familjer som var beryktade för trolldom, hamnade snabbt på prästens lista över misstänkta. Jag kommer från en gammal och väldokumenterad Norrlandssläkt. Många av mina anfäder var bönder och många var även präster.

Tre kvinnoöden
Brita, Sara och Barbro hette några av mina anmödrar som avrättades som häxor. De var bondhustrur i Dals socken i Ångermanland och hade många barn och barnbarn när ”häxhysterin” svepte som en löpeld över Norrland på 1600-talet. Brita var 71 år när hon ställdes inför rätta, anklagad för trolldom. I oktober 1674 fängslades de 100 anklagade. De sattes i tjuvkistor och fångstarrest i väntan på världslig dom. Det har berättats att somliga lyckades rymma. Havande kvinnor blev skonade tills de hade fött sina barn. Svälten var stor och man kan föreställa sig hur dessa arma människor fick lida under de sju månader de satt fängslade, i väntan på avrättning.

Använde tortyr
Med tortyr försökte man få kvinnorna att erkänna. Prästerna avlöste varandra och hindrade, med hjälp av böner och psalmsång, de anklagade från att sova. De tvingades stå upp. Man trodde nämligen att ”häxorna” annars skulle flyga iväg och röva bort små barn då en sovande människas själ var mer lättåtkomlig för djävulen.

En häxa ansågs vara okänslig för smärta och därför gjorde det ingenting att man pressade samman armar och ben med ”block och klumpar”. En form av tortyr gick ut på att man hängde upp kvinnan, med bakbundna händer, på väggen. När man fäste tyngder i hennes ben, slets axlarna av. Denna form av tortyr kallades ”skärpning”. Varje födelsemärke kunde vara satans märke, varför man stack nålar djupt i kvinnornas hud. Man var övertygade om att dessa områden var okänsliga för smärta. Flera kvinnor erkände under förhören. De som erkände fick ta emot nattvarden som ju var det yttre tecknet på försoning med Gud, innan de halshöggs.

Vad hade dessa kvinnor gjort? Många, ingenting alls. Det räckte att man inte gick så ofta i kyrkan, kom från en ”beryktad” släkt där det kanske fanns samer eller finska förfäder/förmödrar (som troddes ha övernaturliga förmågor).

Små barn fick vittna
Eftersom man trodde på ”barnaförande” blev det naturligt att låta barnen vittna. Fantasifulla femåringar stod därför inför rätten och berättade att de blivit förda till Blåkulla av sina mammor, mormödrar och farmödrar…
Nils, 5 år, berättade exempelvis att han hade tvingats flyga till djävulens Blåkulla tillsammans med sin mormor på en glad ko. I Blåkulla hade mormor sedan dansat och ätit god mat. Hans mormor (Barbro) blev sedan halshuggen men det visste ju inte Nils, då han stod inför rätten.

Utmattade av svält, sömnbrist och skräck stod kvinnorna och försökte försvara sig. ”Häxor kan inte gråta”, sägs det och faktiskt noterade man just frånvaron av tårar bland domskälen. ”Tjöt mycket men kunde dock inga tårar fälla…” och ”Stockar och stenar falla där, istället för tårar”.

Min anmoder, gamla Brita, 71 år, blev den äldste som avrättades den gången. Hon erkände inte något brott, bara att hon velat bota en man som hade lunginflammation. Vad hade hon gjort? Hon hade läst en ramsa i ”Faderns, Sonen och den helige Andes” namn. Men gamla Brita hade av många barn setts i Blåkulla där hon hade dansat, kärnat smör och legat hos ”den fule” (djävulen) under bordet.

I juni 1675 fick de dödsdömda gå till sin avrättning i ett långt tåg. Många svimmade av utmattning och fick släpas fram av sina anhöriga. Två bödlar var i tjänst den dagen och för att inte det myckna blodet skulle släcka elden, halshögg man dem nedanför berget. De huvudlösa kropparna släpades sedan upp till bålet av kvinnornas män och bröder.”

Om du vill läsa min magisteruppsats ”Stockar och stenar falla där, istället för tårar – en studie av häxprocesserna i Torsåker, Ångermanland 1674 – 1675” (Högskolan Dalarna, 2014) så hittar du den här.

När jag var yngre skrev jag poesi och hoppades på att bli en diktare, men så blev det inte (tack och lov)  🙂 Jag är inte så särskilt förtjust i AI men måste medge att det är en väldigt bra ”grej” om man vill skapa musik. Här nedan är några av mina gamla dikter som fått toner med hjälp av AI.