När gammelfarmor öppnade eget

 

reklamnorlings

Hösten 1915 bestämde sig gammelfarmor Dora Emerentia för att starta eget företag och köpte då en fastighet i Sveg med ”Rum för resande”.

Det var svåra tider och trots att man hade pengar att handla för, så var det svårt att få tag på mat då bland annat kaffe, mjölk och bröd ransonerades i Sverige åren 1916-1919. Gammelfarmor Dora har berättat:
”Ransoneringskort blev det på nästan allt i matväg och då var det svårt många gånger att räkna ut hur man skulle klara den saken. Det var bara att försöka med ersättningar.  Kaffe kokade man av råg som man rostade. Så minns jag också särskilt vetekli som rostades till kaffe och det smakade inte så illa. Kaffet gick alltid att ordna. Värre var det med brödet till kaffet, varför vi tog av egna kuponger för att hjälpa kaffegästen”.

Det var dock långt ifrån alla gäster som var sugna på kaffe med dopp:
”Skogsgubbarna arbetade hela vintern i skogarna och på våren kom de vandrande till Sveg med fullspäckad penningpung för att förfriska sig. Då skulle det festas på lagerdricka. När de herrarna kom var det mest att sätta fram hela backar på golvet. Dricksglas sattes fram men dessa användes ej, eller slogs sönder. Dessa personer med namn som ”Stor Po”, ”Uppsala Kalle”, ”Norrlands Nisse”, ”Mas Vicke” och ”Lilla Skåne”, (den lugnaste av dem), föredrog att halsa ur flaskorna. Då minsann fick man springa och passa för kom de åt blandades ”beska droppar” i flaskorna. Det blev en gräslig lukt i kaféet. Ja, så var det på den tiden”, sade gammelfarmor och tillade:
”Det fanns även en kategori som kallades Rallare. Dessa var mycket präktiga människor, fast kanske ibland lite råa och brutala. Det fick man ha överseende med. De var ju kunder”.

Gammelmormor Dora med personal på Rum för resande, Sveg
Norlings rum för resande i Sveg 1915. Farmors mamma Dora med personal.

Hon berättar vidare: ”Ja, så gick dagarna och man levde ganska oroligt inför vad som skulle hända – krig eller fred – men det var bara att försöka hoppas och göra sitt bästa, klara upp affärerna och få maten för dagen. Maten var ju det viktigaste. Pengar fick vi ju in, men mat var svårt att införskaffa. Det vi fick på korten förslog ej. Sill och kålrötter hade man fått nog av. Det värsta var maten till barnen, som framför allt behövde mjölk. På kvällarna cyklade jag omkring, både en och två mil och bjöd 2.50 – 3 kronor litern. En och annan gång kunde det lyckas men oftast åkte man i oförrättat ärende.

År 1918 på hösten bröt spanska sjukan ut. Maken var bland de första som drabbades av sjukdomen. Han klarade sig och blev frisk men hans kamrat som insjuknade samtidigt, dog efter en vecka. Det var en mycket svår tid när man då hade ansvar även för inneboende som insjuknade. En gång låg elva stycken stora, starka karlar sjuka och hjälplösa. Jag, som husmor måste se till att ordna både mat och medicin. På den tiden var det inte så välordnat inom sjukvården”.

Tillsammans med sin man, snickaren Oscar Norling, öppnade gammelfarmor senare begravningsbyrå, snickeri och blomsterhandel på Härjedalsvägen i Sveg som hon drev fram till sin död 1974.
Norlings

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s